Natalia Ganuza, professor i svenska med inriktning mot sociolingvistik, Uppsala universitet
Modersmålsundervisning är ett hett debatterat ämne i svensk utbildningspolitik. Det har tillsatts inte mindre än fyra statliga utredningar de senaste tio åren med fokus på ämnet modersmål. Sverigedemokraterna har konsekvent förordat att den offentligt finansierade modersmålsundervisningen bör läggas ned, och i takt med partiets ökade popularitet har också flera andra partier börjat inta en mer kritisk position. När modersmålsundervisningen etablerades på 1970-talet fanns en stark politisk uppslutning bakom den, men idag är stödet för ämnet mer osäkert.
Trots att samtliga framlagda utredningar visar att oron för eventuella negativa effekter av modersmålsundervisningen är obefogad, och att det mesta tyder på att deltagande i ämnet modersmål är gynnsamt både för elevernas utveckling av det s.k. modersmålet och för deras generella språk- och kunskapsutveckling (SOU 2019:18; SOU 2025:9), fortsätter det att komma förslag på att ämnet bör läggas ned eller inskränkas.
I ett internationellt perspektiv framställs Sverige ofta som ett föregångsland med avseende på hur skolan ger flerspråkiga elever möjlighet att fortsätta använda och utveckla sina modersmål. I andra länder är det vanligare att modersmålsundervisning sker utanför det nationella utbildningssystemet, ofta på ideell basis och i privat regi i så kallade komplementära skolor (för en översikt, se Nordström et al. 2024).
Komplementära skolor som anordnar undervisning i språk och kultur finns också i Sverige, och har alltid existerat sida vid sida med den offentligt finansierade modersmålsundervisningen (Ganuza et al. 2025). Trots detta finns mycket lite forskning om dem i svensk kontext. Med tanke på den hätska politiska debatten om den offentligt finansierade modersmålsundervisningen är det kanske dags att börja snegla på andra former av undervisning som kan stödja elevers användning och utveckling av de s.k. modersmålen.
I ett pågående projekt finansierat av Vetenskapsrådet genomför vi (Zoe Nikolaidou, Natalia Ganuza och Maria Rydell) en komparativ analys av modersmålsundervisning i grekiska i två skilda utbildningskontexter i Sverige; dels inom ramen för den offentligt finansierade modersmålsundervisningen genom ämnet modersmål, dels i en föräldradriven komplementär skola som anordnar undervisning i språk och kultur på helgerna.
Vi jämför verksamheterna med avseende på deras organisation, styrdokument och materiella villkor, och vilka föreställningar om språk och kultur som synliggörs i deras praktiker. Vi jämför hur lärare, elever och föräldrar ser på de två formerna av grekiskundervisning och vilka förväntningar de har på dem. Dessutom observerar vi undervisningen och följer lärare som är verksamma i båda kontexterna. Våra resultat diskuteras i relation till det språkpolitiska läget i Sverige och den pågående debatten om modersmålsundervisning (Ganuza et al. 2025, under utgivning).
En viktig skillnad mellan de två formerna av modersmålsundervisning är att den komplementära skolan saknar institutionellt och pedagogiskt stöd i Sverige. Det innebär att det även saknas former för statlig insyn och kontroll. Den komplementära skolan finansieras främst med elevavgifter, men får också visst stöd från den grekiska staten, som har ett relativt omfattande program för att stödja undervisning av grekiska i utlandet. Den komplementära skolan är också helt beroende av föräldrars ideella arbete och engagemang i skolan.
Från ett policyperspektiv är en viktig skillnad att skollagen anger att kommuner över hela Sverige är skyldiga att erbjuda elever ämnet modersmål, förutsatt att de uppfyller vissa villkor, att undervisningen är kostnadsfri för deltagande elever, och att ämnet modersmål regleras av svensk läroplan och en kurs- eller ämnesplan. I den komplementära skolan finns inte några motsvarande styrdokument som stipulerar vad undervisningen ska innehålla eller hur den bör utformas. Det ger lärarna stort handlingsutrymme. Komplementära skolor begränsas dock ofta till storstäderna, och är beroende av att det finns ett starkt lokalt engagemang för språket i fråga, en resursstark grupp som kan organisera och leda verksamheten och kompetenta lärare som kan driva undervisningen (jmf Reath Warren 2017).
I båda utbildningskontexterna ingår ett fokus på både språk och kultur. Vår studie visar dock att kultur ges en mer framhävd och självklar plats i den komplementära skolan. I ämnet modersmål tenderar istället språkliga aspekter att prioriteras, och lärarna intar en mer selektiv och försiktig hållning till exempelvis firandet av nationaldagar och religiösa högtider. I den komplementära skolan är det många lärare, elever och föräldrar som tar för givet att dessa aspekter ska ges stort utrymme.
I vår studie framhävs den komplementära skolan som en viktig social och kulturell mötesplats för personer i den grekiska diasporan, en funktion som deltagarna i studien framhåller som lika viktig som att eleverna får tillgång till språkundervisning. En fördel med den komplementära skolan som också nämns är att den samlar många grekisktalande personer på en och samma plats. Det gör det möjligt att anordna undervisning i större och mer åldershomogena klasser än vad som är möjligt i ämnet modersmål, där grupperna ofta är små.
Sammantaget visar vårt projekt att den komplementära skolan är mer inbäddad i det grekiska utbildningssystemet och de idéer och praktiker som dominerar i detta, medan undervisningen i ämnet modersmål är mer förankrad i det svenska utbildningssystemet (Ganuza et al. 2025). Det syns i verksamheternas officiella och inofficiella policydokument, det framgår av intervjupersonernas uttalanden om och förväntningar på undervisningen och det synliggörs i de klassrumspraktiker som vi har observerat. Lärarna som vi har följt tänker och gör delvis olika när de rör sig i de två verksamheterna.
Även om det finns vissa olikheter mellan verksamheterna finns också många likheter och kontaktpunkter mellan dem. Många av lärarna och eleverna i vår studie är, eller har varit, verksamma i båda utbildningskontexterna. De ser båda formerna av modersmålsundervisning som viktiga, eftersom de fyller delvis olika och kompletterande syften och behov. Och de hävdar att de två alternativen tillsammans ger de bästa förutsättningarna att värna om och utveckla elevernas kunskaper om grekiskans språk och grekisk kultur.
Referenser
Ganuza, N., Nikolaidou, Z. & Rydell, M. (2025). Structural constraints and agentive responses: comparing two systems of Greek heritage language education in Sweden. International Journal of Bilingual Education and Bilingualism 28(7), 883–900.
Ganuza, N., Nikolaidou, Z. & Rydell, M. (under utgivning). Building resilience in times of turbulence: Agentive responses to changing conditions for Greek heritage language education in Sweden. Language Policy.
Nordstrom, J. Cruickshank, K. & Li Bai, E. (2024). Community language schools: a scoping review of research, 2001 to 2023. Cambridge Journal of Education 54(5), 589–605.
Reath Warren, A. (2017). Developing multilingual literacies in Sweden and Australia. Stockholms universitet.
SOU 2019:18 För flerspråkighet, kunskapsutveckling och inkludering – modersmålsundervisning och studiehandledning på modersmål. https://www.regeringen.se/rattsliga-dokument/statens-offentliga-utredningar/2019/05/sou-201918/
SOU 2025:9 På språklig grund. https://www.regeringen.se/rattsliga-dokument/statens-offentliga-utredningar/2025/01/sou-20259/