arkeologi – Biokumabloggen

Nu avslutas Biokuma

Intresset för att köpa lokalt, småskaligt, miljö-och djurvänligt producerad mat ökar, men fortfarande är det svårt för småskaliga gårdar att driva verksamheten på ett ekonomiskt lönsamt sätt. Ett mångsidigt jordbruk kräver utveckling av regelverk, försäljningskanaler och kunskap. Flera förslag på hur man på nationell, regional och lokal nivå kan förbättra förutsättningarna för det småskaliga, miljö- och djurvänliga jordbruket har tagits fram inom projektet.

De småskaliga producenternas viktiga roll för det biokulturella arvet

De små jordbruksproducenterna kännetecknas ofta av att de bedriver flera typer av verksamhet, odling och drift samtidigt. Det finns gårdar som både har olika former av djurhållning och som odlar en mängd olika grönsaker.

– Den här formen av varierad verksamhet har varit vanligare historiskt, men är nu i minoritet. De flesta jordbruksproducenter är idag specialiserade på en eller två typer av produktion, säger Eva Svensson vid Karlstads universitet.

Genom att arbeta mångsidigt värnar de småskaliga gårdarna inte bara om ett traditionellt sätt att driva en gård, utan också den biologiska mångfalden och kulturhistoria – vårt biokulturella arv. Detta sätt att driva gårdar är också mer djur- och miljövänligt.

– Odling av gamla spannmålssorter och användning av skog som betesmark är två exempel på hur gårdarna värnar om biokulturellt arv. Vi ser ofta stor biologisk mångfald och ett öppet landskap där flera djurslag hålls och som betar utomhus, säger Hilde Rigmor Amundsen, Norsk institutt for kulturminneforskning.

Flera av dessa gårdar ligger på platser där det har bedrivits jordbruk sedan järnåldern, vilket både fornminnen, gravhögar och ortnamn och landskap berättar om. Men väldigt få småskaliga producenter ser sig själva som upprätthållare av tradition.

– Många av bönderna vi pratat med tycker snarare att det de gör är innovativt och modernt, till skillnad från den industriella produktionen som dominerar idag, säger Eva Svensson.

Småskalig produktion måste bli ekonomiskt lönsam
för att överleva

En utmaning är att få en långsiktigt hållbar ekonomi för att kunna leva på gårdens produktion. Vilka åtgärder kan då göras lokalt, regionalt och nationellt för att förbättra förutsättningarna för småskaliga producenter?

– Dagens regelverk är ofta anpassat till storskaliga producenter. Vi uppmanar därför norska och svenska myndigheter att titta närmare på hur man kan underlätta för gårdar som producerar i mindre skala, säger Eva Svensson.

I samtal med gårdar på båda sidor om gränsen har det också framkommit att gårdarna vill ha mer samarbete med kommunerna, till exempel genom att upplåta plats för obemannade försäljningsbodar och arrangera högkvalitativa marknader för lokalproducerat. Effektiva försäljningskanaler är en nödvändighet för att gårdarna ska bli ekonomiskt framgångsrika.

– Gårdarna vi har pratat med säljer via Reko-ringar, marknader, egna gårdsbutiker och många andra kanaler. Men försäljningen är ofta tidskrävande och ett vanligt önskemål från gårdarna är stöd för att bygga upp förutsägbara och bra försäljningskanaler, säger Margareta Dahlström vid Karlstads universitet.

Förhoppningen: politiker, förvaltning och organisationer ska använda resultaten

Forskarna har även gjort en översikt över försäljningskanaler och tänkbara förbättringar för ökade inkomster samt genomfört en begränsad kartläggning över vilka utbildningar som erbjuds för den som är småbrukare eller vill starta småskalig, hållbar matproduktion. Lagar och regelverk på båda sidor gränsen har också tagits upp.

Förhoppningen är att resultaten från projektet blir använda av nationell, regional och lokal förvaltning, intresseorganisationer och andra som arbetar för att förbättra förutsättningarna för småskalig, miljö-och djurvänlig produktion.

– Det finns ett stort behov av ökad kunskap om hur viktiga dessa gårdar är för att hålla jordbrukets kulturarv vid liv. Småskalig, miljövänlig matproduktion är positivt för klimatet, för djurvälfärden, artmångfalden, för att värna om vårt historiska arv för en levande landsbygd – och för vår självförsörjningsgrad när det gäller livsmedel, avslutar Eva Svensson.

De første oldtidsbøndene i Värmland og Hedmark

Av Hilde Rigmor Amundsen, arkeolog og forsker Norsk institutt for kulturminneforskning (NIKU)

Allerede langt tilbake i yngre steinalder og bronsealder etableres en jordbrukskultur i fruktbare bygder sør i Värmland og Hedmark. De første bøndene kom til vår region for om lag 6000 år siden, og begynte å dyrke bygg og hvete, senere også havre og andre kornsorter. De vanligste husdyra var sau, geit, gris, ku, okse og etter hvert hest. Hunden hadde allerede vært menneskets følgesvenn fra langt tilbake i eldre steinalder (9500-3800 f.Kr.), i den eldste bosetningsperioden da fangst, fiske og sanking av ville, spiselige vekster var næringsveiene.

Trolig var det innvandrende bønder fra lenger sør i Skandinavia og Europa som sto for den store omveltningen i skikker og levevis. Jordbrukerne som kom fra sør, visste hvor det var god jord for sin tids jordbruk når etablerte seg i nye områder. Flint- og bergartsøkser forteller om en spredt etablering av de nye næringene i tidlig yngre steinalder (3800-2350 f.Kr.) Fra siste del av yngre steinalder (2350-1750 f.Kr.) er det en markant økning i funnene. Fra dette tidspunktet finner den virkelige jordbruksbosetningen sted, noe som gjenspeiles i funn av enkle skafthulløkser, flintdolker, flintsigder og annet materiale.

Skafthulløksene var et jordbruksredskap, brukt til rydding av skog til åker og beite. Øksene kan også ha vært benyttet til tømmerarbeider, til bygging av hus og båter. En flintdolk er en form for stikkvåpen, ofte vakre gjenstander med en håndverksmessig fin utforming. Dolkene var symbolske gjenstander eller verdighetstegn, og kan ha vært brukt til slakting av dyr eller som våpen. Dolker er funnet i sammenhenger som tyder på at de ble ofret til tidens guder, for eksempel i form av et sett på to dolker i våtmark eller ved store jordfaste steiner. Dolker var også gravgaver til de døde. En flintsigd er som ordet tilsier et redskap til å høste korn med, et konkret vitnesbyrd om det eldste jordbruket.

I bronsealderen fortsetter jordbruksekspansjonen. Bronsene er som oftest praktfulle gjenstander i form av smykker, pinsetter, kniver, kar, økser og sverd. Utvalgte gjenstander ble lagt ned i steinur, ved jordfaste steiner eller i tjern og våtmark som offergaver til tidens guder. Det er også avdekket bronsegjenstander på boplasser. Samtidig ble fortsatt stein, tre, bein og gevir brukt til å lage redskaper. Bronsegjenstander importeres fra Sør-Skandinavia, gjennom handel og gaver. Samtidig viser funn av støpeformer av kleber og smeltedigler av leire at folk lokalt produserte egne gjenstander.

Utviklingen av gården som bosted har sin begynnelse i yngre steinalder. Arkeologer har avdekket grindbygde langhus, som fra midten av bronsealderen bygges med boligdel i den ene enden og fjøs til dyra i den andre.

Utviklingen av gården som bosted har sin begynnelse i yngre steinalder. Arkeologer har avdekket grindbygde langhus, som fra midten av bronsealderen bygges med boligdel i den ene enden og fjøs til dyra i den andre. Bosetningsmønsteret og landskapsbruken var av en annen karakter enn i dag. Nye hus og gårder ble etablert innenfor et større område med omskiftelige åker- og beitearealer.

I Värmland er det kjent enkelte helleristningsfelt med figurer, mellom annet illustrasjoner av bronsealderens skip, mens det i Hedmark kun er funnet skålgropfelt. Skålgroper er små groper som er meislet inn i berget. Det var antagelig religiøse symboler for de første bøndene, kanskje også en form for markering av åker, eng og beiteland.

Lenger nord, i dalfører og i skoger og fjell, vitner gjenstandsfunn om lokale etableringer i områder med gunstige naturgitte betingelser for åkerbruk og beite. Boplasser ved innsjøer og elver i dalførene vitner om vassdragene sin betydning som ferdselsårer. En stor andel av de såkalte jordbruksgjenstandene er funnet innenfor dagens jordbruksområder i dalene, i likhet med i bygdene sør i Värmland og Hedmark. Selv om det må tas høyde for flere feilkilder, kan en likevel undres over om det ikke er en helt tilfeldig sammenheng mellom de eldste jordbruksredskapene og et dyrkbart jordsmonn – et vitnesbyrd om at oldtidsbøndene vandret nordover.