Sedan slutet av 1980 talet har HU varit det dominerande policymålet för svenska myndigheter och utbildningsinstitutioner då de beskriver en tänkt relation mellan människor och den planet de bor på.
Med utgångspunkt i antropocenbegreppet vill jag diskutera några invändningar mot denna målsättning.
Att erkänna antropocen som en ny geologisk tidsålder innebär att några av de ontologiska fundament som HU vilar på ifrågasätts. Samtidigt visar ett antropocent perspektiv på människans relation till sin planet på epistemoligiska brister i HU, vi vet helt enkelt inte tillräckligt mycket om vår planet för att kunna upprätthålla hållbarhet.
Jag vill också med min presentation visa att HU inte är det enda narrativ som innebär hopp.
