Biokumabloggen

Text: Hilde Rigmor Amundsen, Niku

Gårdsbeøk Alm Østre

I mai 2022 var elever og lærere på gårdsbesøk på Alm Østre sammen med arkeolog Hilde R. Amundsen, NIKU. Det var klasse VG2 (videregående skole, 2.klasse) som lærer om forvaltning og drift, produksjon og tjenesteyting i jordbruket.

Alm Østre ligger 6-7 kilometer sørvest for Jønsberg i Stange kommune i Hedmark, Norge. Elever fra skolen har også vært på gårdsbesøk der tidligere. På Alm møtte vi Reinart Gatzsche som viste elevene rundt på gården og fortalte om den mangesidige biodynamiske driftsformen. Vi besøkte rommet med kvernen der det lages mel av ulike kornsorter, drivhusene og grønnsaksåkrene. Det store drivhuset til det økologiske frøfirmaet Solhatt ble også besøkt. Her står grønnsaker og blomster i «fri vekst» (i stokk) for frøproduksjon.

Deretter viste Cord Culemann oss kuene som var i innhegningen ved fjøset. Kuene får gå ut og inn som de vil, og de er mye ute til alle årstider. Det er beite både på og ved gården og i skogsallmenningen. Noen av elevene gikk inn i fjøset og kikket. Elevene stilte flere spørsmål underveis, både om grønnsaker og dyrehold. Hilde holdt et lite innlegg om Stange sin forhistorie, og vektla spesielt jordbrukets utvikling i dette fruktbare området gjennom yngre steinalder, bronsealder, jernalder, middelalder og i nyere tid. Alm sin gårdsdrift i det tradisjonelle kulturlandskapet ble vektlagt.

Gårdsbesøk Bryn Gardsmeieri

I juni 2022 var elever og lærere på gårdsbesøk på Bryn Gardsmeieri i Flendalen i Trysil kommune i Hedmark sammen med Hilde på NIKU. Det var klasse VG3 (videregående skole, 3.klasse) som lærer om landbruksfag, økologi og økonomi.

Fra Jønsberg i Stange til Flendalen var det en ganske lang reisevei på rundt to timer. Først var vi på Bryn gård, og besøkte gårdsbutikken. Der møtte vi gårdbruker Eline Bryn som fortalte elevene om historien til gården, dagens drift med geiter og produksjon av ost og killingkjøtt, og om gleder og utfordringer med å være unge bønder med små barn på en liten gård langt oppi et dalføre. Det var full drift i ysteriet mens vi var der. Forrige generasjon i familien Bryn var i gang med å lage brunost. Elevene var veldig oppmerksomme og spurte mye, både om selve gården, økonomi, geitehold og produksjonen. Det var tydelig at de hadde glede og nytte av å snakke med Eline. Flere av elevene sa at de ønsket å starte opp med en egen gård, mens andre var oppvokst på en gård og skulle etterhvert overta driften. Både lærere og elever handlet i gårdsbutikken. Hilde fikk inntrykk av at elevene så på Eline som et slags forbilde, og som et godt eksempel på at det var mulig å lykkes selv på en relativ liten gård.

Turen gikk videre til Rømonysetra, Bryn sin seter som ligger fire kilometer nord for gården. Geitene var nylig kommet til seters, og vi var heldige og møtte hele geiteflokken. Dyrene ville mer enn gjerne hilse på, særlig når vi spiste matpakkene ute i det fri. Vi var innom fjøset der geitene melkes og er inne om natten, bla. som beskyttelse for rovdyr. Det var en egen inngang med en trapp opp til et lite galleri med full utsikt over fjøset, som var en fin besøksordning. Til sist holdt Hilde et lite innlegg der hun fortalte om Trysils forhistorie helt fra jaspisbruddet, som er et steinbrudd fra eldre steinalder, til nyere tid – en lang historie som ble fortalt i generelle vendinger. Dagens drift med kulturlandskapet på setra ble vektlagt.   

Text: Annie Johansson och Maria Sundqvist, Länsstyrelsen Värmland

Numera är skogsbruk och jordbruk för det mesta två helt olika saker. Men från äldre järnåldern och ända in i modern tid var skogen en väldigt viktig integrerad del av jordbruket. Inte bara för att virke hämtades där till gärdesgårdar, byggnader och ved, utan också för att de allra flesta av gårdarnas djur fick gå där på bete. Åker och äng behövdes för odling av säd och för att ta in hö till vinterfoder. Detta förändrades radikalt med det industriella skogsbruket och rationella jordbruket i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet.

Skogsbetet betraktades alltmer som föråldrat och kom i konflikt med skogsbruk och kreatursavel, eftersom det inte gick att kontrollera aveln när djuren betade på skogen. Dessutom tappade skogsbetena i betydelse när det gick att få mångdubbelt större höskördar från gödslade vallar jämfört med magra ängar. Ängarna blev istället till betesmarker. Successivt lades skogsbetet ned, vilket egentligen inte är det minsta konstigt. Det måste ha blivit mycket enklare när djuren fanns nära till hands, samtidigt som skördarna blev större och aveln kunde planeras bättre.

Men skogsbetet var inte bara ett sätt att föda kreatur utan producerade också ett rikt biokulturellt arv. Den biologiska mångfalden kan vara betydligt högre i ett skogsbete jämfört med en modern produktionsskog. Djurens tramp och bete, tillsammans med människans plockande av stängselvirke, ved med mera, skapar en väldigt varierad skog med solbelysta gläntor, stigar med mera där många olika trädslag, gräs, örter och andra organismer kan trivas.

Inventeringar av biologiskt kulturarv kring fäbodmiljöer visar att den biologiska mångfalden kopplad till bete verkar försvinna snabbt i modernt brukade skogar när betet upphör. Men delar av den betesgynnande mångfalden kan öka genom återupptaget bete. Skogsbete kan vara en viktig nyckel för bevarandet av biologisk mångfald i odlingslandskapet om det kan bidra till att binda ihop redan öppna marker och att skapa nya solbelysta småmiljöer. Men då behövs betydligt fler betade skogar och att skogarna tillåts vara olikformade.

Torkan och bristen på bete 2018 medförde att skogar och andra marginalmarker stängslades in för att få mer bete. Det kan ha varit en viktig ögonöppnare inför problemen som ett förändrat klimat kan innebära.

Dessa marker är en viktig resurs som kan visa sig värdefulla många gånger om.  Visst kan skogen ta skada av betet, men fördelarna kan mycket väl överväga nackdelarna om man ser till helheten, särskilt på lång sikt.

Biokuma-gänget önskar alla en fin jul och ett gott nytt 2022.
Vi ses och hörs!