Sedan slutet av 1980 talet har HU varit det dominerande policymÄlet för svenska myndigheter och utbildningsinstitutioner dÄ de beskriver en tÀnkt relation mellan mÀnniskor och den planet de bor pÄ.
Med utgÄngspunkt i antropocenbegreppet vill jag diskutera nÄgra invÀndningar mot denna mÄlsÀttning.
Att erkÀnna antropocen som en ny geologisk tidsÄlder innebÀr att nÄgra av de ontologiska fundament som HU vilar pÄ ifrÄgasÀtts. Samtidigt visar ett antropocent perspektiv pÄ mÀnniskans relation till sin planet pÄ epistemoligiska brister i HU, vi vet helt enkelt inte tillrÀckligt mycket om vÄr planet för att kunna upprÀtthÄlla hÄllbarhet.
Jag vill ocksÄ med min presentation visa att HU inte Àr det enda narrativ som innebÀr hopp.
