Kategorier
Uncategorized

God Jul och Gott Nytt År

Biokuma-gänget önskar alla en fin jul och ett gott nytt 2022.
Vi ses och hörs!

Kategorier
Uncategorized

Med kunskap och mathantverk i centrum

Text: Margaretha Dalström, professor i kulturgeografi, Karlstads universitet.
Foto: Eldrimner

Vilken fantastisk resurs Eldrimner är! För några veckor sedan deltog jag i Eldrimners konferens Særimner i Östersund. Det var otroligt lärorikt, inspirerande och väldigt trevligt!

Publik på föredrag inomhus.

Eldrimner är ett nationellt resurscentrum för mathantverk i Sverige. Enligt grundaren och mångåriga verksamhetschefen Bodil Cornell är Eldrimners ursprung: geten! Till skillnad från i Norge lyste geten med sin frånvaro i den svenska lantbruksutbildningen på 1970-talet. Men i Jämtland fanns getbönder som bedrev ostproduktion efter nedärvda metoder, dock med ojämnt resultat. Bristen på kunskap om hantverksmässig livsmedelsproduktion ända ner på mikrobiologinivå blev startskottet för att söka kunnande, och en studieresa till gårdsysterier i Frankrike genomfördes 1993. Getbönder från Jämtland och Provence möttes, och väl tillbaka i Sverige startades projektet Matora i Jämtland. Med fokus på kunskap var målet att stimulera till ökad småskalig livsmedelsförädling. Sedan dess har mathantverk och kunnande stått i centrum genom kursverksamhet, studieresor och rådgivning som också ses som landsbygdsutveckling. 2001 bytte verksamheten namn till Eldrimner och blev nationellt resurscentrum genom ett regeringsuppdrag 2005.

Det är en delad risk genom relationen mellan ”producent” och ”konsument”, det gemensamma engagemanget i jordbruket ger ökad medvetenhet om livsmedelsproduktion. Han ser det även som ett första steg mot ett system där förhållandet mellan samhälle och produktion bygger på delat ansvar och delaktighet istället för vinstmarginaler och anonymitet.

En av höjdpunkterna under konferensen, ur Biokumas perspektiv, var seminariet ”Mathantverk och direktförsäljning”. Linda Pilcher driver Hagarnas mejeri och hon berättade om gårdsbutiken Slättåkra närproducerat. Lindas företag har tillsammans med tre gårdar bildat en ekonomisk förening som driver butiken tillsammans. Utöver försäljning i butiken kan kunder även handla i web-butiken med leverans genom Rekoring eller hemleverans. En av gårdarna, Lya 101, startade sin verksamhet efter att en av ägarna tillbringat en sommar på ”Biokuma-gården” Ridgedale, något som format Lyas arbetssätt och filosofi.

Ett annat exempel på direktförsäljning är Joel Holmdahls andelsjordbruk Finngården Rikkenstorp. Gården ligger i ett skogslandskap i Örebro län med för stort avstånd till marknaden för att en gårdsbutik ska fungera. På gården produceras grönsaker, ägg och lammkött. Det är 40 andelsmedlemmar om 2 personer, som i snitt betalar 7 500 kronor om året i förskott. Medlemmarna måste också arbeta minst 2 timmar varje odlingssäsong. Den som har mer tid att lägga betalar en lägre årskostnad. Allt som odlas delas bland medlemmarna. Joel betonar att andelsjordbruk är mer än direktförsäljning. Det är en delad risk genom relationen mellan ”producent” och ”konsument”, det gemensamma engagemanget i jordbruket ger ökad medvetenhet om livsmedelsproduktion. Han ser det även som ett första steg mot ett system där förhållandet mellan samhälle och produktion bygger på delat ansvar och delaktighet istället för vinstmarginaler och anonymitet.

Kategorier
Uncategorized

Lillängens gårdsmejeri upphör

En av gårdarna som deltar i Biokuma-projektet, Lillängens gårdsmejeri i Sunne, lägger ned sin verksamhet. Beslutet togs i slutet av oktober efter att bakterien listeria hade upptäckts i företagets ost.

Kategorier
Uncategorized

Getter och ost!

Av Eva Svensson, Karlstads universitet och Hilde Amundsen, Norsk institutt for kulturminneforskning

Under augustis andra halva drog Biokuma i fält. Fyra utvalda gårdar i Norge och Sverige stod i fokus för fältarbetet. På två av gårdarna; Lillängen i Värmland och Bryn i Innlandet, hålls det getter och tillverkas ost!

Den ost vi köper i affären idag är oftast tillverkad av mjölk från kor. Så finns det lite andra ostar också, såsom fårost. Närproduceradgetost är lite ovanligare, och kan vara lite lyxigare eftersom getter är ganska sällsynta på gårdarna idag. Men längre tillbaka i tiden var getter vanligare än kor. Kor var dyra och krävde mycket foder. Getter var billiga, producerade mycket mjölk och skaffade sig mat själva när de släpptes ut på bete. Egenskaper som gör getter till populära biståndsgåvor idag, då en get kan förändra livet för en fattig familj i tredje världen. För hundra år sedan kunde en get förändra livet för en fattig familj i Sverige och Norge. Ibland kallas geten till och med för ”fattig mans ko”.

På Bryn, norr om Trysil i Hedmark, har getter hållits sedan gården anlades på 1930-talet. Men med tiden fick bönderna det allt svårare att få avsättning för getmjölk, och getter sågs som omoderna. På Bryn var det svårt att få lönsamhet i gården inom ramen för det moderna jordbrukets rationalitet. Men ägarna tyckte om sina getter, och bestämde sig därför för att gå mot strömmen och istället satsa på getter och lokal ostproduktion när det nya milleniet tog sin början.

Tradition och innovation

För att lyckas bestämde sig ägarna för att lära av andra, och åkte därför till osttillverkare i kända ostländer som Schweiz och Frankrike. De åkte också till Lillängen norr om Sunne i Värmland, där det hållits getter och tillverkats getost sedan 1990-talet. Särskilt Lillängens vita caprin-ost har varit en välsmakande profil på marknader, och nu också Reko-ringar, i decennier.

Både Bryn och Lillängen har egna mejerier för att ta tillvara getmjölken och förädla den till ost. Gårdarna har lånat ostkoncept från till exempel Frankrike; vad sägs om getcamenbert? Men det tillverkas också brunost, eller mesost, efter gammal skandinavisk modell.

två ostar i förpackning
Brunost och Camenbert från Bryn Gardsmeierei, Norge. Foto: Eva Svensson.

Kombinationen innovation och tradition kan sägas utmärka inte bara ostproduktionen utan också gethållningen. Nybyggda ladugårdar och tekniska mjölkningsfinesser kombineras med bruk av gamla sätrar, eller fäbodar för traditionellt, och optimalt, skogs- och fjällbete. Bryn har en egen säter knuten till gården sedan gammalt, medan Lillängen skickar många av sina getter på sommarbete på en fäbod i Dalarna. På Bryn har den nya generationen, som tog över för fem år sedan, infört den prisbelönta innovationen att behålla också de unga bockarna (hannarna) ett halvår, och sedan slakta dem för köttet. Tidigare avlivades dessa vid födseln eftersom de inte hade någon plats i mjölkproduktionen.

Getter inte bara är, utan bidrar också till att utveckla, det biokulturella arvet.

Vy över fjäll med blå himmel
Fjällbete utanför Bryns säter. Foto: Eva Svensson.

Getter är lättskötta då de hittar sin egen mat när de är ute och betar. Förhållandet att getterna är effektiva ”betare” kan dock leda till konflikter eftersom de ger sig på skogen. Det var en anledning till att skogsindustrin under tidigt 1900-tal såg de skogsbetande getterna som fiender till det rationella skogsbruket. Getterna skulle bort för att ge plats åt granplanteringar och storskaliga hyggen. Utan de skogsbetande getterna tätnade de skandinaviska barrskogarna.

Omvänt används getter idag för att öppna upp igenväxande mark. På både Bryn och Lillängen har getterna satts i arbete att ”beta upp” igenväxande mark. Något som leder till ökad biologisk mångfald då örter och andra låga växter får se ljuset och ges utrymme att breda ut sig. Getter inte bara är, utan bidrar också till att utveckla, det biokulturella arvet.

Betesmark med björksly
Tidigare igenväxt hage, men nu betad av getter. Lillängen, Värmland. Foto: Eva Svensson.

Kategorier
Uncategorized

Minnesord

Kenneth Johansson, förre landshövdingen i Värmlands län samt ordförande i förbundet svensk fäbodkultur och utmarksbruk, FSF, gick bort den 31 juli 2021. Biokuma-projektet mottog beskedet med stor sorg och tankarna går till hans närmaste. Kenneth Johansson var en varm person med stort engagemang för landsbygdens olika frågor. Läs minnesord från FSF på https://fabod.nu/ordforande-kenneth-johansson-har-avlidit/.

Kategorier
Uncategorized

Fältarbete ska visa hur alternativ matproduktion kan gynna det biokulturella arvet

Av Margareta Dahlström, forskare i kulturgeografi, Karlstads universitet

Hur kan ett rikt biokulturellt arv gynnas genom alternativ matproduktion? Vilka hinder och möjligheter finns för att expandera den alternativa matproduktionen för att bevara och utveckla detta arv? Detta är några av de frågor vi ska undersöka genom fältarbete på fyra gårdar; två i Hedmark och två i Värmland.

Planen är att projektets forskare från både svenska och norska sidan ska besöka de fyra gårdarna tillsammans. Vi har olika kompetens och erfarenheter och är på så sätt rustade för att genomföra ”gående intervjuer” med skilda frågor som sträcker sig från gamla kulturväxter, arkeologiska minnen och gamla byggnader till marknadskanaler för råvaror och förädlade produkter från gårdarna.

Vilka arbetsprocesser bedömer de som driver gårdarna gynnar det biokulturella arvet? Vad ser man för hinder och möjligheter för att expandera den produktion man har på gårdarna? Kan gynnande av det biokulturella arvet användas i marknadsföringen av gårdarnas produkter?

Vi är mycket glada över att de fyra gårdarna vill delta i projektet och är beredda att ta emot oss. I dessa pandemitider, och med en gräns mellan Sverige och Norge som inte är lika öppen som vanligt, är det svårt att planera fältarbetet i god tid. Men det är inte svårt att genomföra gårdsbesök med ”gående intervjuer” på ett smittsäkert sätt, så nu hoppas vi att genomföra fältarbetet tillsammans mot slutet av sommaren.

De fyra gårdarna i projektet är Bryn gård i Trysil kommun, Alm Østre i Stange kommun, Ridgedale Farm och Lillängens gårdsmejeri båda i Sunne kommun.

Läs mer om gårdarna genom nedanstående länkar. Det går också att läsa mer om Bryn i en tidigare blogg.

Kategorier
Uncategorized

Brun geitost, Skardfjell kvit geitost og Villroa hvitmuggost

Av Terje Motrøen geolog/forsker Høgskolen i Innlandet (HINN)  

En av gårdene som er med i Biokuma er Bryn gård. Gården ligger i Flendalen nord-øst i Trysil kommune. Det er en fjellgård cirka 750 m o.h. som driver med geiter.

Naturgrunnlaget i området er tuftet på grunnfjellsbergarter fra urtiden med trysilsandstein og granittisk gneis som gir grunnlag for plantenæringsstoffene i jorda. Jordartene er morene fra istidenes erosjon. Store torvmyrer oppå morenen er oppdyrket og drenert til høsting av vinterfôr på gården. Vegetasjonssonen i området er Nordboreal sone med granskog som det dominerende treslaget. Gjennomsnittlig årstemperatur ligger på 2-0oC, og middeltemperaturen for juli er på 12-16oC. Årsnedbøren varierer mellom 1000 -1500 millimeter. Vekstsesongen er kort, og gården ligger i et relativt marginalt område for matproduksjon. Det dyrkes kun gras til fôr på gården. Gården har egen seter hvor geitene holder til om sommeren. Geitene utnytter fjellbeitet fra ca. midten av juni til ca. midten av september.

Gården har cirka 90 geiter. All den ferske geitemelken foredles i eget gårdsmeieri. I tillegg produseres det kjekjøtt til forskjellige produkter. De har også egen gardsbutikk der man får kjøpt ekte geitost som er laget etter alle kunstens regler og lokale tradisjoner. Gardsbutikken har også en liten kafé, som er åpen i høysesong og andre lokale produkter til salg. Mesteparten av geitosten fra Bryn selges i utvalgte butikker og restauranter i store deler av landet. Bryn Gardsmeieri har et stort og variert utvalg av geitost og kjøtt: Brun geitost, Skardfjell kvit geitost, Villroa hvitmuggost «Camembert av geit», Geta – Fetaosttype av geit, Gubbost, Hvit Kaprin og Ask. Flere av ostene har fått gullmedalje på landsutstillinga for gards-ost. Garden videreforedler også kjekjøtt til salg fra kjeene som har gått på beite oppunder fjellbandet i Flendalen hele sommeren. Du få kjøpt kjelår, kjebog, pinnekjøtt og spekelår. 

I 2017 tok en ny generasjon over geitebruket på Bryn. De ønsker å videreføre slektsgården og å satse videre på nisjemat fra geit som foreldrene startet med for flere år siden.

Sommeren 2020 bygde de ny driftsbygning på Bryn – et topp moderne geitefjøs etter dagens krav til dyrevelferd og miljø, også med produksjons- og modningsrom for videreforedling av kjekjøttet i tillegg til ysteriet.

Setra ligger i Bittermarka bare fire kilometer fra fjellgarden Bryn, og er over 240 år gammel. Her beiter en stor geiteflokk hele dagen i frisk fjelluft, solskinn og regn. Geitene går på fjellbeite hele sommeren og utnytter et stort område rundt setra. De holder kulturlandskapet vedlike og hindrer gjengroing. Det gjør at beiteområdet får en rik planteflora med et allsidig og næringsrikt fôr som gir ekstra god geitemelk og ost. Det flotte kulturlandskapet er til glede for alle hytteturistene i nærområdet – et åpent og levende kulturlandskap med geitene er en stor attraksjon, spesielt for barna.  

Tidligere var det seks setre i bruk i området, i dag er det bare to igjen i drift – en med geit, den andre med ku. På setra ble melka tidligere foredlet direkte til ost. Også den gang ble turister ønsket velkommen innom på setra for å kjøpe ost. På denne måten slapp budeiene å bære alt til bygda for å selge produktene til butikken. Setergrenda fikk veg i 1958 slik at melka kunne leveres til meieriet, og den gamle tradisjonen med egen foredling av mjølka var borte i mange år. Derfor er det ekstra hyggelig at de har vekket ystetradisjonen til liv igjen på gården.

På setra springer geitene rundt i det fri om dagen og forsyner seg av fjellets urter og planter – det blir til god geitemelk som brukes i all osten som blir laget. Geitene er veldig sosiale dyr, og de hilser mer enn gjerne på store og små utenfor geitefjøset på ettermiddagen.

Geitene kommer alltid hjem for å melkes, og de står inne om natten. I fjøset får de hvile og kan føle seg trygge for rovdyr. Under melkingen kan man få komme inn til geitene i fjøset. Da kan man få se moderne seterdrift og mjølka som går rett i mjølketanken. Der blir den raskt kjølt ned til 2 grader og transportert til gardsmeieriet på Bryn som frisk og god råvare til ulike typer brun og hvit geitost.

Mer information

  • Les mer om Bryn gardsmeieri og produkter på deres hjemmeside brynost.no

Kategorier
Uncategorized

Rekoringar – en nyckel till förvaltning av det biokulturella arvet?

Av Margareta Dahlström, professor i kulturgeografi, Karlstads Universitet och Hilde Rigmor Amundsen, arkeolog og forsker Norsk institutt for kulturminneforskning (NIKU)

Rekoringar är ett sätt för alternativa matproducenter att sälja sina produkter lokalt, utan mellanhänder, genom att möta sina konsumenter direkt. Reko betyder REjäl KOnsumtion, og på norsk REttferdig KOnsum. Rekoringarna är inte någon formell organisation, utan en folkrörelse i form av lokala upplägg som sker genom Facebook-grupper.

Rekoringarna i den form vi har i Sverige och Norge kommer från Finland. Sveriges första ring startade i Grästorp 2016, och i Norge ble den første ringen åpnet i Ålesund 2017. De är en del av en bredare europeisk rörelse där olika initiativ har startats för att göra småskalig matproduktion möjlig och underlätta för konsumenter att handla lokalt.

I Sverige har Rekoringarna över 800 000 medlemmar. I Norge er det om lag 500 000 kunder tilknyttet 120 REKO-ringer, og 500 produsenter som selger varer.

Intresset har vuxit snabbt under pandemin. I Sverige ökade antalet från ca 160 till över 230 Rekoringar i april 2021! Dels har intresset för lokalproducerad mat ökat, dels har några försäljningskanaler för småskalig matproduktion minskat eller försvunnit. Bristen på marknader och torghandel, samt möjligheten att leverera till restauranger och hotell spelar in.

Här kan det uppstå motsättningar mellan de producenter som är medlemmar i Rekoringarna: Hur nära grundtanken med Reko ska en producent vara för att få bli medlem i ringen? Några av grundtankarna med Reko är att endast livsmedel och direkta biprodukter från egen livsmedelsproduktion ska säljas, och man väljer att sälja genom ringen därför att man vill ha en direkt relation med konsumenterna. Intresset har blivit så stort att en del Rekoringar inte kan ta in fler producenter.

I Biokuma studerar vi om alternativ matproduktion kan vara en möjlighet till vardaglig förvaltning och utveckling av det biokulturella arvet. Vi undersöker därför om reproduktion av det biokulturella arvet kan användas för marknadsföring av alternativ matproduktion. Kan strömningar i relationerna mellan stad och landsbygd, såsom det ökade intresset för lokalproducerad mat, vara en möjlighet för alternativa matproducenter att öka sina marknader och förbättra sina möjligheter att bo och verka på landsbygden?

För närvarande arbetar vi inom projektet med att kartlägga alternativa matproducenter i Värmland, i första hand gårdar. Rekoringarna är en viktig arena för producenterna, så vi är i full gång med de åtta ringarna som finns i Värmland. Hittills har vi identifierat ett 60-tal gårdar som förefaller vara alternativa matproducenter. En annan viktig arena för livsmedelsproducenter och förädlare i Värmland är Nifa som är branschföreningen för värmländska matföretag. I Nifa samsas medlemsföretag av många olika slag, såväl alternativa matproducenter som mer industriella, detaljhandel och restauranger. För närvarande uppskattar vi att ett 20-tal av Nifas medlemmar är gårdar som bedriver alternativ matproduktion.

Länkar till mer information:

Kategorier
Uncategorized

De første oldtidsbøndene i Värmland og Hedmark

Av Hilde Rigmor Amundsen, arkeolog og forsker Norsk institutt for kulturminneforskning (NIKU)

Allerede langt tilbake i yngre steinalder og bronsealder etableres en jordbrukskultur i fruktbare bygder sør i Värmland og Hedmark. De første bøndene kom til vår region for om lag 6000 år siden, og begynte å dyrke bygg og hvete, senere også havre og andre kornsorter. De vanligste husdyra var sau, geit, gris, ku, okse og etter hvert hest. Hunden hadde allerede vært menneskets følgesvenn fra langt tilbake i eldre steinalder (9500-3800 f.Kr.), i den eldste bosetningsperioden da fangst, fiske og sanking av ville, spiselige vekster var næringsveiene.

Trolig var det innvandrende bønder fra lenger sør i Skandinavia og Europa som sto for den store omveltningen i skikker og levevis. Jordbrukerne som kom fra sør, visste hvor det var god jord for sin tids jordbruk når etablerte seg i nye områder. Flint- og bergartsøkser forteller om en spredt etablering av de nye næringene i tidlig yngre steinalder (3800-2350 f.Kr.) Fra siste del av yngre steinalder (2350-1750 f.Kr.) er det en markant økning i funnene. Fra dette tidspunktet finner den virkelige jordbruksbosetningen sted, noe som gjenspeiles i funn av enkle skafthulløkser, flintdolker, flintsigder og annet materiale.

Skafthulløksene var et jordbruksredskap, brukt til rydding av skog til åker og beite. Øksene kan også ha vært benyttet til tømmerarbeider, til bygging av hus og båter. En flintdolk er en form for stikkvåpen, ofte vakre gjenstander med en håndverksmessig fin utforming. Dolkene var symbolske gjenstander eller verdighetstegn, og kan ha vært brukt til slakting av dyr eller som våpen. Dolker er funnet i sammenhenger som tyder på at de ble ofret til tidens guder, for eksempel i form av et sett på to dolker i våtmark eller ved store jordfaste steiner. Dolker var også gravgaver til de døde. En flintsigd er som ordet tilsier et redskap til å høste korn med, et konkret vitnesbyrd om det eldste jordbruket.  

I bronsealderen fortsetter jordbruksekspansjonen. Bronsene er som oftest praktfulle gjenstander i form av smykker, pinsetter, kniver, kar, økser og sverd. Utvalgte gjenstander ble lagt ned i steinur, ved jordfaste steiner eller i tjern og våtmark som offergaver til tidens guder. Det er også avdekket bronsegjenstander på boplasser. Samtidig ble fortsatt stein, tre, bein og gevir brukt til å lage redskaper. Bronsegjenstander importeres fra Sør-Skandinavia, gjennom handel og gaver. Samtidig viser funn av støpeformer av kleber og smeltedigler av leire at folk lokalt produserte egne gjenstander.

Utviklingen av gården som bosted har sin begynnelse i yngre steinalder. Arkeologer har avdekket grindbygde langhus, som fra midten av bronsealderen bygges med boligdel i den ene enden og fjøs til dyra i den andre.

Utviklingen av gården som bosted har sin begynnelse i yngre steinalder. Arkeologer har avdekket grindbygde langhus, som fra midten av bronsealderen bygges med boligdel i den ene enden og fjøs til dyra i den andre. Bosetningsmønsteret og landskapsbruken var av en annen karakter enn i dag. Nye hus og gårder ble etablert innenfor et større område med omskiftelige åker- og beitearealer.  

I Värmland er det kjent enkelte helleristningsfelt med figurer, mellom annet illustrasjoner av bronsealderens skip, mens det i Hedmark kun er funnet skålgropfelt. Skålgroper er små groper som er meislet inn i berget. Det var antagelig religiøse symboler for de første bøndene, kanskje også en form for markering av åker, eng og beiteland.

Lenger nord, i dalfører og i skoger og fjell, vitner gjenstandsfunn om lokale etableringer i områder med gunstige naturgitte betingelser for åkerbruk og beite. Boplasser ved innsjøer og elver i dalførene vitner om vassdragene sin betydning som ferdselsårer. En stor andel av de såkalte jordbruksgjenstandene er funnet innenfor dagens jordbruksområder i dalene, i likhet med i bygdene sør i Värmland og Hedmark. Selv om det må tas høyde for flere feilkilder, kan en likevel undres over om det ikke er en helt tilfeldig sammenheng mellom de eldste jordbruksredskapene og et dyrkbart jordsmonn – et vitnesbyrd om at oldtidsbøndene vandret nordover.