Kategorier
Uncategorized

Nu avslutas Biokuma

Intresset för att köpa lokalt, småskaligt, miljö-och djurvänligt producerad mat ökar, men fortfarande är det svårt för småskaliga gårdar att driva verksamheten på ett ekonomiskt lönsamt sätt. Ett mångsidigt jordbruk kräver utveckling av regelverk, försäljningskanaler och kunskap. Flera förslag på hur man på nationell, regional och lokal nivå kan förbättra förutsättningarna för det småskaliga, miljö- och djurvänliga jordbruket har tagits fram inom projektet.

De småskaliga producenternas viktiga roll för det biokulturella arvet

De små jordbruksproducenterna kännetecknas ofta av att de bedriver flera typer av verksamhet, odling och drift samtidigt. Det finns gårdar som både har olika former av djurhållning och som odlar en mängd olika grönsaker.

– Den här formen av varierad verksamhet har varit vanligare historiskt, men är nu i minoritet. De flesta jordbruksproducenter är idag specialiserade på en eller två typer av produktion, säger Eva Svensson vid Karlstads universitet.

Genom att arbeta mångsidigt värnar de småskaliga gårdarna inte bara om ett traditionellt sätt att driva en gård, utan också den biologiska mångfalden och kulturhistoria – vårt biokulturella arv. Detta sätt att driva gårdar är också mer djur- och miljövänligt.

– Odling av gamla spannmålssorter och användning av skog som betesmark är två exempel på hur gårdarna värnar om biokulturellt arv. Vi ser ofta stor biologisk mångfald och ett öppet landskap där flera djurslag hålls och som betar utomhus, säger Hilde Rigmor Amundsen, Norsk institutt for kulturminneforskning.

Flera av dessa gårdar ligger på platser där det har bedrivits jordbruk sedan järnåldern, vilket både fornminnen, gravhögar och ortnamn och landskap berättar om. Men väldigt få småskaliga producenter ser sig själva som upprätthållare av tradition.

– Många av bönderna vi pratat med tycker snarare att det de gör är innovativt och modernt, till skillnad från den industriella produktionen som dominerar idag, säger Eva Svensson.

Småskalig produktion måste bli ekonomiskt lönsam
för att överleva

En utmaning är att få en långsiktigt hållbar ekonomi för att kunna leva på gårdens produktion. Vilka åtgärder kan då göras lokalt, regionalt och nationellt för att förbättra förutsättningarna för småskaliga producenter?

– Dagens regelverk är ofta anpassat till storskaliga producenter. Vi uppmanar därför norska och svenska myndigheter att titta närmare på hur man kan underlätta för gårdar som producerar i mindre skala, säger Eva Svensson.

I samtal med gårdar på båda sidor om gränsen har det också framkommit att gårdarna vill ha mer samarbete med kommunerna, till exempel genom att upplåta plats för obemannade försäljningsbodar och arrangera högkvalitativa marknader för lokalproducerat. Effektiva försäljningskanaler är en nödvändighet för att gårdarna ska bli ekonomiskt framgångsrika.

– Gårdarna vi har pratat med säljer via Reko-ringar, marknader, egna gårdsbutiker och många andra kanaler. Men försäljningen är ofta tidskrävande och ett vanligt önskemål från gårdarna är stöd för att bygga upp förutsägbara och bra försäljningskanaler, säger Margareta Dahlström vid Karlstads universitet.

Förhoppningen: politiker, förvaltning och organisationer ska använda resultaten

Forskarna har även gjort en översikt över försäljningskanaler och tänkbara förbättringar för ökade inkomster samt genomfört en begränsad kartläggning över vilka utbildningar som erbjuds för den som är småbrukare eller vill starta småskalig, hållbar matproduktion. Lagar och regelverk på båda sidor gränsen har också tagits upp.

Förhoppningen är att resultaten från projektet blir använda av nationell, regional och lokal förvaltning, intresseorganisationer och andra som arbetar för att förbättra förutsättningarna för småskalig, miljö-och djurvänlig produktion.

– Det finns ett stort behov av ökad kunskap om hur viktiga dessa gårdar är för att hålla jordbrukets kulturarv vid liv. Småskalig, miljövänlig matproduktion är positivt för klimatet, för djurvälfärden, artmångfalden, för att värna om vårt historiska arv för en levande landsbygd – och för vår självförsörjningsgrad när det gäller livsmedel, avslutar Eva Svensson.

Kategorier
Uncategorized

Försäljning av småskalig matproduktion

Text: Margareta Dahlström, Karlstads universitet

Den 10-11 maj samlades cirka 20 personer på Opaker gård norr om Kongsvinger för att tillsammans diskutera småskaligt jordbruk, matproduktion och biokulturellt arv. I denna projektets andra workshop låg fokus på försäljningskanaler och utbildning. I workshopen deltog gårdarna Alm Østre och Loviseberg Herrgård, Föreningen Värmlands Säterkultur och Förbundet Svensk Fäbodskultur och utmarksbruk, Anno Museum avdelning Odalstunet, Norges Bondelag, en fristående forskare om norsk säterkultur, Nifa – branschföreningen för värmländska matföretag, NIKU, Karlstads universitet, Høgskolen i Innlandet och Anna Blomquist AB.

Det var härligt att träffas och varva presentationer med samtal och gemensamt arbete och inte minst en guidad rundvandring på Opaker gård där man ”dyrker og høster fra egen eiendom for å ha sporbarhet og kvalitet”.

Det är arbetsintensivt att bedriva småskaligt jordbruk i samklang med naturen och det är ett arbete som ger samhälleliga natur- och kulturmiljövinster men som ofta är obetalt. Försäljningsarbetet är också ofta tidskrävande och regelverket är ofta hämmande för småskalig matproduktion. Det är helt enkelt en utmaning med låg lönsamhet! Därför arbetade vi tillsammans bland annat med frågor om försäljningskanaler och andra inkomstkällor för småskaligt jordbruk. Vid workshopen delade alla deltagare generöst med sig av kunskap och erfarenheter. Det är avgörande för att jobba med frågeställningar som behöver inspel från olika kompetenser med målet att bidra till lösningar på utmaningarna.

Försäljningsarbetet är också ofta tidskrävande och regelverket är ofta hämmande för småskalig matproduktion. Det är helt enkelt en utmaning med låg lönsamhet!

I projektet har vi diskuterat försäljningskanaler vid fältarbete på de fyra gårdarna, och gjort en värmländsk fördjupning med ytterligare två gårdsbesök, telefonintervjuer med elva gårdar samt några intervjuer med andra relevanta aktörer. Fram växer en bild som närmast kan beskrivas som en mosaik! Det är en mosaik i flera dimensioner; beträffande produktion som spänner över grönsaker, potatis, honung, blommor, ägg, ull, ost, kött, jordgubbar, hallon, sylt, saft, chutney med mera; ”gårdsrötter” från familjegård sedan generationer till nyinflyttade och nystartade och med försörjningsstrategier som varierar från att försörja familjen, ibland med någon anställd, i andra fall som bisyssla eller som en del av ett aktivt pensionärsliv.

Fram växer en bild som närmast kan beskrivas som en mosaik!

Även försäljningskanalerna kan beskrivas som en mosaik. Försäljning sker på en mängd olika sätt, t ex genom Rekoring, torghandel, återkommande marknader eller matevent, gårdsbutiker, äggbodar, prenumeration, självplock, e-handel, detaljhandel, eget eller andras café eller restaurang, till förädlingsföretag och mathantverkare eller till storhushåll. Varje försäljningskanal har fördelar och nackdelar. Valet av försäljningskanaler beror bland annat på vilka produkterna är, hur mycket tid och kompetens man har kring försäljning, och om man som producent vill ha direktkontakt med konsumenterna, något som är vanligt. Många säljer genom Reko-ringar som har fördelarna att de inte har några mellanhänder, produkterna är beställda i förväg och det är direktkontakt mellan producent och konsument. Nackdelarna är exempelvis att det är tidskrävande, det krävs en ”kritisk massa” av producenter vid varje ring för att nå tillräckligt många kunder och kunderna har bara en viss halvtimma eller timma på sig varje vecka för att hämta sina produkter. Några säljer genom prenumeration och upplever att fördelen är att det möjliggör bredd i produktionen, det är effektivt att packa för leverans och att produkterna är sålda i förväg. En nackdel som nämnts är att det kan vara ombytligt bland prenumeranter mellan åren och att kunder önskar specifika grönsaker. Några säljer till livsmedelsbutiker vilket har fördelen att de har långa öppettider och når många kunder, men nackdelar beträffande regelverk för förpackningar, har högt påslag som ger lägre pris till producenten (och kanske för högt för konsumenten) och kräver relation till handlare.

Flera producenter är intresserade av att hitta nya försäljningskanaler. På flera håll pågår försök att hitta nya sätt att koppla ihop producenter och konsumenter, och ett exempel i Värmland är den obemannade butiken för lokalproducerad mat och dryck Plockomaten. Den är öppen från 7-21 alla dagar i veckan. Man kommer in med hjälp av BankID och betalar med Swish. Fördelen för producenten är att man levererar till en punkt: företaget som driver Plockomaten, och man når potentiellt många kunder som kan handla under generösa öppettider. En nackdel är att försäljningskanalen inte passar för alla typer av produkter och att regelverket kan innebära investeringar t ex i förhållande till förpackning.

Vid workshopen kom en mängd idéer och förslag på hur hinder i förhållande till försäljningskanaler kan minskas och även beträffande andra inkomster för det småskaliga jordbruket. Vi kommer att återkomma till detta i en publikation efter sommaren, men ett exempel är ”kor på rot” i Härjedalen. En kreativ offentlig upphandling som underlättar för småskaligt och lokalt att leverera till storhushåll. Beträffande försäljning genom gårdscafé, restaurang och catering så är alla överens om att det måste finnas regler för livsmedelssäkerhet men det är många olika myndigheter och regelverk att förhålla sig till. Här behövs samordning, information, checklistor och liknande.

Det var även tydligt att vi behöver ett brett förändringsarbete för att vi alla måste lära oss förstå skillnaden på ”mat och mat”. Varför kostar småskalig matproduktion i samklang med miljön mer än industriell livsmedelsproduktion? Vilka mervärden i form av samhälleliga natur- och kulturmiljövinster ger den småskaliga produktionen, och hur kan producenterna få betalt för detta arbete? Här krävs en mängd olika folkbildningsinsatser, något som workshopdeltagarna hade många uppslag till och som vi också kommer att återkomma till framöver.

Opaker gård, norr om Kongsvinger, välkomnade workshop-gänget i maj. Gården har lagt om sin drift till en mer hållbar produktion och deltar i flera forskningsprojekt om bland annat grödor och gödsel.

Kategorier
Uncategorized

Hus i bruk på Alm Østre i Stange  

Text: Hilde Rigmor Amundsen, Niku og Eva Svensson, Karlstads universitet.
Foto: Hilde R.Amundsen, NIKU 2021.

Alm Østre ligger vakkert til i Stange Vestbygd på Hedmarken. Fra tunet er det vid utsikt mot Norges største innsjø Mjøsa. Stange middelalderkirke ligger nord for gården. I landskapet rundt er det flere gravhauger fra jernalderen (500 f.Kr.-1030 e.Kr.). Også på Alm Østre var det tidlig bosetning. Mange oldsaker fra jernalder er kjent, og det er opplysninger om slettete gravhauger. I nærområdene vitner gjenstandsfunn om den eldste jordbruksetableringen som fant sted under de to siste årtusen før Kristi fødsel.

Alm Østre i dag

Alm Østre er en biologisk-dynamisk gård. Flere kornsorter og et variert sortement av grønnsaker dyrkes på gården. Av husdyr er det melkekyr, sauer, gris og høns. Gårdens produkter selges direkte gjennom gårdsbutikk, grønnsaksabonnement og Reko-ring. Varer leveres til utvalgte butikker og restauranter. Et ansvarslag, som i dag består seks personer, driver gården i regi av en stiftelse.

Tunet på Alm Østre.

Den biodynamiske driften på Alm Østre har likhetstrekk med det førindustrielle landbruket. Det er bruk for mange mennesker i gårdsarbeidet, og det er mangfold og vekselbruk. Våningshuset, kårstua og tømmerhuset er i bruk som boliger, bryggerhuset er gårdsbutikk og den gamle låven og fjøset er godt egnet til husdyra. Bygningene representerer gårdshistorie, byggeskikk og estetikk, og tas vare på og rehabiliteres i stedenfor å rive og bygge nytt. Historiske bygninger er en viktig del av den biokulturelle arven, som også innebefatter fornminner, biologisk kulturarv, biologisk mangfold, stedsnavn og tradisjoner. Den biokulturelle arven er bygd opp gjennom mange generasjoners bruk av landskapet.

Den biodynamiske driften på Alm Østre har likhetstrekk med det førindustrielle landbruket. Det er bruk for mange mennesker i gårdsarbeidet, og det er mangfold og vekselbruk.

Husene på gårdstunet

På tunet er det fire bygninger; våningshuset, kårstua, bryggerhuset og et tømmerhus. De er registrert i SEFRAK-registeret, som står for «Sekretariatet For Registrering Av Faste Kulturminner i Norge» og er en kartlegging av bygninger som er eldre enn år 1900.

Våningshuset er den mest prangende bygningen. I SEFRAK er det oppgitt at huset ble bygd etter en brann i 1733. Det er en gulmalt, rappet bygning med en innvendig tømmerkjerne, og med et senere påbygd inngangsparti i sveitserstil. På 17- og 1800-tallet ble mange trehus rappet utvendig med leire eller kalk. Det ga et inntrykk av at husene var bygd av mur. Huset er nensomt restaurert i de senere årene.

Huset øst for våningshuset er føderådsbolig eller kårstue. Ved eierskifte på gårder før i tiden var det vanlig at de eldre eierne mottok kårytelser. De bodde i kårstua og fikk gjerne ved og matvarer. Huset er laftet og kledd med utvendig gulmalt panel. Fasaden var opprinnelig rappet, i følge SEFRAK. Det er en bakerovn av skårstein i huset. Byggeåret er oppgitt til 1733, bygd etter en brann i likhet med våningshuset. Restaureringer ble foretatt i 1900 og 1975.

Våningshuset på Alm Østre, fronten med inngangsparti i sveitserstil.
Kårstua på Alm Østre.

Huset vest for våningshuset er et tømmerhus, og har i følge SEFRAK en lokal betegnelse som Kornmagasin. Huset er fra ca. 1800, og ble restaurert i 1986. I SEFRAK opplyses det at bygningen ble kjøpt av en Gutorm Sætre, Arneberg i Åsnes i 1979. Huset ble på et tidspunkt flyttet til Alm. 

Tømmerhuset – Kornmagasinet – på Alm Østre.

Det minste huset, der gårdsbutikken er i dag, står sørøst på tunet. Det var opprinnelig et bryggerhus med drengestue. I dag er bygningen mest kjent som bryggerhus. Byggeåret er ukjent, men kanskje på 1900-tallet, i følge SEFRAK. Den laftede delen av huset er det opprinnelige bryggerhuset. Et rom kledd med panel er senere påbygd. Inne i gådsbutikken ser man den tidligere laftete ytterveggen til bryggerhus-delen. Huset er i dag rødmalt med hvite vinduskarmer.

Bryggerhuset og dagens gårdsbutikk på Alm Østre.

I tillegg til bolighus, fjøs og låve er det flere driftsbygninger og drivhus samt en eldre sveitserbolig på tunet. I en av bygningene holder det økologiske frøfirmaet Solhatt til. Det er hager med frukttrær og bær, blomsterenger, grønnsaksparseller og åkre.

Husmannsplasser og seter

Plassen Snekkerstua eller Mikaelstua ligger drøye 400 meter nord for gårdstunet. Det var den ene av to husmannsplasser som lå under Alm Østre. Byggeår er i SEFRAK angitt til ca. 1850. På foto fra 1989 er det en liten lafta tømmerstue, kledd med utvendig panel. Denne stua finnes ikke lenger. I dag står det et nybygd hus på plassen. En mindre driftsbygning, sammensatt med låve og fjøs, er også beskrevet i SEFRAK. Den er fremdeles bevart.

Gården hadde også seter i tidligere tider. Den lå et sted lenger sør i Stange. Det var vanlig at gårdene i de fruktbare Stangebygdene hadde setervoller som kunne ligge flere mil fra gården.

Mer information:

Kategorier
Uncategorized

Idéer och hinder i fokus på första workshopen

Text: Eva Svensson, Karlstads universitet. Foto: Eva Svensson, Sigrid Josefsson, Christina Knowles

Torsdagen den 20 januari var det livliga samtal på Zoom. Biokuma genomförde den första av två workshopar för att tillsammans gå på djupet med de utmaningar och möjligheter som det innebär att driva småskaliga och hållbara gårdar. Deltagare var från gårdarna Ridgedale, Karterud och Alm Østre, Länsstyrelsen, Skogsstyrelsen, Jønsberg videregående skole, Förbundet Svensk Fäbodkultur och utmarksbruk, Föreningen Värmlands Säterkultur samt en fristående forskare om norsk säterkultur. Tyvärr kunde inte någon från gården Bryn i Norge vara med, eftersom den föregående nattens storm slagit ut deras internet. Under ledning av processledaren Anna Blomquist och tillsammans med forskare från Karlstads universitet, Norsk institutt for kulturminneforskning samt Høgskolen i Innlandet, diskuterade deltagarna utmaningar, lösningar, rekommendationer och framtidsvisioner kopplade framför allt till produktion och arbetsprocesser på gårdarna.

Fyra utmaningar:

  • Behov av information och hjälp i regelverksdjungeln
  • Brist på infrastruktur
  • Bete, särskilt skogsbete
  • Hårt, och ständigt, arbete att driva småskaligt jordbruk

I diskussionerna efterlystes behov av politiska och strukturella lösningar för att göra vardagen enklare, och småbruken mer lönsamma. Dagens regelverk och myndighetsutövning, anpassad efter det storskaliga jordbruket, skapar många svårigheter i det småskaliga jordbruket. Att driva en mångsidig produktion är särskilt utmanande, eftersom man då behöver vara i kontakt med flera olika myndigheter och behärska många olika regelverk. En dellösning kan vara olika nätverk såsom facebook-grupper, där man kan dela erfarenheter med andra. Även utbildningar nämndes som en möjlighet.

Bristen på närliggande, etiska och ekologiska slakterier och mejerier är en infrastrukturell utmaning är. Vi diskuterade särskilt slakteri-problematiken, eftersom gårdsägarna vill kunna säkerställa att deras djur blir väl omhändertagna, och gärna följa med djuren fram till slakt. Idéer till tänkbara lösningar kom fram under samtalen, till exempel härkomst-slakt, det vill säga att djuren får avlivas och avblodas hemma i hagen före transport till ett godkänt slakteri, eller bruk av viltslakterier. Mobila slakterier kan vara en annan lösning.

Bete, särskilt skogsbete, lyftes framför allt av säterbruket och Alm Østre. De närvarande svenska gårdarna hade  sina djurs betande i de egna hagarna, då de saknade erfarenhet av skogsbete och vill värna om grannsämjan. Alm Østre använder allmänningsmarken och de starka betesrättigheter som är kopplade till denna. En möjlighet för utvecklande av skogsbetet som nämndes var det nya elektroniska hjälpmedlet Nofence, som gör det möjligt att låta djuren gå i skogen tryggt utan stängsel och vallare. Till följd av EU-lagstiftning kan Nofence dock inte användas i Sverige. Till skillnad från Norge har det varit svårt att hävda de gamla betesrättigheterna i Sverige, vilket inte minst drabbat säterbruket, och det biokulturella arvet. Behovet av skogsbete för reproduktion av det biokulturella arvet är stort, vilket också Länsstyrelsen lyfte fram. Åter efterlystes politiska lösningar för att förenkla för skogsbetet i Sverige. Men det kom också konkreta förslag från Skogsstyrelsen; att använda igenväxande allmänningsmark och kraftledningsgator till bete, och att grisar skulle kunna vara utmärkta ”redskap” för markberedning i skogsbruket.

Det är en livsstil att driva ett småskaligt jordbruk. Lediga helger och semestrar är inget man förväntar sig, och det kan bli slitsamt och kanske inte hållbart i längden. Alm Østres kollektiva verksamhetsform framstår här som en framgångsfaktor för en uthållig gårdsdrift. Ridgedale, Kårebolssätern och Alm Østre har också erfarenheter av att ta emot volontärer. Där har Alm Østre det mest utvecklade systemet, och de mest positiva erfarenheterna. På den svenska sidan hade man stött på en rad problem rörande försäkringar och skatteregler. Man betonade också att det krävdes mycket arbete att träna volontärerna, men att gemenskapen – att vara flera som arbetade tillsammans – är mycket givande.

Idag producerar det småskaliga djur- och miljövänliga jordbruket en rad samhällstjänster, inte minst reproduktion av det biokulturella arvet, som inte uppmärksammas och än mindre betalas för. En ”prislapp” på miljöarbetet skulle göra gårdsdriften mer lönsam, och mer attraktiv för yngre generationer att ta över.

Avslutningsvis försökte vi spana i kristallkulan angående framtiden för det småskaliga, djur- och miljövänliga jordbruket. Det finns en tro på en framtid, men deltagarna såg flera risker och efterlyste försiktighet. Den eftersatta politiken, problemen med regelverksdjungeln och ombytlig myndighetsutövning lyftes som de största, strukturella riskerna. Deltagarna poängterade också att vardagens utmaningar och krav ofta underskattades, särskilt om man vill bedriva ett mångsidigt jordbruk. En rekommendation för de som vill börja med småskaligt lantbruk är därför att börja i mindre skala, med färre produktionsgrenar, och bygga ut successivt.

En översyn av grundläggande ekonomiska frågor för verksamheternas lönsamhet efterlystes också. Idag producerar det småskaliga djur- och miljövänliga jordbruket en rad samhällstjänster, inte minst reproduktion av det biokulturella arvet, som inte uppmärksammas och än mindre betalas för. En ”prislapp” på miljöarbetet skulle göra gårdsdriften mer lönsam, och mer attraktiv för yngre generationer att ta över. Ett förslag var att anlita influencers för att skapa uppmärksamhet och kommunicera det småskaliga jordbrukets betydelse i ett systemskifte för en mer hållbar framtid.

Kategorier
Uncategorized

Getter och ost!

Av Eva Svensson, Karlstads universitet och Hilde Amundsen, Norsk institutt for kulturminneforskning

Under augustis andra halva drog Biokuma i fält. Fyra utvalda gårdar i Norge och Sverige stod i fokus för fältarbetet. På två av gårdarna; Lillängen i Värmland och Bryn i Innlandet, hålls det getter och tillverkas ost!

Den ost vi köper i affären idag är oftast tillverkad av mjölk från kor. Så finns det lite andra ostar också, såsom fårost. Närproduceradgetost är lite ovanligare, och kan vara lite lyxigare eftersom getter är ganska sällsynta på gårdarna idag. Men längre tillbaka i tiden var getter vanligare än kor. Kor var dyra och krävde mycket foder. Getter var billiga, producerade mycket mjölk och skaffade sig mat själva när de släpptes ut på bete. Egenskaper som gör getter till populära biståndsgåvor idag, då en get kan förändra livet för en fattig familj i tredje världen. För hundra år sedan kunde en get förändra livet för en fattig familj i Sverige och Norge. Ibland kallas geten till och med för ”fattig mans ko”.

På Bryn, norr om Trysil i Hedmark, har getter hållits sedan gården anlades på 1930-talet. Men med tiden fick bönderna det allt svårare att få avsättning för getmjölk, och getter sågs som omoderna. På Bryn var det svårt att få lönsamhet i gården inom ramen för det moderna jordbrukets rationalitet. Men ägarna tyckte om sina getter, och bestämde sig därför för att gå mot strömmen och istället satsa på getter och lokal ostproduktion när det nya milleniet tog sin början.

Tradition och innovation

För att lyckas bestämde sig ägarna för att lära av andra, och åkte därför till osttillverkare i kända ostländer som Schweiz och Frankrike. De åkte också till Lillängen norr om Sunne i Värmland, där det hållits getter och tillverkats getost sedan 1990-talet. Särskilt Lillängens vita caprin-ost har varit en välsmakande profil på marknader, och nu också Reko-ringar, i decennier.

Både Bryn och Lillängen har egna mejerier för att ta tillvara getmjölken och förädla den till ost. Gårdarna har lånat ostkoncept från till exempel Frankrike; vad sägs om getcamenbert? Men det tillverkas också brunost, eller mesost, efter gammal skandinavisk modell.

två ostar i förpackning
Brunost och Camenbert från Bryn Gardsmeierei, Norge. Foto: Eva Svensson.

Kombinationen innovation och tradition kan sägas utmärka inte bara ostproduktionen utan också gethållningen. Nybyggda ladugårdar och tekniska mjölkningsfinesser kombineras med bruk av gamla sätrar, eller fäbodar för traditionellt, och optimalt, skogs- och fjällbete. Bryn har en egen säter knuten till gården sedan gammalt, medan Lillängen skickar många av sina getter på sommarbete på en fäbod i Dalarna. På Bryn har den nya generationen, som tog över för fem år sedan, infört den prisbelönta innovationen att behålla också de unga bockarna (hannarna) ett halvår, och sedan slakta dem för köttet. Tidigare avlivades dessa vid födseln eftersom de inte hade någon plats i mjölkproduktionen.

Getter inte bara är, utan bidrar också till att utveckla, det biokulturella arvet.

Vy över fjäll med blå himmel
Fjällbete utanför Bryns säter. Foto: Eva Svensson.

Getter är lättskötta då de hittar sin egen mat när de är ute och betar. Förhållandet att getterna är effektiva ”betare” kan dock leda till konflikter eftersom de ger sig på skogen. Det var en anledning till att skogsindustrin under tidigt 1900-tal såg de skogsbetande getterna som fiender till det rationella skogsbruket. Getterna skulle bort för att ge plats åt granplanteringar och storskaliga hyggen. Utan de skogsbetande getterna tätnade de skandinaviska barrskogarna.

Omvänt används getter idag för att öppna upp igenväxande mark. På både Bryn och Lillängen har getterna satts i arbete att ”beta upp” igenväxande mark. Något som leder till ökad biologisk mångfald då örter och andra låga växter får se ljuset och ges utrymme att breda ut sig. Getter inte bara är, utan bidrar också till att utveckla, det biokulturella arvet.

Betesmark med björksly
Tidigare igenväxt hage, men nu betad av getter. Lillängen, Värmland. Foto: Eva Svensson.

Kategorier
Uncategorized

Brun geitost, Skardfjell kvit geitost og Villroa hvitmuggost

Av Terje Motrøen geolog/forsker Høgskolen i Innlandet (HINN)  

En av gårdene som er med i Biokuma er Bryn gård. Gården ligger i Flendalen nord-øst i Trysil kommune. Det er en fjellgård cirka 750 m o.h. som driver med geiter.

Naturgrunnlaget i området er tuftet på grunnfjellsbergarter fra urtiden med trysilsandstein og granittisk gneis som gir grunnlag for plantenæringsstoffene i jorda. Jordartene er morene fra istidenes erosjon. Store torvmyrer oppå morenen er oppdyrket og drenert til høsting av vinterfôr på gården. Vegetasjonssonen i området er Nordboreal sone med granskog som det dominerende treslaget. Gjennomsnittlig årstemperatur ligger på 2-0oC, og middeltemperaturen for juli er på 12-16oC. Årsnedbøren varierer mellom 1000 -1500 millimeter. Vekstsesongen er kort, og gården ligger i et relativt marginalt område for matproduksjon. Det dyrkes kun gras til fôr på gården. Gården har egen seter hvor geitene holder til om sommeren. Geitene utnytter fjellbeitet fra ca. midten av juni til ca. midten av september.

Gården har cirka 90 geiter. All den ferske geitemelken foredles i eget gårdsmeieri. I tillegg produseres det kjekjøtt til forskjellige produkter. De har også egen gardsbutikk der man får kjøpt ekte geitost som er laget etter alle kunstens regler og lokale tradisjoner. Gardsbutikken har også en liten kafé, som er åpen i høysesong og andre lokale produkter til salg. Mesteparten av geitosten fra Bryn selges i utvalgte butikker og restauranter i store deler av landet. Bryn Gardsmeieri har et stort og variert utvalg av geitost og kjøtt: Brun geitost, Skardfjell kvit geitost, Villroa hvitmuggost «Camembert av geit», Geta – Fetaosttype av geit, Gubbost, Hvit Kaprin og Ask. Flere av ostene har fått gullmedalje på landsutstillinga for gards-ost. Garden videreforedler også kjekjøtt til salg fra kjeene som har gått på beite oppunder fjellbandet i Flendalen hele sommeren. Du få kjøpt kjelår, kjebog, pinnekjøtt og spekelår. 

I 2017 tok en ny generasjon over geitebruket på Bryn. De ønsker å videreføre slektsgården og å satse videre på nisjemat fra geit som foreldrene startet med for flere år siden.

Sommeren 2020 bygde de ny driftsbygning på Bryn – et topp moderne geitefjøs etter dagens krav til dyrevelferd og miljø, også med produksjons- og modningsrom for videreforedling av kjekjøttet i tillegg til ysteriet.

Setra ligger i Bittermarka bare fire kilometer fra fjellgarden Bryn, og er over 240 år gammel. Her beiter en stor geiteflokk hele dagen i frisk fjelluft, solskinn og regn. Geitene går på fjellbeite hele sommeren og utnytter et stort område rundt setra. De holder kulturlandskapet vedlike og hindrer gjengroing. Det gjør at beiteområdet får en rik planteflora med et allsidig og næringsrikt fôr som gir ekstra god geitemelk og ost. Det flotte kulturlandskapet er til glede for alle hytteturistene i nærområdet – et åpent og levende kulturlandskap med geitene er en stor attraksjon, spesielt for barna.  

Tidligere var det seks setre i bruk i området, i dag er det bare to igjen i drift – en med geit, den andre med ku. På setra ble melka tidligere foredlet direkte til ost. Også den gang ble turister ønsket velkommen innom på setra for å kjøpe ost. På denne måten slapp budeiene å bære alt til bygda for å selge produktene til butikken. Setergrenda fikk veg i 1958 slik at melka kunne leveres til meieriet, og den gamle tradisjonen med egen foredling av mjølka var borte i mange år. Derfor er det ekstra hyggelig at de har vekket ystetradisjonen til liv igjen på gården.

På setra springer geitene rundt i det fri om dagen og forsyner seg av fjellets urter og planter – det blir til god geitemelk som brukes i all osten som blir laget. Geitene er veldig sosiale dyr, og de hilser mer enn gjerne på store og små utenfor geitefjøset på ettermiddagen.

Geitene kommer alltid hjem for å melkes, og de står inne om natten. I fjøset får de hvile og kan føle seg trygge for rovdyr. Under melkingen kan man få komme inn til geitene i fjøset. Da kan man få se moderne seterdrift og mjølka som går rett i mjølketanken. Der blir den raskt kjølt ned til 2 grader og transportert til gardsmeieriet på Bryn som frisk og god råvare til ulike typer brun og hvit geitost.

Mer information

  • Les mer om Bryn gardsmeieri og produkter på deres hjemmeside brynost.no