”Nu är man ju sjukt taggad på säsong tre”

Sofia Oldin Cederwall, doktorand i litteraturvetenskap

Det uppstod inga pinsamma tystnader när sju gymnasieelever, med det gemensamt att de älskar att titta på tv-serier, samtalade om tv-serien Euphoria. De pratade engagerat och initierat i en timme, om såväl handling, karaktärsutveckling, toxiska mansporträtt som regissörens val av färger i produktionen. Några av dem tyckte att serien fått dem att i högre grad se på droganvändare som människor. De höll med om att serien kanske, som kritiker hävdat, glorifierar droger genom att den framställer hur skönt det kan vara att vara hög, men att den i ännu högre grad visar vad droger i längden gör med missbrukarens kropp, familj och nära vänner. De pratade om hur det amerikanska samhället skiljer sig från det svenska, hur barndomen kan forma en människa och vilka konsekvenser dagens ”hook up-culture” kan få för de ungdomar som lever i den. Samtalet andades entusiasm över den berättelse Euphoria förmedlat, och en deltagare konstaterade att hon nu var ”sjukt taggad på säsong tre”.

Samtalet om Euphoria är en del av mitt doktorandprojekt i litteraturvetenskap med didaktisk inriktning. Snart har jag kommit till mitten av min anställningstid och precis nu är jag färdig med genereringen av empiri till avhandlingen. Min empiri utgörs av tretton samtal där mellan två och sju gymnasieelever fokuserar på en av fem förutvalda tv-serier – vilka förutom Euphoria är: Gossip Girl, Breaking Bad, Friends och Stranger Things.[1] Jag har planerat, organiserat, lett och dokumenterat samtalen och nu håller jag på att transkribera dem. Därefter är det tänkt att analysen ska ta vid.

Min forskning är inriktad på att undersöka vari förmågan att titta på tv-serier ligger. Forskningens kontext är litteraturundervisningen i svenska för gymnasiet och tv-serien betraktas i denna studie som en populär fritidsfiktion bland gymnasieelever – en fritidsfiktion som vi som representerar litteraturundervisningen (lärare på gymnasiet, lärarutbildare och forskare på högskolor och universitet) egentligen vet väldigt lite om. Detta har konstaterats av bland andra Anders Öhman, professor i litteraturvetenskap vid Umeå universitet, som menar att vi saknar kunskap om vad det är att ”läsa” en tv-serie, och Olle Nordberg, lektor i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet, som i sin avhandling uppmärksammar att vi inte har kunskap om huruvida tillägnandet av berättelser från rörliga medier kan träna upp förmågan att ta till sig skönlitteratur.[2]

I 2011 års styrdokument i ämnet svenska för gymnasiet fastslogs att lärarens undervisning ska vara sådan att eleven ”utvecklar förmåga att använda skönlitteratur och andra typer av texter samt film och andra medier som källa till självinsikt och förståelse av andra människors erfarenheter, livsvillkor, tankar och föreställningsvärldar.”[3] Detta utgör fortfarande centrala delar i litteraturundervisningen och vittnar dels om en syn på litteraturen som något som kan (eller egentligen ska) betyda något för eleven som person, dels att det går att utveckla förmågan att använda skönlitteratur.

Forskare har försökt fånga vad denna förmåga egentligen består i. Jonathan Culler lanserade på sjuttiotalet begreppet ”litterär kompetens” och menade att en person som exempelvis läser mycket skönlitteratur utvecklar förmågor som gör att hen blir bra på att läsa poesi.[4] Culler föreslog en syn på själva läsakten som tudelad, där den första delen syftar till att läsaren ska förstå ordens betydelse i språklig mening, och den andra att läsaren ska förstå samma ord på ett litterärt sätt.[5] Culler betonar läsarens insats i meningsskapandet och skriver: ”Reading is not an innocent activity. It is charged with artifice”.[6] Den litterära kompetensen är en skicklighet i den andra delens läsning, där ord förstås på ett litterärt sätt.

Som tidigare har konstaterats, föreskriver styrdokumenten för svenska på gymnasiet att eleven ska ”utveckla förmågan att använda skönlitteratur”, men meningen stannar inte där – ordet ”skönlitteratur” följs nämligen av tillägget: ”och andra typer av texter samt film och andra medier”. Tv-serien som fiktionsform ryms förmodligen inom: ”och andra medier”, och med tanke på hur många – både unga och lite äldre – som ägnar sig åt tv-serietittande idag känns ämnet både angeläget och spännande att undersöka närmare. För hur förhåller det sig med konstgreppet att titta på en tv-serie? Är det ens ett konstgrepp?

I mitt arbete som gymnasielärare i svenska har jag grubblat över detta när det å ena sidan har varit svårt att få elever entusiastiska över Den unge Werthers lidande, medan samma elever å andra sidan livligt diskuterat karaktärsutvecklingen i Game of Thrones på vägen ut ur klassrummet. Detta har fått mig att fundera över vad alla dessa diskussioner egentligen handlar om – vad de leder till och vad det gör med förmågan att använda litteratur, och om det inte finns någon möjlighet i världen att få dessa diskussioner att befrukta varandra?

Som doktorand har jag nu förmånen att genom forskarutbildningen själv få undersöka en liten del av detta stora ämnesfält. Empirin i min forskning är alltså dessa tretton timslånga samtal med gymnasieelever som använder tv-serien som fritidsfiktion. När empirin nu är färdiggenererad (och snart färdigtranskriberad) är det dags att starta själva analysen. Det ska bli roligt att få gå djupare in i materialet och min förhoppning är att den ska leda till att det så småningom går att säga något om vari förmågan att titta på tv-serier består. En sak som forskarutbildningen hittills har lärt mig är dock att det är roligt att forska. Faktum är att jag är sjukt taggad på att dra igång den där analysen nu.

Sofia Oldin Cederwall, april 2023


[1] Dessa fem serier var resultatet av en förberedande enkät som utfördes bland 175 gymnasieelever. Enkäten visade att Gossip Girl, Breaking Bad, Friends, Stranger Things och Euphoria var populära bland dessa elever

[2] Anders Öhman: Litteraturdidaktik, Fiktioner och Intriger (2015), samt Olle Nordberg Avkoppling och analys (2017).

[3] Skolverket (2011) Ämnesplan för ämnet svenska för gymnasiet
https://www.skolverket.se/undervisning/gymnasieskolan/laroplan-program-och-amnen-i-gymnasieskolan/gymnasieprogrammen/amne?url=-996270488%2Fsyllabuscw%2Fjsp%2Fsubject.htm%3FsubjectCode%3DSVE%26courseCode%3DSVESVE01%26version%3D8%26tos%3Dgy&sv.url=12.5dfee44715d35a5cdfa92a3#anchor_SVESVE01 (hämtat 23-04-14)

[4] Culler Jonathan, Structuralist Poetics (Routledge 1975)

[5] Ibid. s. 132

[6] Ibid. s. 150

Kan en ny läroplan bidra till ett ökat undervisningsfokus?

Anna Karlefjärd, universitetsadjunkt i pedagogiskt arbete

”Undervisningspraktiker har fått ge vika för bedömningspraktiker och det är förödande för svensk skola. Det får bland annat konsekvensen att elever inte är lika motiverade som innan” (Wallin, 2019).

Citatet är från kognitionsforskare Agneta Gultz och skulle kunna nyttjas som portalrubrik för varför grundskolan, efter bara elva år, behöver en ny läroplan och framför allt uppdaterade kursplaner. Jag tänker låta Gultz citat hänga en stund och återkommer till det i slutet av texten. Jag har haft förmånen att på olika sätt arbeta tillsammans med Skolverket gällande styrdokument och bedömningsfrågor. Efter bara några år av införandet av läroplanerna LGR11 (Skolverket, 2011a) och GY11 (Skolverket, 2011b) så började det komma signaler att kursplanernas kunskapskrav hade fått väldigt stort inflytande i undervisningen. Kunskapskrav, som var framskrivna för att nyttjas vid bedömning av godtagbara kunskaper och betyg, föreföll bli en del av elevernas vardag. Undervisning motiverades i relation till kunskapskrav, uppgifter togs fram för att kunna värderas i relation till kunskapskrav, dokumentation och kommunikation med såväl elever som vårdnadshavare skedde i relation till kraven. Både den formativa och summativa bedömningen kom till uttryck i relation till citat från kunskapskraven, oavsett ämne. Ingrid Carlgren skriver redan 2016 i Skola och Samhälle:

”När kunskapskraven blir utgångspunkt för och innehåll i undervisningen får eleverna sitt eget kunnande som mål istället för det kunnandet gäller. Eleverna blir inriktade mot att visa sitt kunnande genom att visa upp tecken på kunnandet. Istället för att i undervisningen tala om en dikt ägnar man sig åt hur man ska tala om en dikt” (Carlgren, 2016).

Det kan låta som en mindre viktig nyansskillnad men jag vill våga påstå att detta blev ett av de största problemen med hur läroplanerna från 2011 landade. Idén från början var att kunskapskraven skulle möjliggöra svaret på frågan ”Hur vet vi att en elev kan något?”. Genom kunskapskravens konstruktion så blev svaret att eleven skulle uppvisa sitt kunnande på olika sätt, till exempel genom väl utvecklade resonemang. Tanken var givetvis att en elev som kan mycket om någonting kan ge uttryck för det på många olika sätt. Men då kunskapskraven fick allt större fokus började allt mer av undervisningen handla om hur eleven skulle uppvisa kunnandet. Hur eleverna skulle visa upp tecken på kunnande fick ibland företräde över att säkerställa att eleverna fick möjlighet att lära sig det kunnandet gäller, för att använda Carlgrens ord.

Är det lärarnas fel att en läroplan landar som den gör? Bedömningen av den frågan gjordes tillsammans med Skolverket och landade i ett nej, utan det var snarare att lärarna snabbt styrdes mot kunskapskraven, framför allt av Skolverket själva. 2011 får såväl grundskola, gymnasiet och vuxenutbildningen nya Allmänna råd som behandlar bedömningsfrågorna[1]. I alla tre råden så skriver Skolverket fram att varje arbetsområde som lärare planerar ska göras med koppling till syfte, centralt innehåll och kunskapskrav. Skolverket skriver också i råden fram vikten av att kommunicera med både elever och vårdnadshavare i relation till kunskapskraven. Utifrån den typen av kommunikation skulle vårdnadshavare kunna följa sina barn och ungdomars kunskapsutveckling. Det vill säga, att koppla sin undervisning och sin kommunikation till just kunskapskraven var att göra rätt fram till och med november 2018. Då tar Skolverket bort de aktuella råden och publicerar istället ett gemensamt råd till alla skolformer, kopplat till bedömning och betyg (Skolverket, 2018). I detta råd så gör Skolverket en helomvändning och beskriver istället vikten av att kunskapskraven inte är en del av planering och undervisning. De understryker istället vikten av att det är innehållet i relation till syftet som är styrande för undervisning, det vill säga det som kunnandet gäller. Denna helomvändning görs just i relation till de signaler som Skolverket har fått både genom den forskning som nu börjar få fram sina resultat, men även utredningar så som skolkommissionen (SOU 2017:35).

Men det är inte bara Skolverkets allmänna råd som verkar ha påverkat lärarkåren till att sätta kunskapskraven i fokus. Det är tydligt att ett skolsystem där lärare upplever en allt mer ökad kontroll, ett allt större ifrågasättande av sin yrkesutövning och där omdömen och betyg har blivit ett kvalitetsmått som inte bara används på skolnivå utan många gånger i relation till enskilda lärare, i ett sådant system blir lärare bevissamlare i allt högre grad. När omdömen och betyg ska motiveras i en tid av att många vill se högre resultat så gäller det att både ha hängslen och livrem i relation till kunskapskraven.

Utöver detta så får också den formativa bedömningen stort genomslag i svensk skola. Vikten av tydlighet, som lyfts fram inom ramen för den formativa bedömningen, förefaller i en svensk kontext, då även den kopplas till kunskapskraven snarare än vad eleverna förväntas lära sig. Skolverket skriver i relation till 2011 års läroplaner och formativ bedömning att:

”På så vis har elevers kontinuerliga klassrumsvardag blivit tämligen full av bedömningshandlingar och elever har gjorts ansvariga för att förstå sådant som traditionellt har varit lärarens ansvar att förstå […] kriterieefterlevnad har kommit att bli synonymt med lärande.” (Skolverket, 2021).

Så det är inte bara kopplingen till kunskapskraven som har ökat, utan även balansen mellan möjligheten att få lära sig och kraven på att visa upp sitt kunnande. Då är vi tillbaka i Agneta Gultz citat, det vill säga, i den tid där kunskapskraven och bevisjagandet har fått oerhört stort fokus på bekostnad av undervisning och lärande. När elever uppfattar att det inte finns utrymme att misslyckas i skolan och att möjligheten att träna har minskat, då är det många som tidigt ger upp.

Så hur ska då LGR22 råda bot på den bedömningspraktik som har utvecklats? En förändrad läroplan är givetvis enbart en pusselbit i de förändringar som behövs till för att komma åt de dilemman som idag kännetecknar svensk skola. Men helt klart är att den storstädning nu Skolverket gör av det som nu heter betygskriterier och kriterier för bedömning av kunskaper syftar till att möjliggöra för lärare att med ett större lugn kunna fokusera på undervisning i relation till innehåll och syfte. Idén är att bredare penseldrag i kriterierna gör dem mer hållbara vid omdömen och betyg, utifrån ett förhoppningsvis bredare underlag än det fragmentiserade underlag som det riskerade att vara under väldigt omfångsrika kunskapskrav. Att Skolverket också väldigt tydligt kommunicerar att kursplanerna är lärarnas kursplaner och att dessa inte är skrivna för att förstås och läsas av andra är också en viktig tillitsmarkering från Skolverket i en tid av ifrågasättande. Får elever och lärare tid och möjlighet att fokusera på undervisning och lärande istället för ständigt bevisjagande så bör det vara gynnsamt för såväl lärare som elever. 

Ytterligare en fundering som kanske kräver sitt eget blogginlägg är vad detta innebär för våra lärarutbildningar. När läroplaner och allmänna råd ändras i allt högre takt, hur utbildar vi då lärare som står stadiga i en lärargärning som kan komma innebära tio olika typer av läroplaner? Idag möter jag nya lärare som själva kallar sig ”LGR11-lärare” det vill säga de uppfattar att de har fått lära sig hur man ska tänka utifrån LGR11, vilket gör att varje kursändring ruckar på bilden av vad det innebär att vara lärare och att arbeta med styrdokumenten. För oss som jobbar inom lärarutbildningen kan det därför vara bra att fundera över vilka tankar detta väcker.


[1] Grundskolan: Allmänna råd planering och genomförande av undervisning (2011), Gymnasieskolan: Allmänna råd bedömning & betyg (2011), Vuxenutbildningen: Allmänna råd bedömning & betyg (2011)

Anna Karlefjärd, april 2023

Referenser:

Carlgren, I (2016, October 6). Skuggan – Ingrid Carlgren: Undervisning och läroplanernas janusansikte – Skola och Samhälle. Skola och Samhälle.

Skolverket. (2011a). Läroplan för grundskolan, förskoleklassen och fritidshemmet. Stockholm: Skolverket.

Skolverket. (2011b). Läroplan för gymnasieskolan. Stockholm: Skolverket.

Skolverket. (2018). Skolverkets allmänna råd med kommentarer om betyg och betygsättning. Stockholm: Skolverket.

Skolverket. (2021). Att planera, bedöma och ge återkoppling: Stöd för undervisning. Stockholm: Skolverket.

SOU 2017:35 Samling för skolan. Nationell strategi för kunskap och likvärdighet. Stockholm: Utbildningsdepartementet.

Wallin, F. (2019, November 11). Agneta Gulz: Så skapar du motivation hos eleverna. Skolvärlden.