Alla utbildningar inom natur- och ingenjörsvetenskaper kräver någon form av kvantitativ förmåga. En aspekt av sådan förmåga är att beräkna (med felmarginal) från någon matematisk modell vad en mätning ska visa, enligt den modellen.
Traditionell handrättad salstentamen på grundkurser, där studentens hela beräkning bedöms, fokuserar ofta på “bra metod”. Huruvida studenten fick “rätt svar” (inom felmarginal) kanske knappt påverkar om studenten blir godkänd eller inte. Min erfarenhet är att sådant fokus från lärarnas sida kan ge studenterna intrycket att rimlighets- och giltighetsanalys av en viss modell, och “felsökning” mer allmänt, inte är någon särskilt viktig del av den kvantitativa förmåga de förväntas tillägna sig.
Jag ger exempel på automaträttning av numeriska svar (siffror) inom felmarginal, med frågetypen “Variabelsimulering” i Inspera. Jag argumenterar att sådan examinationsform är mindre “ytlig”, än den kan verka vid första anblick. Däremot behöver den kompletteras med andra examinationsformer, till exempel laborationer, eller andra former av grupparbeten.
