Kategori: Sammanfattning av artiklar

Publicerat

Mobilförbud på modet – men hur utspelar det sig faktiskt i klassrummet?

Peter Wikström, docent i engelska, språkvetenskaplig inriktning, Karlstads universitet

När forskningsprojektet Uppkopplade klassrum påbörjades för snart ett decennium sedan var frågan om elevers bruk av mobiltelefoner i skolan högaktuell och laddad. Debatten om “mobilförbud” blossade upp med jämna mellanrum, ofta med alarmistiska rubriker och skarpa krav på hårdare styrning. Samtidigt var skolans digitalisering i full fart, och elevernas vardagsliv redan djupt förankrat i ständig uppkoppling. Vi ville förstå hur dessa krafter faktiskt möttes i klassrummet – i den vardag där elever, lärare och rektorer på olika sätt förhandlar fram vad som är okej eller inte. Den där förhandlingen kan handla om policyer och regler, men i stor, och ofta underskattad, utsträckning, handlar det också om sociala och interaktionella praktiker: Hur lärare och elever pratar, interagerar och beter sig i förhållande till mobiltelefonerna i faktiska lärandesituationer.

Projektet handlade om digitala och uppkopplade teknologiers plats i gymnasieskolan, och byggde på omfattande klassrumsobservationer och skärminspelningar på elevernas mobiler, såväl som intervjuer med rektorer, lärare och elever. Det gav oss en unik inblick i både resonemang och faktiska beteenden – hur mobilen användes, när den störde, när den inte gjorde det, och hur alla parter tolkade och värderade situationen och debatten. 

I detta inlägg utgår jag framför allt ifrån en delstudie baserad på intervjumaterialet, som jag själv var involverad i som postdoktoral forskare, med några reflektioner om hur den studien fortsatt är aktuell, men också om vad som har eller håller på att förändras. Frågan om mobilförbud har återigen hamnat i centrum, men på ett nytt sätt. Politiska beslut har förändrat landskapet, tekniken har utvecklats snabbt och elevers digitala vanor har tagit nya former.

En verklighet mer nyanserad än debatten

I studien jämförde vi tre olika perspektiv, nämligen rektorernas, lärarnas och elevernas. Många rektorer uttryckte viss frustration över mediebilden av “mobilhotet”. De upplevde att debatten var överdriven, ibland rent moralpanikartad, och att den inte stämde överens med deras egna erfarenheter i skolvardagen. Samtidigt var de pressade från flera håll – från politiska styrdokument som driver digitalisering, från föräldrar som efterfrågar ordning och studiero, och från lärare som efterlyser tydliga riktlinjer.

Rektorerna var genomgående digitaliseringsvänliga, och ville peka på möjligheter snarare än driva en förbudslinje. Lärarna hade en något mer kritisk ton, men inte i form av kategoriska avståndstaganden. De pratade framför allt om den sociala ordningen i klassrummet: att elever skulle vara närvarande, lyssna och delta, och att det skulle finnas en ömsesidig respekt i klassrummet. Hos lärarna framstod inte mobilen som ett hot mot kunskap och lärande, men möjligen mot klassrummets gemenskap.

Att elever ibland försvann in i Snapchat beskrevs som störande, men också som ett hanterbart inslag. Lågintensiva interaktionella insatser, som en blick, en hand på elevens bord, en kort kommentar, ansågs i allmänhet vara fullt tillräckligt. Det fanns också en bild av att mobilen kan vara mer eller mindre störande beroende på lektionsmoment: vid föreläsningar var mobilen olämplig, vid självständigt arbete mindre problematisk och kanske till och med välbehövlig för mikropauser.

Eleverna hade den mest varierade, men också mest eftertänksamma synen. De pratade mycket om balans, hänsyn och eget ansvar. De flesta ville inte ha förbud, men var samtidigt fullständigt medvetna om att mobilen kunde störa dem och att de själva kunde ha svårt att hålla emot.

De beskrev strategier för att vara diskreta: sänka skärmen, titta snabbt, lägga undan när läraren kom nära. De ville visa respekt, men också hålla koll på sin digitala sociala värld. För vissa elever – särskilt de med familj på distans, eller de som stöttade vänner som var sjuka eller hade det svårt – var den där titten på mobilen också något som upplevdes som ett socialt ansvar.

I våra videodata såg vi att mobilen sällan skapade större störningar än andra vardagsinslag. Elever använde den kort, ofta i mellanrum eller när lärarens uppmärksamhet inte riktades mot dem. I ett fåtal fall sabbade dålig timing (t.ex. att upprätthålla ett stort antal Snapchat-streaks precis när en ny instruktion gavs), men det dominerade inte.

Vad som hänt sedan dess: mobilfrågan har blivit politik

När vi publicerade artikeln fanns inga nationella direktiv om mobilförbud. Det gör det nu.

Sedan 2023 har regeringen genomfört förändringar som ger skolor mandat – och ibland krav – att införa mobilfria lektioner. Många kommuner har gått längre, och infört totalförbud även på raster. Skolinspektionen har betonat att mobilregler är en del av ansvaret för studiero.

Det politiska skiftet har alltså gått från lokal förhandling till nationell styrning. Samtidigt vet vi fortfarande lite om hurdessa nya regler fungerar i praktiken, och hur de upplevs av elever och lärare. Internationellt har flera nya studier publicerats, och bilden är fortfarande splittrad: vissa skolor får bättre studiero efter förbud, andra ser ingen skillnad alls; i vissa fall ökar elevernas stress när mobilen tas ifrån dem; effekterna verkar bero på ålder, skolmiljö, undervisningsform och lärarkultur.

En tydlig trend i forskningen är att frågan har blivit mer komplex, och att mobilens roll inte kan isoleras från hela den digitala ekologi och hybrida socialitet, med sömlösa övergångar fram och tillbaka mellan det fysiska och det digitala, som numera präglar skolan. 

Avslutande tankar

När vi samlade vårt material var Snapchat och andra sociala medier de centrala digitala distraktionerna. Idag, efter ChatGPT:s och andra AI-verktygs genombrott, har digitaliteten i skolan förändrats i grunden.

Elever använder nu AI för översättning, idéproduktion och skrivstöd, olika appar för planering, fokus och välmående, och givetvis även sociala medie-plattformar som TikTok med betydligt aggressivare uppmärksamhetsdragande design

Mobilen är fortfarande navet för mycket av detta, men den är inte längre ensam i centrum. Det gör också att forskningen såväl som debatten måste ha ett bredare grepp än bara “mobilen i klassrummet”.

Vår studie visade att elever kan vara mycket mer ansvarstagande och situationskänsliga än debatten antyder. Men de digitala plattformarna och apparna kräver samtidigt väldigt mycket av individen. När vi följde eleverna i deras klassrum såg vi en vardag som var långt mindre dramatisk än debatten gjort gällande. Vi såg unga människor som försökte balansera skolans krav med sina sociala relationer, med respekt för läraren och med en högre grad av självinsikt än de ofta får erkännande för.

Sedan dess har mycket förändrats – politiskt, tekniskt och socialt. Men något har inte förändrats: att verkligheten i klassrummet är mer mångfacetterad än slagorden. Förhoppningsvis kan framtida forskning på området fortsätta i andan att vara lyhörd, empiriskt grundad och utförd med tilltro till elevernas förmåga att vara medskapare av sin skolmiljö.

Referenser

Peter Wikström, Susanne Duek, Marie Nilsberth & Christina Olin-Scheller (2024) Smartphones in the Swedish upper-secondary classroom: A policy enactment perspective, Learning, Media and Technology, 49:2, 230-243.

Publicerat

Why teacher educators need to prepare student teachers for linguistically diverse classrooms in the Nordic region

Anne Reath Warren, Associate Professor at the Department of Education at Uppsala University

Earlier this year, a new volume on multilingual perspectives in teacher education was published by Language Science Press. The volume presents seven empirical studies, all addressing questions concerning how teacher education prepares student teachers in the Nordic region for their work in linguistically diverse classrooms. In the age of globalisation, linguistically diverse classrooms are very much a feature of the Nordic region, meaning there are significant numbers of school-age children who speak one or more languages in addition to the national, majority languages. Sweden has the largest proportion; 30% in the compulsory school (Statistics Sweden, 2023) and at 8%, Finland has the lowest (Statistics Finland, 2023). Despite these numbers, research in Denmark, Finland, Norway, Iceland and Sweden indicates that teachers do not always feel prepared to work in linguistically diverse classrooms. The contributions in the volume help us to understand why this is the case, and to identify common challenges in lifting multilingual perspectives in teacher education across the Nordic region.

What are linguistically diverse classrooms, and what is it about teaching in them that teachers in the Nordic region find challenging? Linguistically diverse classrooms are populated by teachers and students who use a range of different languages in their daily lives. The classrooms may also include newcomers (students who are recent migrants, in the process of learning the national Nordic majority language) and other students with histories of migration. As well as having different competences in the languages they speak, teachers and students in linguistically diverse classrooms have different relationships to their languages. Teachers who are not used to teaching in such classrooms, who are unaware of the processes involved in multilingual development, or who have not had the opportunity to learn about them during teacher education, may struggle to meet the needs of some students in such classrooms. Students who use several languages in their daily lives may or may not struggle to understand lessons delivered in the majority language only. However we know that newcomers in particular, face challenges in schools where achievement is most commonly measured monolingually (e.g. Cummins, 2000). 

Language and learning are intrinsically connected; we develop and perform our knowledge in language. Language development outcomes for multilingual students thus impact directly on school success, which in turn impacts access to higher education and life trajectories. It is, thus, crucial that all teachers understand how to support language as well as knowledge development among all students, including those with different linguistic backgrounds.  A complex range of ideological, social/structural, school/classroom factors, as well as individual students’ talents and limitations, influence individual multilingual development. The education of the teacher has a significant impact on their students’ language development, as much of early language development and formal learning take place in schools. Without teacher education about multilingual development, there is a risk the teachers may continue to believe some of the persistent myths about language learning, for example that young immigrant students simply pick up new languages, if they hear and use them enough. However, the reality is that language learning is hard work at any age. While younger children seem to be better at sounding like a local (in other words, they can pick up the local accent and pronunciation) than adult learners, it takes a long time and consistent support to develop the more complex language used at schools, and necessary for school achievement.

Why is the Nordic region of interest when it comes to understanding this issue? The Nordic countries are often presented as progressive societies founded on values of equal opportunity, social justice and modernity (Blossing et al., 2014). Indeed, since the 1970’s, education policies in the region prescribe the right to second language education, mother tongue education and tutoring in the mother tongue, all designed to support language and knowledge development among multilingual and emergent multilingual students.  However, the socio-political setting has changed in the Nordic region. At the same time as schools are becoming increasingly linguistically diverse, debates about the raison d’étre (actually need) for the above-mentioned policies and rights has become louder, in some regions has resulted in more restrictive policies regarding mother tongue education (Alisaari et al., 2023). According to Lundahl (2016), the ability of the Nordic countries to provide all students, including newcomers and other multilinguals, with “inclusive, equal education and a fair chance to start a new life” (p. 10) constitutes a significant test for the “Nordic model” of education. The role that teacher education plays in providing inclusive and equal education to students with varying linguistic backgrounds is clearly crucial. The studies in the volume examine how teacher education in Denmark, Finland, Norway, Iceland and Sweden prepare students teachers for their future work in linguistically diverse classrooms from a range of different perspectives, and several common themes can be identified.  

The first theme concerns how to integrate multilingual perspectives into teacher education, and specifically whether to incorporate one obligatory subject focusing on theories and approaches to teaching in linguistically diverse classrooms, such as the Danish model (see Østergaard et al., 2024), or to instead include a strand that addresses these issues across all subjects. While a core course ensures that all pre-service teachers have the opportunity to learn about linguistic diversity and education, the results reported by Østergaard and colleagues (2024) imply that it cannot be taken for granted that this approach results in the acquisition of in-depth theoretical or pedagogical knowledge. None of the chapters in this volume present an alternative model. However, the potential advantages of a multilingual strand running through all courses include the possibility that pre-service teachers learn subject-specific multilingual approaches, and that they would be regularly reminded of the importance of applying multilingual perspectives in teaching. Another alternative is to have both a core course on linguistic diversity and infusing it in all other subject areas, as recommended by Foley and colleagues (2022).

The second theme concerns the tensions in schools regarding which teacher, or teachers, should be responsible for multilingual students’ language development, and identifies a tendency to delegate this responsibility to language teachers (Hermansson et al., 2022). Language is however, as mentioned above, essential for learning and producing knowledge in every subject (Cummins, 2000). It is thus clear that educating all pre-service teachers about linguistic diversity and teaching approaches in linguistically diverse classrooms would be beneficial. Heikkola et al. (2024) show that language teachers are those whose knowledge about multilingualism appeared to increase the most after teacher education on that topic. While development of knowledge among any students is to be celebrated, their study should also be a motivation for developing teaching education on linguistic diversity, so that all teachers, and in turn students, benefit.

The third theme concerns the divide between theory and practice (Heikkola et al., 2024;  Iversen et al., 2024; Óskarsdóttir & Gunnþórsdóttir, 2024; Wedin & Rosén, 2024). Many pre-service teachers report having acquired theoretical knowledge on multilingual development in teacher education but say they do not know how to apply this to classroom practice. While it is positive that pre-service teachers have theoretical knowledge about multilingualism, and moreover tend to frame multilingualism as something beneficial, it is equally important that theoretical knowledge is translated by teacher educators into is practical educational approaches and activities. Wedin and Rosén (2024)identified another kind of gap, this one between policies on educational support for multilingual students, and practices in schools. Their chapter provides a compelling argument for the inclusion of knowledge about these policies as well as multilingual students’ needs in teacher education programmes.   

In conclusion, national policies, geo-political factors and climate change all contribute in different ways to the changing nature of immigration in the Nordic region. However, the needs of students and teachers in linguistically diverse classrooms remain the same, and need to be addressed in teacher education programmes, to provide inclusive, equal education and a fair chance to succeed in life for all students!

References

Alisaari, J., Dewilde, J., Harju-Autti, R., Heikkola, L. M., Iversen, J. Y., Kekki, N., Pesonen, S., Reath Warren, A., Straszer, B., & Yli-Jokipii, M. (2023). Mother tongue education in four Nordic countries: Problem, right or resource? Apples: Journal of Applied Language Studies, 17(2), 52–72.

Alisaari, J., Heikkola, L. M., & Harju-Autti, R. (2025). “You have to choose your words wisely”: Finnish pre-service teachers’ understandings of, and support for, multilingual students’ academic language development. In A. Reath Warren, J. Y. Iversen, & B. Straszer (Eds.), Teacher education for working in linguistically diverse classrooms: Nordic perspectives (pp. 151–178). Language Science Press.

Blossing, U., Imsen, G., & Moos, L. (2014). The Nordic education model: “A school for all” encounters neo-liberal policy. Springer.

Cummins, J. (2000). Language, power and pedagogy. Multilingual Matters.

Foley, Y., Anderson, C., Hancock, J., & Conteh, J. (2022). Exploring the professional identity and agency of student teachers in multilingual classrooms. Language and Education, 36(2), 106–121.

Gibbons, P. (2014). Scaffolding language, scaffolding learning. Heinemann Educational Books.

Heikkola, L.-M., Repo, E., & Kekki, N. (2024). Mapping pre-service subject teachers’ preparedness for linguistically diverse classrooms in Finland. Education Inquiry, 13(3), 321–337.

Iversen, J. Y., Thomassen, W., & Fylkesnes, S. (2024). Norwegian pre-service teachers’ orientations, knowledge and skills regarding multilingualism. In A. Reath Warren, J. Y. Iversen, & B. Straszer (Eds.), Teacher education for working in linguistically diverse classrooms: Nordic perspectives. Language Science Press.

Lundahl, L. (2016). Equality, inclusion and marketization of Nordic education: Introductory notes. Research in Comparative and International Education, 11(1), 3–12.

Óskarsdóttir, E., & Gunnþórsdóttir, H. (2024). Working with multilingual students in Iceland: Exploring educational experiences of newly graduated teachers. In A. Reath Warren, J. Y. Iversen, & B. Straszer (Eds.), Teacher education for working in linguistically diverse classrooms: Nordic perspectives. Language Science Press.

Østergaard, W., Sigsgaard, A.-V. M., Worm, C., Wulff, L., Heiden, T. R., & Markussen, A.-L. (2024). How pre-service teachers in Denmark demonstrate understandings of multilingualism. In A. Reath Warren, J. Y. Iversen, & B. Straszer (Eds.), Teacher education for working in linguistically diverse classrooms: Nordic perspectives. Language Science Press.

Statistics Finland. (2023). Väestön ennakkotilasto [Preliminary population statistics]. Tech. rep. https://www.stat.fi/til/vamuu/index.html 

Statistics Sweden. (2023). Sveriges befolkning [Population of Sweden]. https://www.scb.se/hitta-statistik/sverige-i-siffror/manniskorna-i-sverige/sveriges-befolkning/

Thomas, W. P., & Collier, V. P. (2002). A national study of school effectiveness for language minority students’ long-term academic achievement. Center for Research on Education, Diversity & Excellence. https://eric.ed.gov/?id=ED475048

Wedin, Å., & Rosén, J. (2024). Study guidance in the mother tongue: Legitimate knowledge and the emergence of a profession in Swedish schools. In A. Reath Warren, J. Y. Iversen, & B. Straszer (Eds.), Teacher education for working in linguistically diverse classrooms: Nordic perspectives. Language Science Press.

Publicerat

Carving out Space for Minoritized Languages: At-Home Language Nesting in Ladino

Julia Peck, PhD Student in Linguistics, University of California, Berkeley

Across the world, minoritized communities are pouring heart and soul into efforts to preserve, revitalize, and reclaim the use of their languages. A 2013 survey by the Endangered Languages Catalogue (ELCat) estimated that nearly half of the world’s living languages — 46%, or 3,176 languages — were endangered, meaning that their transmission to new generations has been severely interrupted. Behind these numbers lie a plethora of often-painful experiences for these languages’ users: many have borne the brunt of stigma and discrimination, or faced the pressure to assimilate that comes with many forms of nationalism; others have moved or been forced to leave their homes, and still others have seen their communities uprooted by war and genocide.

But in the past three decades, the urgency of these losses has blossomed into a global language revitalization movement with a wide range of strategies and a robust toolkit of methods. I am lucky to be working on my doctorate in one of the hubs of this movement: the UC Berkeley linguistics department, which hosts one of the largest archives of indigenous and endangered language materials in the world and the Breath of Life Institute, a biannual workshop which pairs linguists with leaders from California indigenous tribes to dive into the archives together and work on projects to revitalize their languages.

It was here at Berkeley, in a lecture for the graduate-level Indigenous Language Revitalization course, that I learned about a method I had never heard of: at-home language nesting. Joining us in class that day was Dr. Zalmai “Zeke” Zahir, a linguist and teacher of the indigenous Lushootseed language spoken in present-day Seattle, who honed in on the issue of the loss of spaces where endangered language could be spoken. After twenty years of teaching traditional-style Lushootseed classes, he lamented that he still saw his students forgetting what they had learned as soon as the class was over. Outside of the classroom, in a community with few or no living fluent speakers, where could learners go to speak?

Dr. Zahir’s solution was to draw on the idea of a “language nest” — a designated place to speak the target language, used successfully in Hawai’i (see Wilson and Kamanā 2001) and Aotearoa/New Zealand (see King 2001) to create immersion schools for children — and to show that language nests can be built in our very homes. Indeed, establishing immersion schools is not feasible in every community, but nearly everyone has control over their language use at home. An at-home language nest, therefore, is a room in the home where a learner strives to use the target language as much as possible, carving out a safe space (indeed, a nest!) for the language to live and grow (Zahir 2018). 

I was astounded by the simplicity and clarity of Dr. Zahir’s idea. At the time, I was beginning my doctoral work on Ladino, the language of the Sephardic Jews expelled from Spain in 1492 who scattered across the Mediterranean, bringing their 15th century Ibero-Romance varieties with them and borrowing elements of Turkish, Greek, Arabic, Serbian/Bosnian/Croatian, and French over the subsequent five centuries. Now, the vibrant Ladino revitalization movement is grappling with the challenges presented by a widely dispersed diaspora, and asking the same questions Dr. Zahir was asking: where, and how, can speakers and learners come together to speak the language? In Fredholm’s (2023) wonderful article surveying the observations and needs of Ladino teachers, one instructor voiced just this: “Me parese ke para ke la lingua tenga un avenir, tenemos ke dar espasyos ande la lingua se pueda uzar.” [I believe that for the language to have a future, we have to create spaces where the language can be used.]

One solution is the Internet, whose power Ladino language advocates have expertly wielded, especially in the wake of the 2020 pandemic and the boom of interest in Ladino classes on Zoom (see Brink-Danan 2010, Cruz Çilli 2021, Held 2010, Yebra López 2021 and 2025). But I immediately saw the beauty and strategy in carving out new spaces for Ladino in our homes: homes, after all, are where we conduct our daily lives, build habits, engage in many cultural and religious practices, feel belonging, and, for some, raise families and transmit language to them. Designating a single room as a language nest also seemed to be a brilliant way to make learning manageable for learners, who oftentimes experience overwhelm — especially when language acquisition is infused with the emotional intensity of reclaiming an endangered or ancestral language.

After putting feelers out among a few Ladino language activists and hearing their enthusiasm about the method, I got to work on an at-home language nesting kit for Ladino. I decided to start in the kitchen — so often, especially in Sephardic households, the heart of the home. I established a partnership with Nesi Altaras, a heritage Ladino speaker from Istanbul and a PhD student in History at Stanford University, and together we traveled to Istanbul, his hometown, and a hub of Ladino-speaking community and language activism. Beginning at the home of Nesi’s grandparents, we visited mother-tongue Ladino speakers across the city in their kitchens, recording them as they talked through their daily activities. One speaker made cheese sandwiches for her grandchildren as our recorders rolled, another brewed us coffee and put together his daily breakfast of bread, cheese, olives, and watermelon. How, we asked, do you say “cutting board” in Ladino? What about “peeler”? What does it sound like to have a conversation about deciding what to cook for dinner?

From these recordings, I developed materials for eighteen daily activities — called “domains” — that learners can use to build a language nest in their own kitchens. Many of these are self-narration tasks, where learners talk themselves through an activity in the first person, but others are dialogues and still others are “frames,” where learners are provided with the skeleton of a sentence and word banks to fill it in with. Once the text was edited by a team of speakers of various Ladino dialects, I created a 5×7 card (inches, 13x18cm) for each domain (Figures 1-4) intended to be posted visibly in a learner’s kitchen.

The cards cover a domain in 8-10 sentences, color-coded to match Ladino words with their English equivalents. They also include a QR code that links a user to our website, ladinoenkaza.com, which contains supplemental content like audio recordings and metalinguistic commentary for each domain. A learner wondering, for example, whether to say “puntos” or “minutos” (‘minutes’) as they make their tea will find on the website that “puntos” is used by most speakers in Istanbul while “minutos” is preferred by most speakers in Izmir, as well as a recording of Rachel Bortnick, a prolific Ladino language advocate, modeling the pronunciation for both.

In Spring 2024, we secured the kit’s first testers: the students of the first-ever Ladino class in the history of UC Berkeley. Each week for ten weeks, the students received a new domain for their kitchens — washing dishes, making pasta, making breakfast, and more — and they culminated the semester by writing a domain of their own. In their feedback surveys, multiple students wrote about the way that their burgeoning language nest made Ladino feel “alive” and “present” to them. At the same time, I was building a language nest in my own kitchen and shared their astonishment. After two months, as I told friends, I felt a wonderful and unmistakable presence in my kitchen, like Ladino lived there. I also noticed my proficiency skyrocketing as I now spoke the language every day.

This past semester, I expanded the language nesting kit to the bathroom, thinking especially of people with young children. For them, Rachel Bortnick and I co-wrote special domains that parents or guardians can use for helping with bath time, brushing teeth, and more (Figure 5).

As we make the final touches on the Ladino language nesting resources, my team and I are looking forward to outreach. I would like to get the kit — which will come boxed, like a small board game — into the hands of as many Ladino learners as possible. To do that, we’ll be partnering with the American Ladino League and sending copies to Sephardic hubs like Seattle and Istanbul to begin with. Future iterations, ideally, will include translations of the English in the kit into Turkish and other contact languages.

But there’s another type of outreach I’ll be doing: sharing templates for language nesting with other communities and language instructors (which can currently be found on the homepage of ladinoenkaza.com). This project came to me, after all, from Dr. Zahir’s work on Lushootseed and the deep collaboration between us that followed. As we do the urgent and vital work of language revitalization, no one needs to reinvent the wheel. Instead, we need to nurture each other — just like we do in a language nest.

References

Brink-Danan, M. (2011). The Meaning of Ladino: The Semiotics of an Online Speech Community. Language & Communication, 31(2), 107–118.

Cruz Çilli, K. (2021, January 9). ‘Ladino’s Renaissance’: For This Dying Jewish Language, COVID Has Been an Unlikely Lifesaver. Kenan Cruz Çilli.

Fredholm, K. (2023). Challenges and Needs in Ladino Teaching Among Ten Language Revitalisation Activists. Meldar: Revista Internacional de Estudios Sefardíes, 4, 43–69.

Held, M. (2010). “The People Who Almost Forgot”: Judeo-Spanish Web-Based Interactions as a Digital Home-Land. El Prezente: Studies in Sephardic Culture, 4, 83–102.

King, Jeanette. “Te Kōhanga Reo: Māori Language Revitalization.” The Green Book of Language Revitalization in Practice, edited by Leanne Hinton and Ken Hale, Academic Press, 2001, pp. 119–128.

Wilson, William, and Kauanoe Kamanā. “Mai Loko Mai O Ka ‘I‘Ini: Proceeding from a Dream. The ‘Aha Pūnana Leo Connection in Hawaiian Language Revitalization.” The Green Book of Language Revitalization in Practice, edited by Leanne Hinton and Ken Hale, Academic Press, 2001, pp. 147–176.

Yebra López, C. (2021). The Digital (De)territorialization of Ladino in the Twenty-First Century. WORD, 67(1), 94–116.

Yebra López, C. (2025). Ladino on the Internet: Sepharad 4. Routledge.

Zahir, Z. ʔəswəli. (2018). Language Nesting in the Home. In Leanne Hinton, Leena Huss, & Gerald Roche (Eds.), The Routledge Handbook of Language Revitalization (pp. 156–165). Routledge.

Publicerat

Hur skriver dagens studenter?

Camilla Grönvall Fransson, pedagogisk utvecklare med inriktning akademisk litteracitet, Mälardalens universitet

Frågan om studenters akademiska läsande och skrivande har med jämna mellanrum blossat upp i olika debattforum de senaste tio åren. Kanske kan man säga att artikeln ”Våra studenter kan inte svenska” i Upsala Nya Tidning i januari 2013 (Enefalk et al.) inledde den moderna debatten om studenters skrivande. Hösten 2024 har denna ”språkkrisdebatt” mestadels handlat om bristande läskompetens – inte bara i skolans tidigare stadier, utan också i högre utbildning. Högskolelärare har vittnat om att studenter inte hinner, orkar eller förmår läsa omfattande kurslitteratur. 

Den här typen av krisdebatt är inte ny (Malmström 2017). Under 1900-talet finns liknande exempel på bristdiskurs, inte minst i tider av snabba samhällsförändringar. Men frågan är hur 2000-talets ibland något onyanserade debatt kan förstås, och vad den är ett uttryck för. I media har de kritiska rösterna hörts starka; forskarrösterna har varit få. En orsak kan vara att det i Sverige faktiskt finns ganska sparsamt med aktuell forskning om studenters skriftspråkskompetens.

Den akademiska skrivforskningen har etablerats i Sverige under 2000-talet. Framförallt har forskningsintresset rört aspekter av skrivandet som inbegriper frågor om ämneslitteracitet och kontext. Så har till exempel akademiskt skriftspråk studerats hos lärarstudenter (Ask 2007; Erixon & Josephson 2017; Hort 2020), ingenjörsstudenter (Hållsten 2008; Eriksson 2014), farmakologistudenter (Lennartson-Hokkanen 2016), studenter i historia respektive nationalekonomi (Blåsjö 2004) samt studenter i socialt arbete och sociologi (Eklund Heinonen, Lennartson-Hokkanen & Nord 2018).  Inom det forskningsparadigm som har varit dominant under 2000-talet, academic literacies-traditionen (jfr Lea & Street 1998), riktas oftast intresset just mot sådana aspekter av skrivande och textskapande. Mer sällan studeras individers skriftspråkliga produktionsförmåga. Det finns därför ganska lite evidensbaserad kunskap om svenska högskolestudenters akademiska läsande och skrivande idag.    

I mitt avhandlingsprojekt intresserar jag mig för högskolestudenters akademiska litteracitetspraktiker. Mer specifikt vill jag synliggöra och förstå deras arbetsprocesser, strategier och uppfattningar av akademiskt läsande och skrivande kopplat till examination. Särskilt intresserar jag mig för studenter som i någon mån har svårt att nå G på skriftliga uppgifter, och hur de hanterar de skriftspråkliga krav som ställs.

Avhandlingens empiri utgörs av tre delstudier. Inledningsvis genomförde jag en generell, enkät bland studenter vid olika utbildningsprogram och olika lärosäten. Dessutom rekryterades fyra studenter till en mer omfattande fallstudie, där jag följde dem under deras arbetsprocess med en autentisk examinationsuppgift. Materialet här består främst av intervjuserier, men också insamlade texter och anteckningar. Den tredje och avslutande delstudien utgörs av en enkät som besvarades av språkhandledare vid språkverkstäder runtom i Sverige.  Materialet samlades in före hösten 2022, alltså innan Open AI lanserade sin stora språkmodell ChatGPT. Det innebär att AI-aspekter av skrivande inte alls syns i min studie.

Resultaten visar  att studenter generellt använder digitala resurser och verktyg i mycket stor omfattning. De mest osäkra skribenterna tenderar att vara de som är mest beroende av verktyg. Utöver universalresursen Google, är synonymverktyg den resurs som används allra mest – i första hand synonymer.se. I studentenkäten, såväl som i fallstudien, framkommer att synonymverktyg har ett mycket specifikt användningsområde. Synonymer används för att byta ut ord i textpartier som har kopierats från en källtext. Detta arbetssätt, patchwriting (Moore Howard 1992), erbjuder ett snabbt sätt att skriva om text ”med egna ord”, som det brukar heta. Men mycket tyder på att detta innebär ett instrumentellt skrivförlopp, där skribenten har låg grad av kognitiv kontakt med innehållet. Det är alltså möjligt eller troligt att denna typ av kopieringsbaserat skrivande inte gynnar lärande i så hög grad som man skulle önska.

Avhandlingens resultat pekar också mot att många studenter är oförberedda på de krav på läsande och skrivande som ställs vid universitetsstudier. Fallstudiens studenter har svårt att riktigt greppa vad som kännetecknar akademiskt språk. De förknippar akademiskt skrivande med detaljer i skrivandet, ofta på ordnivå. Mer konkret nämner de APA-regler och förbud mot vissa ord som typiskt för akademiskt skrivande. I flera fall uttrycker studenterna uppfattningar som verkar vara grova förenklingar – som att och ska ersättas med samt, och lärare ska ersättas med pedagog. Inte heller är lärares respons till så stor hjälp. Informanterna i fallstudien har alla erfarit kommentarer som exempelvis ”Arbeta vidare med skrivandet” eller ”Läs igenom texten före inlämning”. Men hur ska studenterna förstå vad som behöver förbättras mer konkret?

Flera studenter avstår från att fråga examinerande lärare om hjälp. Många använder privata nätverk för att få hjälp, om de inte söker sig till språkverkstaden. Många studenter samarbetar med varandra i examinationsuppgifter, och de söker efter modelltexter att imitera. För eftersom svenska lärosäten vare sig har uppdrag att undervisa, eller ge särskilt stöd, i akademiskt språk, lämnas många studenter ensamma i den akademiska språkutvecklingen.

Inte alla studenter möter lika stora utmaningar i den akademiska skrifthanteringen, men det är inte heller få.  Att avhandlingens resultat speglar en studentpopulation som är språkligt mycket heterogen när det gäller skrifthantering är inte oväntat. Samtidigt är det intressant att det tjugo år efter direktivet om breddad rekrytering finns så liten beredskap för att möta studenters skriftspråksutveckling. Språket är en del av, och ett kraftfullt och nödvändigt redskap i akademiskt arbete. Därför vore det gynnsamt att integrera undervisning om akademiskt språk i högskolans utbildningar (se t.ex. Eklund Heinonen 2015). Därtill finns fortfarande vita fläckar på forskningskartan; kunskapen om studenters skrifthantering och skrivprocesser är ännu otillräcklig. Och kanske behöver vi omformulera frågan om hur dagens högskolestudenter skriver. Kanske borde vi istället fråga oss vilka förutsättningar högskolestudenter får att utveckla sitt akademiska skriftspråk.

Referenser

Ask, S. (2007). Vägar till ett akademiskt skriftspråk. Diss. Växjö: Växjö universitet, 2007. Växjö.

Blåsjö, M. (2004). Studenters skrivande i två kunskapsbyggande miljöer. Diss. Stockholm: Univ, 2004. Stockholm.

Dysthe, O., Hertzberg, F. & Hoel, T.L. (2011). Skriva för att lära: skrivande i högre utbildning. (2., [rev.] uppl.) Lund: Studentlitteratur.

Eklund Heinonen, M., & Sköldvall, K. (2015). Nu har vi ett gemensamt språk – om ämnesintegrerad undervisning i akademiskt skrivande. Högre utbildning, 5(2), 133–138. https://doi.org/10.23865/hu.v5.772

Eklund Heinonen, M., Lennartson-Hokkanen, I. & Nord, A. (2018). ”Mer än bara text och ord”.  Akademiskt skrivande i utbildningar i socialt arbete och sociologi. Uppsala: Institutionen för nordiska språk.

Enefalk, H. et al (2013, 2 januari). Våra studenter kan inte svenska. Upsala Nya Tidning.

Eriksson, A. (2014). Formulating knowledge: engaging with issues of sustainable development through academic writing in engineering education. Diss. (sammanfattning) Göteborg: Göteborgs universitet, 2014. Göteborg.

Erixon, P. & Josephson, O. (red.) (2017). Kampen om texten: examensarbetet i lärarutbildningen. (Upplaga 1). Lund: Studentlitteratur AB.

Hort, S. (2020). Skrivprocesser på högskolan: text, plats och materialitet i uppsatsskrivandet. Diss. Örebro: Örebro universitet, 2020. Örebro.

Hållsten, S. (2008). Ingenjörer skriver: verksamheter och texter i arbete och utbildning. Diss. Stockholm: Stockholms universitet, 2008. Stockholm.

Lennartson-Hokkanen, I. (2016). Organisation, attityder, lärandepotential [Elektronisk resurs] : ett skrivpedagogiskt samarbete mellan en akademisk utbildning och en språkverkstad. Diss. Stockholm : Stockholms universitet, 2016. Stockholm.

Malmström, M. (2017). Synen på skrivande: föreställningar om skrivande i mediedebatter och gymnasieskolans läroplaner. Diss. Lund: Lunds universitet, 2017. Lund.

Publicerat

Lek, musik och fritidshemspedagogik

Mona Persson Aronson, doktor i musikpedagogik

”Att skapa lekvärldar genom musikaliskt lekande” är titeln på en forskningsstudie som jag och Inga-Lill Emilsson, kollega på lärarutbildningen i Karlstad, genomförde tillsammans med barn och lärare på två olika fritidshem hösten 2022. Syfte var att introducera ett förhållningssätt till musik och lek där det inte finns något förutbestämt mål som skulle uppnås, där själva processen och lusten att delta var det primära. Vi hade också förhoppningar om att studiens genomförande skulle kunna leda till diskussioner kring gemensamt musikaliskt lekande, gestaltande och skapande av lekvärldar som en form av fritidshemspedagogik, ett sätt att erbjuda barn frihet att utforska och uttrycka sig musikaliskt med röst och rytm på sina egna villkor tillsammans med andra, både barn och lärare.

Studien är kopplad till forskargruppen Fritidshemspedagogik vid Karlstads universitet och kan beskrivas som praktiknära forskning kring fritidshemmets centrala innehåll och ett av fritidshemmets fyra kunskapsområden som handlar om skapande och estetiska uttrycksformer (Skolverket, 2023) med fokus på musik och lek som skapas i ögonblicket. Ett öppet förhållningssätt till vad som kan förstås som musik, lek och språk berör lärarnas egna deltagande och ljudliga kommunicerande i det musikaliska lekandet. En överdriven språkmelodi, betoning och artikulation kan sägas öka både medvetenheten om den egna rösten och prosodins icke-verbala betydelse som språkhandling. Detta ser jag som ett sätt för fritidshemslärare att praktiskt omsätta fritidshemmets uppdrag att uppmärksamma och tillvarata barnens egna idéer och intressen i ett socialt sammanhang.

I studien sammanförde vi musikaliskt lekande (Aronson, 2022) och gestaltandet av en lekvärld med inspiration av Gunilla Lindqvist (1996; 2002) som under många år arbetade på Karlstads universitet och skrev avhandling ”Lekens estetik” och myntade begreppet lekvärldar. Lindqvist var pionjär inom pedagogiken med idéer som transformerade både förskollärar- och fritidspedagogrollen då hon lät pedagoger gestalta olika barnbokskaraktärer som barnen kunde konfrontera och interagera med. Dialog och dilemma var centrala begrepp som låg till grund för barns delaktighet och engagemang, även äventyret och det icke förutbestämda var viktigt. Öppenheten för det som skulle kunna hända i gestaltningen ledde till att lärarna fick visa nya sidor av sig själva, vilket gjorde dem mer intressanta i barnens ögon.

Det musikaliska lekandet kan liknas vid barns sätt att uttrycka sig röstligt och kommunicera med ljud och rytmer i samband med spontan lek. Beskrivningen av musikaliskt lekande stödjer sig i första hand på Rancières (2011) teorier om emancipation och dissensus. Emancipation handlar om frigörelse av det vi inte tror oss klara av på egen hand, som i detta sammanhang, att som lärare lita på sin spontana förmåga att samspela musikaliskt med barn och andra lärare, vilket kan handla om att förstärka en känsla med rösten eller hitta på en melodi till en fras. Begreppet dissensus används för att ifrågasätta det vi tar för givet kring musik i olika sammanhang. Genom att hitta på något eget så kan vi bryta mot normativa uppfattningar kring vad som kan förstås som musik och hur musik ska uttryckas, vilket i sin tur skapar rum för större variation.

Som deltagande forskare intog jag musikpedagogrollen och introducerade olika aktiviteter som handlade om att använda rösten på olika sätt utan att värdera hur det lät. Vi turades om att initiera olika ljud som alla härmade. Detta varvades med aktiviteter då alla samtidigt hittade på egna ljud. Exempelvis lekte vi att vi hade ett varsitt bi i handen som flög runt i rummet på olika sätt och ibland hälsade på varandra. Vi sjöng även en sång om paket i olika storlekar och former som vi med ljudliga beskrivningar, överdriven prosodi och kroppsspråk förstärkte innebörden av. Efter en stund introducerades vid sidan av det musikaliska lekandet en mycket osäker fiktiv karaktär vid namn “Rosa” som var rädd för att göra misstag, detta för att skapa olika ingångspunkter för deltagande och engagemang. Barnen visade empati och engagerade sig för att hjälpa Rosa och att våga delta vilket hon till slut gjorde genom att öppna, under mycket spänning, en gammal koffert som var märkt med ”Top secret”. Vardagsföremål och leksaker som fanns i den “hemliga resväskan” tillsammans med barnens egna röster och handlingar fungerade som inspiration till det fortsatta musikaliska lekandet och gestaltandet.

Med hjälp av videoinspelningar tolkades deltagarnas påvisade meningsskapande genom deras handlingar (Holgersen, 2002). Utifrån filmerna kunde vi också observera vårt eget handlande och vår interaktion som deltagande forskare. Filmerna transkriberades fram till dess att väskan öppnades och deltagarna spred ut sig i rummet och bort från videokamerorna. Resultat bygger också på viss muntlig kommunikation, då barnen spontant ville berätta vad de hade gjort och vad de förkroppsligade genom sina gestaltningar.

Barnens visade meningsskapande skiljer sig från lärarnas. Barnens deltagande beskrivs som ”inside the flow” medan lärarna väljer en mer observerande position ”outside the flow” (jfr. Hadley, 2002). Vilket visar sig då lärarna utrycker förvåning över att alla barn är så glada och ivriga att delta så direkt och så länge. Lärarna berättar också att de förväntade sig att musiklekandet skulle leda till organiserat spel, ett gemensamt mål och ett tydligt slut, vilket inte var fallet. Barnens meningsskapande beskrivs utifrån 4 teman (i) visa engagemang, (ii) visa empati, (iii) utforska ljud och rytmer samt (iiii) förkroppsliga olika roller. Engagemanget visade sig när barnen omedelbart började härma de ljud med rösten som jag introducerade och de gav sig genast i kast med att pröva alla saker som fanns i den hemliga väskan. Empatin visade sig framför allt i barnens sätt att visa medkänsla med den osäkra Rosa då de tog henne i hand och förklarade att hon inte skulle vara orolig. Barnen utforskade ljud och rytmer dels genom att spela med filtklubbor eller ätpinnar i bambu både med varandra och på olika saker i rummet som ribbstolar, bänkar och andra ting. Vissa roller som barnen hade förkroppsligat blev vi uppmärksammade på först när lekandet var slut och barnen självmant kom fram och ville berätta vad de hade varit, bland annat två detektiver, en journalist och en gestalt med prasslande aluminium hår.  

Studien har genererat en första forskningsartikel (under publicering) och en poddserie i 5 avsnitt https://pedagogvarmland.se/poddar/att-skapa-lekvarldar-genom-musikaliskt-lekande/ Ytterligare en andra artikel som bygger på intervjuer med lärarna i samband med det musikaliska lekandet kommer att handla om deras syn på musikaliskt lekande och lekvärldar som en form av fritidshemspedagogik.

Mona Persson Aronson, september 2024

Referenser:

Aronson, M.E.P. (2022). Förskollärare kan delta i musikaliskt lekande, men avstår: en kvalitativ studie om musikalisk emancipation. Doktorgradsavhandling, Høgskolen i Innlandet.

Aronson, M. P. & Hjalmarsson, M. (under utgivning). Musical play and playworlds create meaning in Swedish school-age educare centres: A matter of engagement, empathy, exploration and embodiment. Nordisk tidsskrift for pedagogikk og kritikk.  

Lindqvist, G. (1996). Lekens möjligheter: om skapande lekpedagogik i förskola och skola. Studentlitteratur.

Lindqvist, G. (2002). Lekens estetik. Psyke & Logos, 23,(437–450).

Rancière, J. (2011). Den okunnige läraren: fem lektioner om intellektuell frigörelse. Glänta.

Skolverket. (2023). Fritidshemmet. Ett kommentarmaterial till läroplanens fjärde del. Skolverket.

Publicerat

TT FAIR: Forskningsbaserade principer för muntliga språkprov

Erica Sandlund, professor i engelsk språkvetenskap, Karlstads universitet
Pia Sundqvist, professor i engelskdidaktik, Universitetet i Oslo

Muntliga språkprov är en vattendelare bland elever. Medan en del ser muntliga prov i språk som deras möjlighet att få visa mer av vad de verkligen kan, innebär muntliga prov för andra ett ångestladdat moment där samtalspartnern, nervositet i att prata inför läraren, osäkerhet kring vad som förväntas och rädsla för att få en ren blackout kan samspela. Vi har i många år forskat kring de muntliga språkprovens utförande där vi bland annat har intresserat oss för interaktion och bedömning. Utöver vårt mångåriga forskningssamarbete är vi också mammor till sammanlagt fem tonåringar/unga vuxna och kan därför konstatera att vi sett varianter av ovanstående upplevelser även hos våra egna barn. Elever är olika personlighets- och inlärningsmässigt, de har olika grad av självförtroende och språkfärdigheter och de kan också samspela på helt olika sätt med olika klasskamrater i ett testsammanhang. Hur kan man då tillgodose allas olika behov och styrkor under ett prov i skarpt läge, så som de nationella proven?

I vår forskning om muntliga nationella prov i engelska har vi bland annat studerat hur lärare prövar sina elevers muntliga språkfärdighet utifrån ett flertal perspektiv, samt hur elever gemensamt tar sig an de muntliga uppgifterna. Genom en nationell enkätundersökning (2018) har vi studerat hur lärare genomför och bedömer de muntliga nationella proven i engelska i årskurs 9, och konstaterat att det finns både för- och nackdelar med att elevernas egna lärare bedömer sina egna elever i ett standardiserat prov. Å ena sidan kan läraren, som känner sina elever, se bortom nervositet och bristande socialt samspel mellan två elever i provsituationen och bedöma elevens prestation med hänsyn till sådana lokala förutsättningar. Å andra sidan kan en extern bedömare utan kunskap om eleverna i andra sammanhang kanske på ett mer ”kliniskt” sätt bedöma eleverna mot standardiserade bedömningsfaktorer och därmed bidra till ökad standardisering. Vi har också studerat lärares sambedömning genom att analysera videoinspelade samtal mellan lärare som bedömer ett muntligt prov tillsammans. I analyserna (redovisade exempelvis här och här) har vi visat dels hur lärare, i samtal med andra lärare om bedömning, positionerar sig själva som stränga eller generösa bedömare, dels hur lärare som bedömare konstruerar elevers interaktionella kompetenser utifrån faktorer som initiativförmåga, självständighet och vilja att bidra till samtalet. Vi har också studerat själva elevsamtalen i inspelade muntliga nationella prov i engelska och visat hur elever hanterar på förhand bestämda samtalsämnen, hur elever respektive lärare i situationen visar hur de tolkar ett givet ämne, och hur denna provuppgiftshantering också spelar in i hur eleverna bedöms. Vidare har vi vetenskapligt prövat några olika modeller för bedömarträning för lärare i engelska (exempelvis Rater Identity Development och workshops om interaktion i provsammanhang). Sammantaget har vi kunnat konstatera att muntliga språkprov medför en rad sociala och institutionella utmaningar för såväl lärare och elever som provkonstruktörer, men också att ökad förståelse för provsituationen hos alla inblandade är centralt för framgång.

I vår bok, som ges ut 30 maj 2024 (se här), föreslår vi en uppsättning principer för just muntliga prov i ett andraspråk sammanfattade i det vi kallar för the Testing Talk FAIR Principle (TT FAIR). Principerna består av fyra beskrivande allitterationer som alla anspelar på aspekter av att genomföra och bedöma muntlig färdighet i ett andraspråk. I vår forskning har vi sett att dessa utgör själva kärnan i muntliga språkprov där både lärare och elever går nöjda och stärkta ur en formell situation.

Den första principen, Functional formality (funktionell formalitet, F), utgör en påminnelse för alla som arbetar med att ta fram och genomföra muntliga prov om att alla former av prov och tester innebär en formell, icke-vardaglig situation för eleverna. Man bör därför betrakta elevsamtalet under provtillfället som just ett samtal under provtillfället och inte som representativt och överförbart till samtalsförmågor i andra sociala sammanhang. Regelverket säger dessutom att läraren vid betygssättning är skyldig att särskilt beakta elevens resultat vid nationella prov. Den formella aspekten är en påminnelse om vikten av att som bedömare agera professionellt och bedöma eleverna rättvist efter samma kriterier. Den andra principen, Amicable atmosphere (ungefär, vänlig atmosfär, A) står för den forskning (vår egen och andras) som tydligt pekar mot hur muntliga provprestationer påverkas av en rad faktorer, varav den stämning som uppstår eller medvetet skapas under ett elevprov är viktig. Med basis i forskning föreslår vi genom denna princip att den lärare som genomför ett muntligt språkprov medvetet bör sträva efter att skapa en avslappnad stämning där varje individ kan få visa sina bästa kunskaper, oavsett sociala, färdighetsmässiga, eller individuella sociala skillnader. Kort sagt, ingen elev presterar på topp om denne är nervös eller upplever den sociala eller bedömningsmässiga situationen som obekväm. En trygg lärare och god planering är avgörande i sammanhanget. Den tredje principen, Informative interaction (informativ interaktion, I) syftar både till att alla parter ska vara väl informerade och förberedda inför ett muntligt prov, och till att bedömare av prov bör ha goda kunskaper om målspråket, provets syfte och den typen av språkligt bedömningsunderlag som ett muntligt prov ger – nämligen social interaktion. Den fjärde principen, Recorded reliability (ungefär inspelad och bokförd reliabilitet/trovärdighet, R) pekar slutligen på vikten av att muntliga prov spelas in. I likhet med hur exempelvis skriftlig fri produktion kan sparas och sambedömas av flera bedömare, skulle systematiskt inspelade muntliga prov bidra till att alla prov finns dokumenterade och att prov genomförs och bedöms på ett pålitligt och rättvist sätt. Ett sådant tillvägagångssätt ger också möjligheter att använda bedömningen formativt för att ge elever återkoppling inför fortsatt träning av muntlig färdighet i engelska eller annat andraspråk. TT FAIR-principerna utgör alltså en uppsättning ”mindsets” som har sin grund i forskning. De syftar till att bidra till ökad likvärdighet, ökat självförtroende hos elever, och ökad professionskompetens hos lärare som bedömare.

Slutligen vill vi lyfta vikten av att provutveckling och provkonstruktion sker i nära samspel med aktuell forskning och med en blick på vilka kompetenser dagens elever kommer att behöva i sina framtida liv. Att kunna samspela med andra på ett kompetent, empatiskt och engagerat sätt är inte bara viktigt i språkundervisning och bedömningssammanhang utan de interaktionella, sociala förmågorna och mötet mellan människor känns viktigare än någonsin i en tid av digitalisering, artificiell intelligens, och motsättningar mellan grupper i samhället. Att kunna mötas genom ett andraspråk är en viktig del av att bygga social förståelse, interkulturell kompetens och identitet. Vi tycker att undervisning och bedömning bör struktureras mot ett sådant framtida kunskapsmål.

Den nya boken släpps den 30 maj med tillhörande webbsida. På bokens webbsida finns bland annat autentiska inspelningar av muntliga nationella prov i engelska med tillhörande diskussionuppgifter och förslag på upplägg för kompetensutveckling för lärare. 

Referens

Sundqvist, P., & Sandlund, E. (2024). Testing talk: Ways to assess second language oral proficiency. Bloomsbury Academic.

Publicerat

Hör dataspel hemma i engelskklassrummet? En lärare nyttjar elevers gejmingkunskaper i syfte att bygga ordförråd och öva muntlig engelska

Rickard Nilsson, doktorand i engelsk språkvetenskap, Karlstads universitet
Pia Sundqvist, professor i engelskdidaktik, Universitet i Oslo

Under de senaste decennierna har engelsklärare i Sverige sett både positiva och negativa effekter av elevers tv- och dataspelande. Till det positiva hör att elever som gejmar ofta uppvisar ett stort ordförråd och goda kommunikativa förmågor (Sundqvist, 2009; 2019; Sylvén & Sundqvist, 2012), men samtidigt kan deras motivation för själva skolämnet engelska vara bristfällig, till exempel för att de saknar en koppling mellan engelska i och utanför skolan (Skolinspektionen, 2011). I relation till detta har alltså många forskare fokuserat på relationen mellan ordförrådet hos gejmare och deras spelvanor (Hannibal Jensen, 2017; Rankin et al., 2006; Sundqvist, 2019; Sylvén & Sundqvist, 2012). Trots positiva samband är inte gejmande något som man ofta ser förekomma i undervisning i klassrummet. I en undersökning från Tyskland konstaterar Becker (2022) att många lärare avstår från att använda dataspel i undervisningen. Han fann dock att yngre lärare tenderade att vara mer positiva än äldre till att använda spel i klassrummet. En möjlig förklaring till denna generationsskillnad var att de yngre lärarna i större utsträckning rapporterade tidigare personliga erfarenheter av att själva ha spelat spel. Eftersom det inte finns så många studier om hur spel och gejmande aktivt kan involveras i skolans engelskundervisning genomförde vi ett projekt på högstadiet. Målet var att prova på ett sätt att använda sig av spel i klassrummet med fokus på att utveckla elevernas ordförråd i engelska kombinerat med muntliga presentationer (i par). Medan projektet presenteras i detalj i bokkapitlet Integrating Commercial-off-the-Shelf Games in L2 English Vocabulary Instruction (Sundqvist & Nilsson, 2024), lägger detta blogginlägg ett fokus på en examinerande uppgift i en av projektets pedagogiska planeringar samt reflekterar över dess utförande. Kanske kan vårt exempel fungera som inspiration för engelsklärare att göra någonting liknande?

Den pedagogiska planeringen ”Teach, demonstrate and explain!” genomfördes med en klass som läste gymnasiekursen Engelska 5 redan i årskurs 9, det vill säga, eleverna var relativt högpresterande (vi vill dock betona att snarlika upplägg genomfördes med helt vanliga engelskgrupper utan problem, se Sundqvist & Nilsson, 2024). I detta blogginlägg lägger vi fokus på den examinerande uppgiften och elevernas slutprodukt i planen. Elevprodukten var en så kallad live game tutorial, där eleverna i par genomförde en form av muntlig presentation följd av en demonstration av ett tv-/dataspel. Denna produktion skulle innehålla några obligatoriska komponenter. Först skulle paret ge en introduktion till det spel de valt där bland annat genre, bakgrund, skapare, spelmekanismer och annan allmän information presenterades. Elevparet skulle även här presentera nyckelord med förklaringar och exempel på engelska. Dessa ord var ord som eleverna ansåg viktiga att förstå för att klasskompisarna skulle kunna hänga med i presentationen och demonstrationen. Nyckelorden skulle också vara ord som elevparet trodde var nya för klasskompisarna. Så kallade översättningsekvivalenter på svenska skulle inte användas, utan orden skulle förklaras på engelska. Den huvudsakliga uppgiften i själva spel-demonstrationen var att spela igenom en sektion i det valda spelet, medan spelandet, strategier, val och tips redogjordes för lajv. Målet med demonstrationen skulle klargöras innan. Eleven som höll den introducerande presentationen var den som rekommenderades spela medan den andra eleven i paret muntligt beskrev vad som pågick. Instruktionerna innebar bland annat att nyckelorden skulle användas aktivt under demonstrationen. Slutligen skulle varje par stämma av vad klasskamraterna lärt sig, exempelvis genom en kort frågesport. Kunskapsavstämningen utfördes oftast med hjälp av digitala frågesportprogram.

I den här elevgruppen deltog alla aktivt och var kontinuerligt engagerade och drivna genom planens gång. Då upplägget erbjöd en viss frihet i hur demonstrationen kunde utföras förekom många spännande lösningar. Spel som demonstrerades var allt ifrån enkla plattformsspel som Super Mario, till komplexa flygsimuleringsspel, och målen med demonstrationerna spände från att klara en svår bana till att landa ett flygplan. Många av de nyckelord som introducerades var inte speltermer utan snarare ovanliga verb, adjektiv eller substantiv. Ord som arcane, besiege, parry, summersault och torrential rain är några exempel på ord som presenterades, beskrevs och användes i olika demonstrationer. Eftersom syftet var att lära sig nya ord såg eleverna till att använda svåra och ovanliga ord i sina presentationer.

”Exit-tickets” visade att eleverna tyckte att projektet var mycket engagerande. Många tyckte att par-formatet gjorde presentationerna och demonstrationerna avslappnade och naturliga. Lärarens exempelpresentation, som gavs under andra lektionen i projektet (som sträckte sig över totalt sju lektioner), verkade också ha inspirerat eleverna att själva göra en liknande presentation. De djupgående beskrivningarna och insikterna som visades i elevernas demonstrationer (tutorials) var ibland slående med avseende på komplexitet. Eleverna använde inte bara sällsynta och mycket specifika ord, utan de implementerade dem också idiomatiskt i avancerade beskrivningar av spelen. Dessutom tenderade eleverna att förklara nyckelorden två gånger: först i den inledande muntliga presentationen och sedan ytterligare en gång i den efterföljande demonstrationen. Detta angreppssätt var lyckosamt, särskilt eftersom den andra gången gav klasskompisarna kontextuella förklaringar (och upprepningar) av betydelsen av de nya ord som skulle läras. Sammantaget var projektet framgångsrikt, engagerande och motiverande, inte bara för eleverna utan även för läraren.

Referenser

Becker, D. (2022). On the use of commercial video games in the EFL classroom in North Rhine-Westphalia – An empirical perspective. Anglistik: International Journal of English Studies, 33(1), 59–75.

Hannibal Jensen, S. (2017). Gaming as an English language learning resource among young children in Denmark. CALICO Journal, 34(1), 1–19.

Rankin, Y. A., Gold, R., & Gooch, B. (2006). Evaluating interactive gaming as a language learning tool. Paper presented at the EuroGraphics 2006, Vol. 25, Vienna, Austria, September 4–8, 2006.

Sundqvist, P. (2019). Commercial-off-the-shelf games in the digital wild and L2 learner vocabulary. Language Learning & Technology, 23(1), 87–113.

Sundqvist, P., & Nilsson, R. (2024). Integrating commercial-off-the-shelf games in L2 English vocabulary instruction. I J. S. Lee, D, & M. M. Gu (Eds.), Technology and English language teaching in a changing world. A practical guide for teachers and teacher educators (ss. 3–15). Palgrave Macmillan.

Sylvén, L. K., & Sundqvist, P. (2012). Gaming as extramural English L2 learning and L2 proficiency among young learners. ReCALL, 24(3), 302–321.

Publicerat

Dags att ta ansvar för skolans digitalisering – om hur det vi talar om skymmer sikten för det vi behöver tala om

Catarina Player-Koro, Professor i pedagogiskt arbete, Göteborgs universitet

Digitaliseringen i skolan har i mångt och mycket varit ett experiment. Det har funnits en okritisk hållning till digitalisering, där det slentrianmässigt ansetts som bra oavsett innehåll. Nyligen efterlyste EU-parlamentets kulturutskott fler tv-spel i skolan. Men den nya regeringen vill istället se fler skolböcker. (Skolminister Lotta Edholm, debattartikel; Expressen 22/12 2022)

För ett år sedan seglade skolans digitalisering upp på den politiska agendan genom ett debattinlägg i Expressen signerat skolminister Lotta Edholm. Citatet ovan är intressant då innehållet speglar en återkommande retorik där digitaliseringens ’vara eller icke vara’ kokar ned till hur eller om digitala verktyg ska användas i klassrummet. I det här citatet exemplifieras det med tv-spel kontra skolböcker. Hur kommer det sig att skolministern i den digitala tidsåldern kan ifrågasätta digitala redskap och läromedel i skola och förskola? Svaret på den frågan kan såklart diskuteras. Inom ramen för den här bloggtexten kommer jag att lyfta några omständigheter och argument som möjliggör detta och vad vi skulle behöva tala om istället.

Vi kan börja med att konstatera att skolan likt övrig verksamhet i dagens samhälle är digitaliserad. Såväl undervisning som administrativt arbete sker i en digital infrastruktur bestående av olika digitala plattformstjänster. Marknaden som förser skolorna med denna infrastruktur är oreglerad och det finns en hel del frågor både om hur datahanteringen sker och vilka faktiska konsekvenser anpassningen till plattformstekniken får för skolans personal och elevers lärande. Här har politiken möjlighet att skapa ett regelverk som tryggar skolans uppdrag och arbete. Hur undervisningen ska genomföras och vilka redskap som är lämpligast är något som lärarprofessionen är experter på och som politiker bör ha tilltro till.  

Att prata om skolans digitalisering i termer undervisningsverktyg är dock inget nytt fenomen. Snarare är detta ett återkommande tema under de dryga 40 år som skolan digitaliserats i såväl forskning som den politiska diskussionen. Diskussionen har utgått från ett antagande om att verktygen i sig har förmåga att påverka undervisning och lärande i positiv eller negativ riktning och att denna förmåga främst beror på om redskapen är analoga eller digitala.  Tudelningen mellan analoga och digitala undervisningsverktyg möjliggör också en jämförelse där det ena (ofta det digitala) lyfts fram som revolutionerande för undervisning och lärande medan dess icke digitala motsvarighet då speglas i denna revolution och framställs som förlegad, sämre och orsaken till många av de problem som möter undervisning och skola. Att denna teknikdeterministiska idé används är i sig inte konstig då detta sätt att tänka genomsyrar vårt västerländska tänkande. Problemet är att de optimistiska förhoppningarna om att teknik kan åstadkomma revolutionära förändringar skymmer sikten för en realistisk och konstruktiv diskussion om skolans digitalisering. Om digitalisering ska vila på vetenskaplig grund så finns det ett tydligt resultat från forskning, nämligen att verktyget i sig inte på egen hand kan åstadkomma varken det ena eller det andra. Ändå är det ständigt detta hopp om teknik som en ”quick fix” för undervisning eller som ett hot mot densamma som återkommer i debatt och forskning om skolans digitalisering. Senast i raden av teknik där både argument om revolution och fara förekommer är i talet om AI i skolan där debatten nästan uteslutande rör sig kring språkmodellen Chat-GTP. Debatten om AI i skolan reduceras på detta sätt till om och hur man ska förhindra otillbörlig användning av tjänster av elever eller på motsvarande sätt hur denna språkmodell ska revolutionera skola och undervisning. Intressant i sammanhanget är ju också hur lätt argumentationen kan skifta, vilket slutsatsen i skolministerns inlägga får symbolisera, nämligen att om vi bara tar bort ett verktyg (det digitala) och ersätter det med analoga (skolböcker) så löser vi skolans problem. Frågan är (som antytts ovan) mycket större, vilket jag kommer att utveckla nedan.

Om vi lämnar frågan om undervisning och dess redskap till lärarna så borde vi i stället prata om bristen av politisk styrning i frågor gällande skolans digitalisering. Digitaliseringen har nämligen sedan 1990 talet då skolan och andra välfärdsorganisationer öppnades upp för privata aktörer varit en del av ”marknadiseringen” av skolan (Bergviken Rensfeldt och Player-Koro, 2020).  ”En dator till varje elev” sk. ”1:1 projekt” är exempel på hur en kommersiell idé hämtad från delstaten Maine i USA får fäste i den svenska skolan. Projekten lanserades med argument som lovade stora kvalitetsförbättringar av undervisning och lärande. Sådana resultat har inte kunnat påvisas (Player-Koro och Tallvid, 2015). Satsningen på 1:1 innebar förutom att varje lärare och elev försågs med en digital enhet en utveckling av den digitala infrastrukturen på skolorna. 1:1 satsningarna blev på så sätt drivande för utvecklingen kring skolans digitalisering. En utveckling som varit långt ifrån jämlik då graden av digitalisering varit beroende av storleken på huvudmannens plånbok. Privata leverantörer av hård- och mjukvara samt digitala plattformstjänster, de sistnämnda sammankopplade via globala nätjättar som Microsoft, Google och Amazon, är de aktörer som sedan dess tagit över skolans digitalisering. Lanseringen av såväl teknik som idéer kopplade till undervisning har levererats via dessa aktörer, inte sällan på utbildningsmässor med digitalt tema som exempelvis den internationella BETT mässan och de svenska SETT dagarna (Player-Koro m. fl., 2017).  Någon politisk styrning som på allvar reglerar denna marknad finns inte. Istället är det lagar som exempelvis Lagen om offentlig upphandling som tvingar (åtminstone kommunala skolor) att teckna avtal med den IT-leverantör som kan leverera tjänster till lägstapris.

Frågor om elevers kunskaper och lärares arbetsmiljö är sällan del i avtalen som upprättas efter olika kravspecifikationer som är både svåra och kostsamma att upprätta och som inte alltid matchar de förväntningar som lärare och elever har. Istället för de av plattformsleverantörerna utlovade effektiviseringarna av lärares arbete, leder plattformarna ofta till merarbete eftersom arbetsuppgifter behöver anpassas efter plattformens logik (Pangrazio m. fl., 2022). Plattformar är också en teknologi för hantering av data och som drivs av en industri där data är grunden för ekonomisk expansion och vinst (Lannerö, 2019). Här finns många kritiska frågor att ställa inte minst i relation till att barn och ungas beteendedata blir produkter för denna industri.  Dessutom är vinstdrivande plattformsföretag kärnan i utveckling och lansering av AI-applikationer riktade till skolan. Plattformar och AI hänger därmed samman genom att den ena förutsätter den andra. AI-driven teknologi riktad till skola och utbildning har under senare år seglat upp som den digitala teknik som utlovar förändring och förbättring av skola och undervisning. Även om inte all denna teknik nått den svenska skolmarknaden ännu så finns en uppsjö av AI-driven teknik både för att övervaka, individualisera, differentiera undervisning och elevers lärande. Lanseringen sker med löften om förbättringar och effektiviseringar av undervisningen och lärares arbete.

Här finns många utmaningar och etiska dilemman som behöver hanteras av såväl forskare, skolans aktörer och politiker för att skapa en hållbar digitalisering av skolan. Istället för en ny våg av revolutionära löften som tekniken ska lösa behövs reglering av IT-industrin och politiska visioner om skolan och undervisningen. Vi behöver utveckling av teknik som skyddar skolan, elever och dess personal från att bli exploaterade av IT-industrin och som också kan vara ett stöd för lärare och elever i undervisning och lärande. Digital kompetens behöver alla få utveckla i den trygga miljö som skolan utgör samtidigt som andra läromedel såsom böcker, papper och penna också behövs för att alla elever ska få den utbildning de behöver för att leva och växa i dagens samhälle. Kunskap om undervisningens innehåll och form ingår som sagt i lärares professionella arbete. Här ingår även valet av verktyg och material där såväl digitala som analoga versioner har sin givna plats beroende på vad avsikten med undervisningen är. Redan i början av 2000-talet skrev Ulla Riis som utvärderat skolans datorisering mellan 1984–1993 att datoriseringen drabbat skolan och att de tidiga digitaliseringsprojekten skett utan att vare sig skolan som system eller majoriteten av lärarna tillfrågats (Riis, 2000).

Kontentan av detta resonemang är att diskussionen om skolans digitalisering måste tas på allvar, inte minst av de politiker som fått förtroende för utbildningsfrågor. Frågan vi behöver ställa oss är inte vilket digitalt redskap som ska användas. Detta är en didaktisk fråga som lärare själva har kunskap att lösa. Istället behöver den politiska debatten och styrningen handla om hur digital teknik ska utformas för att stödja en likvärdig skola och undervisning som syftar till att utveckla kritiskt tänkande individer med kompetenser att förstå och verka i dagen samhälle. En debatt om skolans digitalisering bör:

•… ta lärdom av historien. Digital teknik är inte lösningen på komplexa utbildnings- och samhällsproblem.

•… utgå från en förståelse om vilka möjligheter till undervisning och lärande som skapas i dagens digitaliserade utbildningsmiljö

•… ställa krav på utveckling av digital teknik som stödjer lärare och elever när det behövs

Referenser

Bergviken Rensfeldt, A. och  Player-Koro, C. (2020). “Back to the future”: Socio-technical imaginaries in 50 years of school digitalization curriculum reforms. Seminar.net : Media, technology and lifelong learning, 16:2.

Lannerö, P. (2019, March). Samtänk om digitalisering! metamatrix.se. December 2023

Pangrazio, L., Selwyn, N. och Cumbo, B. (2022). A patchwork of platforms: mapping data infrastructures in schools. Learning, Media and Technology, 1-16.

Player-Koro, C., Bergviken Rensfeldt, A. och Selwyn, N. (2017). Selling tech to teachers: education trade shows as policy events. Journal of Education Policy, 1-22.

Player-Koro, C. och  Tallvid, M. (2015). One Laptop on Each Desk: Teaching Methods in Technology Rich Classrooms. Seminar.net, 11(3), 180-193.

Riis, U. (2000). IT i skolan mellan vision och praktik : en forskningsöversikt. Skolverket.

Publicerat

What factors affect lexical sophistication in foreign language writing?

Marco Berton, senior lecturer in Spanish

The adjective “sophisticated” is often associated with the idea of something advanced or complicated. As far as vocabulary is concerned, sophistication generally refers to the proportion of uncommon words in a given language sample (Read, 2000: 204), and is calculated by comparing it to an existing frequency list of the target language. Furthermore, when it comes to writing in a second language, a sophisticated lexicon is considered desirable, i.e., becoming proficient in a language also implies development in lexical sophistication. It therefore can be considered a good indicator of learners’ lexical proficiency which, in turn, is a part of their overall proficiency. Sophistication is arguably one of the most investigated features of what is commonly referred to as lexical richness, a construct that has mainly been investigated in L2 English. Our study (Berton and Sánchez, 2023), published in the volume Current Perspectives in Spanish Lexical Development, focuses on lexical sophistication in Spanish, a much less investigated language compared to English. It aims to discover what factors have an impact on lexical sophistication in Spanish as a foreign language when it comes to written production. Besides, being that task-based language teaching is the dominant approach in modern language pedagogy, the role of the type of pedagogic task is investigated. This is aimed at providing valuable information to teachers as to what type of task would possibly result in a higher use of low-frequency words.

It is plausible to hypothesise that the lexical sophistication in a text might depend on the number of words known by the writer. In this line, it seems worth reflecting on what knowing a word actually means. Word knowledge has been defined in different ways, including, for instance, the existence of passive vocabulary and active vocabulary (Nattinger, 1988), that is, the words a speaker understands and those that they can actively produce when needed, as when performing a vocabulary test, for example. Apart from passive and active vocabulary knowledge, a third construct named ‘vocabulary use’ refers to the words deployed in free production. Previous research has shown that, perhaps unsurprisingly, only a portion of the words known passively by a learner are actually available to them actively in vocabulary tests. Moreover, no significant correlation was found between passive vocabulary knowledge and lexical sophistication in free writing in English as a foreign language (Laufer, 1998).

Furthermore, it seemed intriguing to investigate if any effect of passive vocabulary knowledge on lexical sophistication would interact with the type of task at hand (i.e., the written activity that is assigned, as describing a picture or retelling a story in the target language). Different pedagogic task types are considered inherently more or less complex, as they require different mental processes to be completed (Brown et al., 1984). In our study, the participants performed two written tasks, a narrative and a decision-making one, since the latter is considered to be more complex than the former. 62 students were recruited from four Swedish universities, most of them being in the first term of their university studies in Spanish. They were native speakers of Swedish, even if four of them were bilingual in Swedish and another language and four were trilingual. Potential candidates with Spanish or any other Romance language as their additional L1 were excluded to prevent linguistic similarities across languages from biasing the results.

The results from the texts they wrote when performing the pedagogic tasks clearly showed no effect of passive vocabulary knowledge on the lexical sophistication of the participants, but a clear effect of task type. This latter effect did not seem to be mediated by passive vocabulary knowledge, as it was significant regardless the learners’ passive vocabulary knowledge. Since previous studies had already showed that differences in lexical sophistication are to be found only when major differences in passive vocabulary exist (e.g., Laufer and Paribakht, 1998), in a relatively homogeneous group as the one investigated in our study, differences in passive vocabulary knowledge were probably not big enough to translate into differences in lexical sophistication in free writing. However, a decision-making task seems to elicit a significantly higher proportion of sophisticated words in comparison to a narrative task. In this case, it is plausible that the inherent characteristics of an argumentative text, in which the writer is supposed to take position, speculate and provide arguments, intrinsically calls for a more sophisticated vocabulary. We hope that these results will underline the importance of informing teachers’ task selection and task sequencing in the foreign language classroom by raising consciousness about what outcome is to be expected if learners perform a specific task type. More specifically, teachers might decide to vary the selection of task types since they seem to prompt different degrees of lexical sophistication. Getting learners to use low-frequency words in their writing might help them to stably include them in their repertoire and therefore have beneficial effects on their future production. However, some caution is needed, as task complexity should only be increased when learners’ vocabulary is sufficiently developed to carry out more complex tasks effectively. Otherwise, there is a risk of negatively affect their learning process and motivation.

References

Berton, Marco & Laura Sánchez. 2023. Effects of passive vocabulary knowledge and task type on lexical sophistication in L2 Spanish writing. In Irene Checa-García and Laura Marqués-Pascual (eds.) Current perspectives in Spanish lexical development, pp. 161–186. Boston: De Gruyter Mouton.

Brown, Gillian, Anne Anderson, Richard Shilcock, & George Yule. 1984. Teaching talk: Strategies for production and assessment. Cambridge: Cambridge University Press.

Laufer, Batia. 1998. The development of passive and active vocabulary in second language: Same or different? Applied Linguistics 19(2). 255–271.

Lufer, Batia & Sima Paribakht. 1998. The relationship between passive and active vocabularies: Effects of language learning context. Language Learning 48(3). 365–391.

Nattinger, James. 1988. Some current trends in vocabulary teaching. In Ronald Carter & Michael McCarthy (eds.), Vocabulary and language teaching, pp. 62–82. London: Longman.

Read, John. 2000. Assessing vocabulary. Cambridge: Cambridge University Press.

 

Publicerat

Balanskonstnärerna – engelsklärare som överbryggar mellan skol- och fritidsengelska och dessutom vet var gränsen går mellan det personliga och det privata

Pia Sundqvist, Professor i engelskdidaktik

Att många elever använder engelska utanför skolan är inget nytt. Det är engelska via YouTube, Twitch, film, dataspel, musikvideor, böcker, sociala medier och en väldans massa streamade tv-serier. Utöver detta är det säkert engelska via en mängd andra kanaler också som forskare, engelsklärare och vårdnadshavare knappt vet vilka de är. Det kan vara svårt att hänga med, helt enkelt. Men en sak vet vi: det är vanligt att ungdomar delar upp engelskan i skolengelska och fritidsengelska, trots att det är ett språk det handlar om. Redan för tolv år sedan i Skolinspektionens kvalitetsgranskning av engelska i årskurs 6–9 lyftes vikten av att i engelskundervisningen bättre överbrygga mellan dessa två ”kulturer” (Skolinspektionen, 2011). En viktig uppgift för engelsklärare sedan ett drygt decennium tillbaka har alltså varit att få ihop engelskan och att i undervisningen i högre grad nyttja den resurs som elevers fritidsengelska faktiskt utgör.

Det senaste decenniet

Skolinspektionens (2011) granskningsrapport av engelskundervisningen pekade således på ett antal problem och det var något av en larmrapport, eftersom den visade på stora skillnader inom skolor när det gällde undervisningens kvalitet. Baserat på totalt 293 observationer av engelskklassrum i årskurs 6 till 9 runtom Sverige, samt enkäter med rektorer, engelsklärare och elever, drog inspektionen dessa slutsatser:

  • Trygga miljöer men få utmaningar
  • För mycket engelska på svenska
  • Stora skillnader inom skolor
  • Dålig anpassning till elevers olika behov
  • Liten möjlighet att påverka
  • Sällan datorer i undervisningen
  • Två ”kulturer”: Engelska i och utanför skolan

    • När det handlade om det sistnämnda, speciellt elevers möten med engelska på fritiden utanför skolan (sk. extramural engelska, Sundqvist, 2009), så utnyttjades denna resurs generellt sett dåligt under de observerade lektionerna. Eleverna berättade till exempel om hur de utanför skolan gärna kommunicerar på engelska i autentiska situationer (fritidsengelska/extramural engelska), men detsamma skedde inte i klassrummet (skolengelska). Skolinspektionen slog fast:

    Att överbrygga dessa två ”kulturer” och få det engelska språket lika naturligt i som utanför skolan, är ytterst angeläget. (Skolinspektionen, 2011, s. 8)

    Utifrån ett likvärdighetsperspektiv var givetvis resultaten av Skolinspektionens granskning oroande, eftersom förutsättningarna för lärande var såpass olika.

    Att överbrygga glappet

    Jag har själv en bakgrund som engelsklärare på högstadiet och gymnasiet och redan då, på 90-talet och första halvan av 00-talet, var det tveklöst så att eleverna lärde sig engelska på fritiden som jag definitivt aldrig hade lärt dem i klassrummet. Om ni bara visste så många fina ord och idiomatiska uttryck en 14-årig elev som slaviskt följde såpoperan Glamour (engelsk titel: The Bold and the Beautiful) slängde sig med, både i tal och skrift! Det var en fröjd att höra och läsa. Som doktorand fokuserade jag därför på att ta reda på mer om sambanden mellan skolengelska och extramural engelska (Sundqvist, 2009 – och ja, positiva samband kunde vetenskapligt visas på) och på den inslagna vägen har jag fortsatt.

    I flera olika forskningsprojekt har jag genom åren undersökt dels hur barn och ungdomar lär sig genom extramural engelska, dels hur skickliga engelsklärare lyckas överbrygga glappet mellan de två ”kulturerna”. För det finns många engelsklärare som fixar det! De är jätteduktiga och deras lektioner innehåller allt det som Skolinspektionen saknade. Jag har börjat kalla dem för balanskonstnärer. Mer om dessa kommer nedan, men först några ord om en internationell studie där vi var nyfikna på vad engelsklärare från olika länder tycker om extramural engelska.

    Engelsklärare från fyra länder om betydelsen av engelska utanför skolan

    I en studie med 534 deltagande engelsklärare från fyra länder (Finland, Frankrike, Sverige och Österrike), där vi ville ta reda på i hur stor grad lärarna ansåg att elevers extramurala engelska var viktig och hade något inflytande på undervisningen respektive lärandet, fann vi bland annat att lärarna från Sverige (och Finland) var mer benägna att hålla med om vikten av att kompensera i klassrummet för vad som vanligen inte lärs utanför klassrummet (Schurz & Sundqvist, 2022). Det var också vanligare att engelsklärarna från norr uppfattade lärandet genom extramural engelska som något positivt, medan de franska och österrikiska engelsklärarna instämde i lägre grad, eller rent av ansåg extramural engelska som skadligt. I studien konstaterar vi att engelsklärarna från Sverige och Finland haft en längre tradition av att faktiskt behöva förhålla sig till elevers extramurala engelska, bland annat eftersom engelskspråkiga tv-program och filmer alltid varit textade i stället för dubbade (som i Frankrike och Österrike), och sådan audiovisuell input är gynnsam för språkutvecklingen (Peters et al., 2016; Peters & Webb, 2018).

    Studien visade också att engelsklärarna från samtliga länder är tämligen överens om vad det är som eleverna framför allt lär sig utanför skolan. Lärarna var till exempel eniga om att extramural engelska har en positiv inverkan på elevernas informella engelska, hörförståelse och vokabulär. Bland de svenska lärarna rankades även en positiv effekt av extramural engelska på elevernas muntliga engelska högt. Lärare från alla fyra länder var dessutom eniga om att extramural engelska inte har någon effekt på elevers skriftliga förmåga, grammatik eller formella engelska. I något fall ansågs extramural engelska ha en negativ effekt.

    Balanskonstnärer, kompensation och incidentellt lärande

    För att återgå till de engelsklärare som jag kallar för balanskonstnärer, dessa engelsklärare kan inte bara överbrygga glappet mellan engelska i och utanför skolan på olika sätt, de vet också var gränsen går mellan det personliga och det privata. De känner den gränsen ned på individnivå. De är helt enkelt extremt professionella i sin yrkesroll och det finns mycket att lära av dem och deras motiverande undervisning (se Henry et al., 2019, för teoretiska förklaringar och konkreta exempel).

    Vad menar jag då med var gränsen går mellan det personliga och det privata? Det är här yrkesprofessionalismen kommer in. En skicklig engelsklärare har goda relationer med sina elever och känner till deras styrkor och svagheter i skolämnet, men också deras vanor när det gäller extramural engelska. Det är lärare som kanske rent av gjort en liten undersökning i sin engelskgrupp, eller i vart fall regelbundet frågar sina elever om hur de använder engelskan på fritiden, till vilka aktiviteter, och hur ofta eller hur länge. Genom att göra en enkel kartläggning av elevers extramurala engelska kan engelsklärare bättre planera (och individualisera) undervisningen och till exempel kompensera för språkliga kompetenser som elever vanligtvis inte lär sig på fritiden, där för övrigt det mesta av lärandet sker incidentellt (engelskans ”incidental learning”).

    Genom min egen forskning vet jag att elever verkligen uppskattar när deras engelsklärare frågar dem om deras engelska utanför skolan och framförallt när läraren bekräftar att det en elev lärt sig utanför skolan också räknas, så att säga. Men, det finns en gräns. En lärare ska inte inkräkta på elevens privata sfär. En del av elevens extramurala engelska måste få stanna kvar där, utanför klassrummet. Att överbrygga glappet måste således ske på rätt sätt och det är en balansgång. Det är här som balanskonstnärerna är så skickliga. De vet exakt var gränsen går.

    Referenser

    Henry, A., Sundqvist, P., & Thorsen, C. (2019). Motivational practice: Insights from the classroom. Studentlitteratur.

    Peters, E., Heynen, E., & Puimège, E. (2016). Learning vocabulary through audiovisual input: The differential effect of L1 subtitles and captions. System, 63, 134–148.

    Peters, E., & Webb, S. (2018). Incidental vocabulary acquisition through viewing L2 television and factors that affect learning. Studies in Second Language Acquisition, 40(3), 551–577.

    Schurz, A., & Sundqvist, P. (2022). Connecting Extramural English with ELT: Teacher Reports from Austria, Finland, France, and Sweden. Applied Linguistics, 43(5), 934–957.

    Skolinspektionen. (2011). Engelska i grundskolans årskurser 6-9. Kvalitetsgranskning. Rapport 2011:7.

     Sundqvist, P. (2009). Extramural English matters: Out-of-school English and its impact on Swedish ninth graders’ oral proficiency and vocabulary (Karlstad University Studies, 2009:55) [Doctoral dissertation, Karlstad University]. DiVA.

    Drivs med WordPress