Maria Mollstedt, doktor i pedagogiskt arbete, Karlstads universitet
Att skapa skrivutvecklande undervisning är ett nyckeluppdrag för ämneslärare i svenska. Det handlar om atteleverna ska utveckla god förståelse för språk och text i en komplex textvärld, att utveckla sitt tänkande och stärka sin förmåga att kommunicera i olika sammanhang. Men hur förbereds blivande svensklärare för denna utmanande uppgift under sin lärarutbildning? I min avhandling, med titeln Skrivdidaktisk kunskapsbildning i handledningssamtal, undersöker jag möjligheter att utveckla kunskaper om skrivande och skrivundervisning inom ramen för samtal i verksamhetsförlagd utbildning (VFU). Att handledningssamtal är viktiga för lärarstudenters professionsutveckling är vedertaget, men det är inte lika självklart hur kunskap om undervisning i ett specifikt ämnesområde kan byggas i dialogen. Det ville jag utforska.
I avhandlingen möter läsaren åtta handledningspar som under en VFU-period samtalar om skrivundervisning i högstadiet eller gymnasiet. Sexton handledningssamtal är föremål för analys, liksom enskilda intervjuer med lärarstudenterna och deras handledare. Frågorna som besvaras i studien är dels vilken kunskap som kan etableras utifrån samtalsinnehållet och hur, dels hur deltagarna själva ser på handledningssamtalet som kunskapspraktik. Med andra ord handlar det om vad de vill de lära sig och hur bör kunskapandet gå till. För att förklara och förstå relationen mellan språk och kunskap i handledningsdialogen har jag i mina analyser utgått från två kompletterande ramverk: Roz Ivaničs (2004) ramverk för skrivdiskurser, som använts för att identifiera föreställningar om skrivande och skrivundervisning, och Karl Matons (2014) ramverk för kunskapsbildning i sociala praktiker, Legitimation Code Theory (LCT).
Resultaten pekar på att det främst är två områden som fokuseras i samtalen: undervisning om texttyper och språkliga strukturer. Det är också dessa aspekter av skrivande som deltagarna i intervjuerna beskriver som de viktigaste för svensklärare att behärska. Samtalen utgår vanligen från undervisningens innehåll, alltså den didaktiska vad-frågan, som i hög grad styrs av kurs- och ämnesplanerna. Samtidigt visar analyserna att samtalen öppnar upp för möjligheten att bygga pedagogisk innehållskunskap, det vill säga kunskap om hur ett ämnesinnehåll kan undervisas för en specifik elevgrupp. Här ligger fokus på genre-, färdighets- och processorienterad undervisning. De diskurser som synliggörs i studien ligger i linje med tidigare forskning om lärares föreställningar om skrivande och skrivundervisning. I handledningssamtalen berörs sällan kreativa, kognitiva, sociala och sociopolitiska dimensioner av skrivande. Detta väcker frågor om blivande lärares förståelse av skrivundervisning eventuellt begränsas, och vad det på sikt kan innebära för elevers skrivutveckling.
Samtalsinnehållet uttrycks ofta med ett vardagligt språk och med stark förankring i en specifik undervisningssituation. Mer generella och begreppsligt komplexa resonemang där undervisningen förklaras och motiveras förekommer mer sällan. Det är inte så konstigt att samtalen handlar om studentens lektioner under VFU:n, men handledningssamtalen behöver också erbjuda möjligheter att bygga kunskap som är mer oberoende av kontext. Enligt Legitimation Code Theory förustätter detta att semantiska skiften äger rum i samtalen, vilket bland annat innebär att det specifika generaliseras och att det konkreta abstraheras och vice versa. I studien är det främst handledarna som bidrar till att sådana skiften förekommer, inte minst genom att introducera ämnesbegrepp. Att handledaren har en nyckelroll i samtalen är varken förvånande eller nytt, men i avhandlingen ger jag exempel på hur handledarens erfarenheter och språkliga repertoar tycks utgöra ett slags katalysator för studentens lärande.
Lärarutbildningen har länge kritiserats för att det råder ett glapp mellan ämnesteori och yrkesutövning. I avhandligen argumenterar jag för att handledningssamtal kan brygga samman konceptuell och kontextuell kunskap. Även om studiens samtal handlar om undervisningens görande i specifika sammanhang, tycks de också ge möjligheter för studenterna att utveckla ett ämnesspråk och förståelse för hur kunskaper om språk och text kan transformeras till undervisning. Min förhoppning är att avhandlingen kan bidra med nya perspektiv på hur kunskap kan byggas i handledningssamtal, om relationen mellan teori och praktik och hur samtalens potential kan tas till vara.
För att handledningssamtal ska uppfattas som meningsfulla och effektiva, behöver utrymme finnas för gemensam reflektion, inte bara om undervisningen utan också om själva samtalets innehåll och upplägg. I studien identifierar jag fyra typer av handledningsdialog som kan förstås som olika samtalsstrategier. De spänner mellan olika grad av styrning och olika grad av abstraktion av samtalsinnehållet. En slutsats som jag drar i avhandligen är att strategierna kan komplettera varandra under utbildningens gång, under en VFU-period eller under ett och samma samtal.
Min avhandling visar, i likhet med en rad andra studier på området, att handledningssamtal är en mångfacetterad praktik, där kunskaper kan vävas samman, frågor leda till insikter och nya perspektiv öppnas. Studiens resultat kan utgöra bränsle i fortsatta diskussioner om vilka kunskaper blivande svensklärare behöver utveckla för att skapa allsidig och likvärdig skrivundervisning samt hur handledningssamtal kan främja den utvecklingen. Sådana diskussioner behövs om vi på sikt ska kunna stärka kvaliteten i såväl lärarutbildningen som i skolans skrivundervisning.
Referenser:
Ivanič, R. (2004). Discourses of writing and learning to write. Language and Education, 18(3), 220–245.
Maton, K. (2014). Knowledge and knowers. Towards a realist sociology of education. Routledge.
Shulman, L. S. (1986). Those who understand: Knowledge growth in teaching. Educational Researcher, 15(2), 4–14.