Kategori: Svenska språket

Publicerat

Pojkar i skogsbygd berättar om läsning – en svenskundervisning om läsaren

Stig-Börje Asplund, Docent i pedagogiskt arbete, Karlstads universitet

Birgitta Ljung Egeland, Universitetslektor i svenska språket, Karlstads universitet

Så snart det pratas om pojkar och läsning görs det ofta till ett problem. Pojkar anses läsa både för lite och för dåligt, inte minst om man jämför med flickor. Det finns också mycket forskning som bekräftar den bilden, och även om denna forskning har varit viktig för att fördjupa vår förståelse för pojkars relation till läsning har den på ett ganska ensidigt sätt förankrat sina förklaringar i pojkars maskulinitetskonstruktion. Ofta har den också lyft fram en syn på läsning där den skönlitterära, pappersburna boken utgjort normen. I en pågående studie vill vi uppmärksamma hur klassbakgrund och den plats där man bor och går i skolan kan få betydelse för hur man ser på sig själv som läsare. Vi har därför valt att studera pojkar med arbetarklassbakgrund och som växer upp på landsbygden, för att på så sätt också bidra med kunskap om vilken betydelse den rurala kontexten – präglad av bl.a. jakt, fiske, lant- och skogsbruk – får för den läsning pojkarna investerar i.

I vår tidigare forskning har vi beskrivit gapet mellan skolans läspraktik och de platsbaserade läspraktiker som rurala arbetarpojkar och arbetarmän engagerar sig i (se t.ex. Asplund & Ljung Egeland, 2020; Asplund & Goodson, under utgivning; Scholes & Asplund, 2021), och det är med erfarenheterna av dessa studier som vi nu har startat upp ett läsprojekt som genomförs i samarbete med en svensklärare på ett yrkesgymnasium. I projektet genomförs en läsundervisning där fokus ligger på läsaren, det vill säga på undervisning om läsaridentiteter och där rurala yrkespojkars berättelser om läsning får ta plats. Utgångspunkten för undervisningen är således manliga yrkeselevers berättade erfarenheter av läsning, och här tar projektet avstamp i dels den narrativa forskningstradition som ser på berättandet och berättelser som betydelsefulla resurser i arbetet med att utveckla undervisning, dels literacyteorier som belyser det ömsesidiga samspelet mellan individ, kontext och läsning som social praktik.

I undervisningen får eleverna bland annat berätta om sina egna erfarenheter av läsning, men också ta del av sina klasskamraters erfarenheter. De får även intervjua en manlig bekant eller släkting om dennes relation till läsning. Frågor som kretsar kring ”Varför ska man läsa?”, ”Vem är jag som läsare?” och ”Vad har format mig som läsare?” utgör undervisningens centrala frågeställningar. När temaarbetet avslutats genomförs sedan intervjuer med elever där vi vill undersöka vad temaarbetet gjort med deras uppfattningar om sig själva som läsare. Vi ställer oss frågorna: Vad har pojkarna lärt sig om sig själva och andra som läsare när deras berättelser om läsning utgjort utgångspunkt för den läsundervisning de mött? Vilka nya perspektiv och möjliga framtida berättelser om sig själva som läsare har temaarbetet initierat?

Under vårterminen 2022 genomfördes i samarbete med en lärare och tre klasser ett temaarbete i mindre skala och med erfarenheterna därifrån har vi tillsammans med läraren arbetat fram ett undervisningsupplägg som nu ska prövas i två nya klasser under höstterminen. Projektet kan beskrivas som ett praktiknära samarbete där undervisningen utvecklas i en iterativ process där lärarens och elevernas inspel är avgörande för hur upplägget formas och omformas. Under vårterminen genomförde vi också intervjuer med några av pojkarna och under höstterminen kommer intervjuer genomföras med nya elever. Genom intervjuerna möter vi en grupp pojkar som bl.a. kan beskrivas som pragmatiska läsare där den läsning de investerar i ofta omsätts i konkreta, fysiska handlingar som att meka med bilar eller att röra sig ute i naturen och jaga. Pojkarna framträder också som mycket medvetna läsare, och även om de inte alltid uppskattar den läsundervisning de möter i skolan sätter de ett värde i att engagera sig i den.

Vi menar att projektet är viktigt därför att det riktar ljuset mot en grupp elever vars lokala läspraktiker inte getts så mycket uppmärksamhet. Med sin praktiknära ansats och med berättelsen som pedagogisk resurs är en målsättning att också bidra med kunskap om hur lokala läspraktiker kan integreras i svenskämnets läsundervisning. Projektet syftar alltså till att både bidra med disciplinär kunskap om lokala läspraktiker hos yrkespojkar i lands- och skogsbygd, och med kunskap om vad en läsundervisning som tar sin utgångspunkt i sådana lokala läspraktiker gör med yrkeselevers berättelser om sig själva som läsare.

Stig-Börje Asplund och Birgitta Ljung Egeland, september 2022

Referenser:

Asplund, S. B., & Egeland, B. L. (2020). Maskulina läspraktiker genom tid och rum. Platsens betydelse för arbetarmäns relation till läsning. Educare (4), 33-59.

Asplund, S-B. & Goodson, I. (under utgivning). Rural Working-Class Men and Reading: Processes for Re-appropriating Written Culture. Language and Literacy.

Scholes, L. & Asplund, S-B. (2021). The making of male reader identities across generations: assemblages of rural places in shaping life as a male reader in Australia and Sweden. BritishJournal of Sociology of Education, 42(8), 1192-1209.

Publicerat

Hur kan undervisningen stötta elevers skapande av multimodala digitala texter?

Lisa Molin,
Lektor vid Center för skolutveckling, Utbildningsförvaltningen, Göteborgs stad, och Institutionen för Pedagogik och Pedagogisk Profession, Göteborgs universitet

Att veta hur man tar del av information och gör sin röst hörd via digitala texter på nätet är idag grundläggande för att vara delaktig i det demokratiska samhället. En viktig del är att förstå hur multimodala uttryckssätt, såsom bilder, ljud, symboler och traditionell text i kombination, kan användas för att förstå och skapa budskap. I den svenska skolans styrdokument står det att elever ska få utveckla förmågan att använda digitala redskap och medier för skapande, kommunikation och lärande. Användning och förståelse av texter där olika uttryckssätt samspelar beskrivs också i det centrala innehållet i de flesta ämnen. Men hur kan man konkret stötta utvecklingen av sådana förmågor hos elever i klassrummet?

I en pågående forskningsstudie videofilmades högstadieelevers arbete med multimodala digitala texter i ämnet svenska. Eleverna i en klass i årskurs 8 fick en gruppuppgift att omskapa ett videoklipp från den norska ungdomsserien Skam med målet att få fler perspektiv att framträda. Videoklippet som användes var från seriens introduktion. Det är en minut långt, och består av en serie snabba klipp där en berättarröst kombineras med rörliga bilder och ljud. Rösten är huvudkaraktären Jonas som läser ur en skoluppsats. Klippen visar hur norska ungdomar badar, festar, frossar i skräpmat och dricker alkohol, och budskapet i Jonas berättelse är att västvärldens överflöd existerar på bekostnad av den fattiga delen av världen. På så sätt får vi som tittare också en glimt av seriens tema som helhet, det vill säga frågan om global skuld.

Forskning betonar att när man skapar en multimodal digital text, behöver skaparen vara väl medveten om hur olika uttryckssätt bidrar till en helhet. De val man gör behöver alltså vara väl underbyggda för att budskapet ska blir tydligt (Bezemer & Kress, 2016; Kress, 2010). Eleverna i den aktuella forskningsstudien fick därför börja med att studera hur introduktionen till Skam var konstruerad för att få fram ett specifikt budskap. För att ytterligare fördjupa förståelsen fick de dessutom reflektera över vilka perspektiv och röster som var framträdande eller inte alls synliga, genom de olika uttryckssätt som skaparen valt att använda. I en steg-för-steg-instruktion uppmärksammade läraren eleverna på en modalitet i taget i videoklippet och de fick samtala om vilka budskap och perspektiv de kunde se framträda genom bilder, ljud respektive Jonas berättarröst. Eleverna observerade bland annat att budskapet kunde vara olika beroende på om man fokuserade på bilderna eller på ljudet. Ibland var budskapet dessutom motsägelsefullt. Eleverna identifierade också att vissa karaktärer som var representerade i Jonas berättelse saknades i övriga modaliteter. Det fanns exempelvis varken fattiga barn eller tyngda kaffebönder från andra delar av världen på bilderna.

I nästa steg skulle eleverna sitta i grupper och omskapa texten så att den bidrog till de nya perspektiv och röster som eleverna upplevde saknades. Som stöd hade de en utskrift av Jonas uppsats. Trots att de fick välja fritt vilken typ av multimodal digital text de ville skapa, valde samtliga grupper att göra digitala bildspel. Alla grupper valde att arbeta i delade Google-presentationer vilket gjorde det enkelt för alla att se och arbeta i texten. Arbetet gick konkret ut på att ta sin utgångspunkt i Jonas berättelse, söka efter lämpliga bilder på nätet och skapa en presentation som slutligen skulle presenteras för övriga klassen.

I samtliga grupper tog eleverna sig an uppgiften genom att först dela upp Jonas text i delar och sedan ta individuellt ansvar för att söka efter passande bilder till respektive del. Inledningsvis flöt arbetet på men efter en stund började arbetet bli trögt för de flesta. Det var bland annat svårt att hitta bilder som matchade de perspektiv som eleverna uppfattade i originaltexten och de nya som de ville föra in. Många upplevde det också utmanande att hitta rätt sökord för att få bra träffar. Eleverna började nu i stället resonera och hjälpa varandra för att komma vidare. Samtidigt som aktiviteten nu blev mer interaktiv blev också de olika uppfattningarna om vilka bilder som skulle användas i presentationen tydligare. Eleverna började be varandra att motivera varför specifika bilder skulle användas. Ibland visade sig valen inte vara speciellt genomtänkta i relation till textens grundbudskap utan framstod snarare som slumpvisa utifrån de träffar man råkat få, eller utifrån vad man ansåg var estetiskt tilltalande bilder. I elevernas motiveringar kunde man samtidigt också se flera exempel på en mer distinkt och genomtänkt argumentation. En elev beskrev exempelvis att hon ville göra en bild svartvit eftersom det förstärkte känslan av elände bland fattiga. En annan elev motiverade valet av en bild på kaffebönder i Peru med att perspektivet annars saknades. När en annan elev i samma grupp tyckte att bönderna såg alldeles för välmående och rika ut, sökte gruppen i stället upp en bild som de upplevde representerade mer av den fattigdom som Jonas beskriver i sin text.  

En preliminär slutsats av forskningsstudien är att skapande av multimodala digitala texter är en komplex process som eleverna behöver få mycket stöd i att utveckla. Man kan börja med att låta eleverna undersöka hur liknande texter är konstruerade och hur olika uttryckssätt har använts för att få fram ett budskap. Det finns också goda förutsättningar för eleverna att utvecklas om de får möjlighet att samarbeta när de ska skapa en text. När de samtidigt uppmuntras att diskutera och motivera valen av olika uttryckssätt för varandra, skapas möjligheter för dem att utveckla en större medvetenhet och förmåga att kunna göra mer övervägda val i sitt textskapande.

Lisa Molin, augusti 2022

Referenser:

Bezemer, J., & Kress, G. (2016). Multimodality, learning and communication: A social semiotic frame. Routledge.

Kress, G. (2010). Multimodality: A social semiotic approach to contemporary communication. Routledge.

Publicerat

Svenskämnenas organisering och innehåll i en tid av förändring

Susanne Duek, lektor vid institutionen för pedagogiska studier och utbildningsledare vid rektorsutbildningen, samt Anna Lindholm, lektor i svenska som andraspråk vid institutionen för språk, litteratur och interkultur

Som de flesta läsare av denna blogg säkert redan vet, finns det sedan 1995 två likvärdiga svenskämnen i svensk skola (grundskolan och gymnasiet): svenska som andraspråk (sva) och svenska (sve). De båda ämnenas kursplaner för grundskolan och gymnasiet har hittills sett mycket lika ut. Den reviderade läroplanen (Lgr22) som ska implementeras ht 2022 visar på ett tydligare sätt än föregångaren vad som skiljer ämnena åt. Här kan ni läsa jämförelser mellan de två svenskämnena och om vad som skiljer dem åt i Lgr22.

Vi vet att de båda ämnena inte sällan undervisas i gemensamma grupper och att elever ibland får betyg i sva, fast de i själva verket har undervisats i sve av lärare som kan sakna behörighet att undervisa i sva. Detta är naturligvis anmärkningsvärt. Därtill finns det lärare som under en övergångsperiod gavs behörighet att undervisa i sva, men som inte har någon som helst utbildning i ämnet. På pappret är de alltså behöriga, men saknar utbildning för att undervisa i detta ämne. De reviderade kursplanerna där skillnaderna mellan svenskämnena är påtagliga väcker frågan om det från hösten 2022 kommer att vara möjligt att bedriva undervisning som tidigare och, inte minst, frågan om det går att undervisa de båda ämnena i samma undervisningsgrupp? Nationellt centrum för svenska som andraspråk kommenterar denna fråga på följande sätt:

Vi på NC menar att det kan vara mycket svårt, och ibland faktiskt omöjligt, för en ensam lärare att samtidigt undervisa i modersmålssvenska och svenska som andraspråk i samma undervisningsgrupp, så att båda kursplanerna efterlevs och alla elevers behov tillgodoses.

Under våren 2022 kommer Skolverket att offentliggöra en översyn av svenskämnena. Enligt Ämnesläraren kommer Skolverket att föreslå en hopslagning av de båda ämnena. Under senhösten 2021 debatterade forskare och representanter från Skolverket denna fråga i Altinget. Forskarna som deltog i denna debatt menar att en sammanslagning av ämnena skulle vara olycklig på flera plan, och att de största förlorarna skulle vara elever i behov av undervisning i sva. Det eventuella förslaget på en inkorporering av ämnena kommer alltså nästan samtidigt som den nya kursplanen för sva ska sjösättas. Med tanke på de nu förtydligade skillnaderna mellan ämnena verkar dessa budskap motstridiga. Frågan om det efter implementeringen av de nya kursplanerna kommer att vara möjligt att undervisa i de båda ämnena i samma klassrum återkommer vi till.

Sedan hösten 2021 arbetar undertecknade tillsammans med Jenny Uddling, lektor vid Högskolan i Borås, med projektet ”Sva-ämnets vara eller inte vara” där vi undersöker vilka antaganden hos rektorer och lärare samt andra faktorer som ligger till grund för sva-ämnets lokala utformning i fråga om organisering och undervisning.

Under hösten har knappt hundra skolledare svarat på en enkät som kartlägger organiseringen för de båda svenskämnena. Därefter har vi genomfört intervjuer med totalt 16 lärare och skolledare. I intervjuerna har vi på ett djupare plan undersökt skolledarnas och lärarnas uppfattningar om och reflektioner kring framför allt sva-ämnet och dess organisering och utformning ute på skolorna. Både enkäterna och intervjuerna visar att det finns en rad olika varianter av hur man väljer att organisera sva-undervisningen. Detta är inte särskilt överraskande. Bland annat Skolinspektionen (2020) och Skolverket (2018) har tidigare pekat på att variationen är stor och att kvaliteten på undervisningen i sva inte sällan är bristfällig.

Förutom de varierande sätten att organisera sva-undervisningen visar intervjusvaren också att de valda sätten att organisera undervisning i sva grundas i lärares och rektorers kunskaper om och erfarenheter av flerspråkiga elever, ideologier och tillgång till utbildade sva-lärare. Organiseringen är ofta flexibel, men på flera håll saknas objektiva bedömningar och rutiner för vilka elever som ska undervisas i sva. I några fall är det en fråga om personella resurser om eleven kan få undervisning i sva, alltså en fråga om dels tillgång till sva-lärare, dels beroende på hur många elever som för tillfället behöver sva-undervisning. När många elever är i behov av sva-undervisning kan skolor ibland prioritera de som har störst behov, även om det finns andra elever som också har rätt till undervisning i sva. Många av lärarna i vår studie efterfrågar möjligheten att ha någon form av förberedelsegrupp eller ett eget förberedande ämne: svenska för nyanlända.

Den diskussion om sva-ämnet som pågår och den ovan nämnda översynen av ämnena styr delvis de skilda sätten att organisera de båda ämnena. NC:s ovan citerade uttalande har varit avgörande för åtminstone en skola som har valt att omorganisera de båda ämnena till separata undervisningsgrupper från ht 21 med rektors motivering att ”det är så här vägen framåt nu kommer att se ut”. En lärare som arbetar på skolan säger: ”vi kan ju inte fortsätta å ha sva integrerat i svenskundervisningen”. Läraren menar att skillnaderna mellan ämnena i Lgr22 är för stora för att kunna undervisa sve och sva tillsammans. Generellt ser vi att rektorerna har stor tillit till sina sva-lärare och tar stöd i deras kunskaper. När rektor själv har goda kunskaper ger detta avtryck i verksamheten och rektor kan då själv utgöra stöd för lärarna i arbetet med att utveckla sva-undervisningen. Vid alla de skolor som vi undersökt pågår aktiva samarbeten mellan rektor och sva-lärare och flexibla organisationer är en nödvändighet i detta bitvis snåriga arbete. Några har, medan andra saknar, rutiner och bedömningsunderlag för vem som ska läsa sva. För de som saknar rutiner görs ibland godtyckliga bedömningar, menar flera av lärarna.

Slutligen, tillbaka till frågan om det kommer att vara möjligt att undervisa sve och sva integrerat framledes? Vi menar att det inte finns något enkelt svar på den frågan. Men en förutsättning för att det överhuvudtaget ska vara möjligt är att undervisande lärare har kunskaper om och är utbildade för att undervisa i både svenska och svenska som andraspråk. Kursplanerevideringen tycks ha satt igång diskussioner om organisering, bedömning och sva-ämnets innehåll och utformning ute på skolorna ­– en mycket viktig diskussion, anser vi. 

Susanne Duek och Anna Lindholm, februari 2022

Publicerat

Skrivande, språk och demokrati – att bli en medveten och säker skribent

Carina Hermansson, professor i pedagogiskt arbete vid Högskolan i Borås samt ordförande för CSL:s styrgrupp

Hur lär man barn att skriva? Handlar det om att kunna stava? Om att kunna formulera sig korrekt? Eller handlar det om att bara skriva mycket? Det här är en återkommande fråga gällande barns skrivutveckling. Så sant, inte sällan handlar det om att kunna stava och formulera sig grammatiskt korrekt. Men skrivande är så mycket mer än korrekthet. Det handlar också om att vilja och våga skriva – så att man fungerar väl som en fullvärdig skribent i dagens samhälle. Här vill vi alltså lyfta vikten av hur skolan kan vara en plats där barn och ungdomar, genom att lära sig skrivandets ädla konst i alla dess aspekter, lever och lär demokrati. Som Eva Lindgren (professor i språkdidaktik) uttryckt: ”Den som kan läsa kan ta till sig information och kunskap. Den som kan skriva kan också skapa, och göra, information och kunskap.”

Detta blogginlägg tar avstamp i grundantagandet att barn vill förstå sig själva och den värld de lever i – en värld där sociala medier dramatiskt förändrat skrivandets roll i samhället. Allt fler skriver allt mer i en mängd olika sammanhang, t.ex. i inlägg och kommentarer på sociala medier, i onlinespelande och i bloggar. Det ställs alltså krav på en bred förmåga att formulera sig i olika typer av texter till olika typer av läsare i olika medier, nya som gamla, såväl i skolan som i privatlivet (och i förlängningen i yrkeslivet). Därför är det viktigt att skapa en skrivundervisning som stödjer och inspirerar elever i detta arbete och på så vis skapa förutsättningar för att utveckla kunskaper i skrivande och kunskaper om skrivande för att landa i ett ”skriftspråkligt medborgarskap” där alla vill, kan och vågar uttrycka sina åsikter med skrivna ord i olika medier och i olika sammanhang.

I vårt projekt Skrivandet som näring för demokratin (VR2018-03779) arbetar vi (forskare och lärare i grundskola tillsammans) för att utveckla just undervisningsmetoder som stödjer elever att använda skrivandet som ett redskap för att göra sin röst hörd och för att delta i samhället genom sitt skrivande. Denna, vad vi kallar, deltagande skrivundervisning möjliggör för eleverna att utvecklas till skrivande individer så att de kan möta de skriftliga krav och utmaningar som vardagen sätter, men tränar även eleverna i att kommunicera på ett sätt som är lämpligt i deras vardag och för att göra sin röst hörd i samhället.

Även om skrivandet idag används flitigt av barn och ungdomar när de chattar, sms:ar eller spelar onlinespel, så finns inte sällan en inneboende rädsla av att dela sina tankar i skrift. I projektet (Skrivandet som näring för demokratin) berättar ungdomar att det kan vara jobbigt att dela texter i bland annat sociala medier då detta innebär att någon annan läser det man skriver, och framförallt framkommer en rädsla för att få negativa kommentarer på sitt skrivande. Eleverna uttrycker bland annat en osäkerhet över att läsaren ska förstå texten på andra sätt än vad man tänkt. Att just våga skriva blir alltså centralt, och vi vill starkt lyfta vikten av att alla elever får stöd, såväl i skolan som på fritids, i att utveckla en trygghet i sig själv som en skrivande person, så att man kan använda skrivandet för att uttrycka sig, göra sin röst hörd och kanske öka sitt inflytande i de frågor man brinner för. Att stödja elever i sitt skrivande kan exempelvis handla om att erbjuda en trygg miljö där elever får öva på att skriva till redan kända mottagare, men också en där de får samtala om just sändare och mottagare för att bli trygg i sin ”skrivperson”.

Som ett sätt att medvetandegöra eleverna om vilka olika mottagare de skriver till, ingick i en genomförd skrivintervention (som del av projektet Skrivande som näring för demokratin) en övning i att dels reflektera över vilka texter de skriver under en dag, dels vilka de skriver till. Vanliga textexempel var SMS (exv. för att be sina föräldrar att komma med gympakläder), chatt med kompisar (exv. om vad de ska göra i helgen) och texter till tidning eller rektor (exv. om något man vill påverka). Eleverna fick sedan identifiera vilka mottagarna var, och fäste lappar med textexempel på en bild med en lökskalsmodell – en modell där de olika lagren representerar olika mottagare såsom sig själv, familj, kamrater, skola, samhälle och världen (se figur 1).

Figur 1 Lökskalsmodell. © (W)rights, 2020

Därefter pratade elever och lärare om var, och till vem, de skriver, samt hur man varierar sitt språk beroende på vilket lager man skriver till. Det var exempelvis skillnad på vilka ord man använde till sin mamma i ett SMS eller ett brev till rektorn. De pratade dessutom om vad olika medier, som till exempel Internet, betyder för skrivandet. Eleverna lyfte fram att det de skriver väldigt lätt kan bli synligt för andra utanför den aktuella situationen (skolan, fritids) vilket upplevdes som både positivt och skrämmande. Tack vare Internet upplevde eleverna att de snabbt och lätt kan berätta något för någon. Samtidigt gav de uttryck för att de inte alltid vågade skriva på nätet, för det de skrev gick inte att ta tillbaka – internet glömmer inte! Tillsammans pratade lärare och elever om att medvetet arbeta med skrivandet för att bli tryggare i, och bättre på, att formulera det man vill säga – både i relation till vem som är mottagare och vilken kanal man väljer att skriva i.

En undervisning där eleverna skriver i olika sammanhang och för olika mottagare bidrar till att skapa goda förutsättningar för eleverna att uppleva känslor av jag vill uttrycka något för någon, jag kan (dvs. jag har skrivförmåga) och jag vågar (dvs. jag har tryggheten att formulera mig i skrift). Att just medvetandegöra att man skriver till olika mottagare och att skrivandet ser lite olika ut beroende på bland annat mottagare menar vi är ett viktigt steg i stärkandet av eleverna som skrivande personer. En mottagare ger texten mening och beroende på vad man vill åstadkomma med sitt skrivande så behöver det anpassas.  

Att bli en skrivande person innebär alltså inte enbart att kunna skriva korrekt, det handlar om att vara medveten om sitt skrivande utifrån syfte, mottagare och medium man skriver i. Men det handlar i mer grundläggande mening också om att våga skriva, och här måste elever från en tidig ålder ges möjligheter att utveckla ett skrivmod – och ett sätt är att medvetandegöras om hur man fungerar som en skrivande person och hur olika situationer kräver olika saker av en. För att äga känslan av att jag kan skriva, jag vill skriva, jag vågar skriva krävs många meningsfulla skrivtillfällen i, för eleven, meningsfulla sammanhang. Både skribenten och skrivandet måste stöttas!  

Carina Hermansson, februari 2022

I samarbete med projektkollegor:

Eva Lindgren, Umeå universitet (projektledare)
Per Boström, Umeå universitet
Peter Ström, Umeå universitet
Erika Sturk, Umeå universitet
Anna Nilsson, Umeå kommun

Här finns mer att läsa om skrivande och demokrati:

Lindgren, E., Hermansson, C., Boström, P., Nilsson, A., Ström, P. & Sturk, E. (2021). Skrivande, bildning och demokrati: att kunna, vilja och våga. I Nemeth U., Nordenstam, A. & Winsell, H. (red.) Bildning. Svensklärarföreningens årsskrift 2020 (s. 101-116)

Lindgren, E., Hermansson, C., Boström, P., Nilsson, A., Ström, P. & Sturk, E. (under tryck, vt 2022). Skrivande för delaktighet och demokrati. I Lindgren, E., Hermansson, C., Norlund Shaswar, A. & Areljung S. (red). Skrivdidaktik. Studentlitteratur: Lund. (s. 43-68)

Drivs med WordPress