Kontinuerlig reflektion över den egna undervisningen är central för pedagogisk utveckling inom högre utbildning. Ett verktyg för detta är kollegial auskultation för att få återkoppling på undervisningens genomförande, men kräver tid av en kollega för observation, reflektion och samtal. Det är därför svårt resursmässigt att genomföra kontinuerligt, och i praktiken kan även enstaka tillfällen vara svåra att få till.
AIskultation är en metod för att komplettera en mänsklig auskultation med stöd av AI, genom en process med transkribering och behandling av detta med stora språkmodeller. Syftet är att göra formativ återkoppling mer tillgänglig och skapa förutsättningar för kontinuerlig/återkommande, systematisk reflektion utifrån lärarens egna frågor och utvecklingsbehov.
En central del av metoden bygger på att undervisning spelas in och talet transkriberas, omvandlas, till tidsstämplad text. Denna transkription analyseras sedan för sig eller tillsammans med t.ex. slides, kompendier, kurslitteratur, kursplan, lärandemål, presentationsmaterial och examinationsuppgifter. Genom att bearbeta dokumentation av undervisningens genomförande med dess planerade innehåll kan analysen belysa hur mål, aktiviteter och examination hänger samman. Läraren väljer sitt fokus och kan formulera frågor förankrade i högskolepedagogisk teori. Exempelvis kopplade till konstruktiv länkning, studenters aktiva lärande, och nivå i Blooms taxonomi.
Den skapade återkopplingen kan synliggöra mönster i föreläsninars tidsdisposition, struktur, studentaktivering, kognitiv belastning och tillgänglighet. Den kan exempelvis uppmärksamma otydliga övergångar, långa avsnitt utan studentaktivitet, hög begreppstäthet eller belysa att frågor i klassrummet huvudsakligen berör faktakunskaper medan kursplanen siktar mot analys eller värdering. Sådana observationer kan sedan kopplas till konkreta förslag hur läraren kan använda diskussioner, tillämpningsuppgifter, tydligare begreppsförklaringar eller bearbetat presentationsmaterial. Läraren granskar förslagen i relation till ämnesinnehåll, studentgrupp och pedagogiska intentioner och väljer vilka förändringar som ska prövas. Genom att nu kontinuerligt/återkommande transkribera senare undervisningstillfällen så kan de nya transkriptionerna och reviderat material jämföras med tidigare underlag. Därmed skapas en iterativ process där analys, reflektion och förändring kan följas över tid, och förhoppningsivs kunna kopplas till bättre resultat i examination och ge avtryck i kursvärderingar.
Några aspekter behöver beaktas. Att spela in andra än sig själv, exempelvis studenter som ställer frågor, kan medföra en risk att frågor inte ställs för att personer helt enkelt inte vill bli inspelade. Att direkt-transkribera kan minska denna risk eftersom själva rösten då inte sparas, bara det som sägs. Transkriberingsmodeller och språkmodeller som körs direkt på lärarens dator kan ge goda förutsättningar för integritetsvänlig bearbetning. Samtidigt fångar transkriptioner i sig bara delar av undervisningssituationen. Kroppsspråk, ögonkontakt, tavelskrivande och studenternas inbördes samspel är en viktig del i kommunikationen och saknas förstås. Transkriberingen är heller inte helt exakt och språkmodellernas kan ha en benägenhet att ge generiska eller otillräckligt underbyggda råd som begränsar underlagets tillförlitlighet. Taltempo, antal frågor och aktivitetsnivå avgör inte ensamt undervisningens kvalitet eller studenternas lärande. Återkopplingen som fås av språkmodellen behöver därför tolkas och sättas i rätt sammanhang.
Även om det inte är helt perfekt så har AIskultation potential att sänka tröskeln för kontinuerlig undervisningsutveckling genom att erbjuda ett resurseffektivt reflektionsunderlag.
