Vigdis Ahnfelt, lektor i spanska
Språkundervisningen i spanska vid Karlstads universitet har varit en lärorik resa. Sedan 2009 har jag undervisat i olika konstellationer: med studenter på campus, i hybrid form och med samtliga studenter på distans. Idag möter vi spansklärare inga studenter på campus längre, en verklighet som till en början kändes underlig men som numera utgör en naturlig del av den pedagogiska verksamheten. Denna omvandlingsprocess har medfört konstant pedagogisk reflektion och Sigmund Ongstads (2004) begrepp ”omformning”, som innebär att reflektera över undervisning i relation till hur den påverkas av externa faktorer, har varit högst relevant.
Campusundervisningen präglades av välfyllda undervisningssalar. Eftersom studenter på fristående kurser läste tillsammans med de som tillhörde ämneslärarprogrammet, bestod utmaningen i att anpassa examinationsuppgifterna till de olika kursplanerna. Undervisningen genomfördes med en deduktiv pedagogisk metod (Giovannini 2000), kontakten med studenterna upplevdes alltid spontan och stämningen föreföll dynamisk. Lärandet ägde rum i det fysiska rummet och kunde säkerställas genom avstämning på plats. Dock, på grund av ”konkurrensen” bland lärosätena i Sverige infördes distansundervisning 2010 och av ekonomiska skäl omvandlades upplägget till en hybrid form, vilket medförde nya utmaningar.
Hybrid- och distansundervisning
När hybridundervisningen infördes uppstod ofta tekniska problem som skapade stress och frustrerande situationer. En betydande förskjutning av arbetsbördan innebar dessutom att moment som tidigare implementerades spontant numera behövde tidkrävande förberedelser och uppföljningar. Närheten till studenterna tycktes ha bleknat och viktiga frågor kändes alltmer angelägna: hur kan man överbrygga den upplevda förlusten av kontakt med studenterna? Hur säkerställa att lärandet verkligen äger rum i den virtuella miljön?
Hybridundervisningen förbättrades vid anpassning av undervisningssalar och införandet av ett nytt distansundervisningsprogram. Vi lärare behövde inte längre oroa oss över teknikaliteterna utan kunde snarare arbeta aktivt med att utveckla läranderesurser. För att engagera samtliga studenter fokuserades allt oftare på en mer induktiv pedagogisk metod och här följer ett exempel på hur spanskans konjunktiv presenteras: studenterna får till uppgift att skriva ned tre önskningar (2 min) av vilka endast en läses upp i plenum, detta för att undvika likartade fraser från olika deltagare. För varje önskan skriver läraren in frasen i ett delat dokument och bekräftar om önskningen kan uppfyllas eller ej. En student kanske säger yo quiero ganar mucho dinero (’jag vill tjäna mycket pengar’) medan en annan föreslår yo quiero que mis hijos sean felices (’jag vill att mina barn ska vara lyckliga’). Om önskemålet gäller studenten själv, svarar läraren esto no te lo puedo conceder (’det kan jag inte uppfylla åt dig’) men ifall det gäller någon annan, lyder svaret esto, te lo puedo conceder (’det kan jag uppfylla åt dig’ (Alonso, Castrillejo och Orta 2012). Den grammatiska förklaringen är att man på spanska använder infinitiv vid önskningar, påverkan och känslor som gäller avsändaren själv medan konjunktiv sätts in när dessa företeelser riktas mot andra (Alonso Raya 2009). Reglerna kommer studenterna fram till genom reflektioner över de olika exemplen. Samtidigt ges de möjlighet att ställa frågor. För att säkerställa lärandet tilldelas studenterna sedan en uppgift bestående av nedskrivna uppmaningar som ska omformuleras med ett framförställt tillägg: María quiere que… (’Maria vill att…’). Uppgiften görs i grupper och gås till sist igenom i plenum medan vi sammanfattar de grammatiska reglerna för användandet av konjunktiv på spanska.
Induktiva metoder fungerade väl i hybridundervisningen och gruppdiskussioner genomfördes utan problem. Likaså var det fullt möjligt att lyssna på musik samt se undervisningsfilmer samtidigt, moment som stimulerade till att behandla olika språkliga problemställningar, skriva texter gruppvis eller diskutera aktuella händelser i den spansktalande världen. Emellertid, då studenterna befann sig i två miljöer (campus och distans) och jag var uppkopplad till distansundervisningsplattformen från campusrummet, upplevdes ibland ett slags avstånd som var problematiskt att överbrygga.
När pandemin slog till 2020 infördes distansundervisning för samtliga studenter. Metoderna och strategierna som använts i hybridundervisningen (Alonso, Castrillejo och Orta 2012) samt det problembaserade lärandet (Boelens, De Wever och Voet 2017) utgjorde ett stöd i denna plötsliga omställning som lika fullt innebar att den tidigare upplevda närheten från campusmiljön bleknade medan den diffusa avståndskänslan från hybridundervisningen föreföll alltmer påtaglig. Så hur skulle denna förlorade närhet kunna återskapas för att stimulera till ytterligare motivation för lärande?
Samma år fick jag lyssna till ett föredrag av professor Holly S. Fiock från Purdue University (USA) och läsa hennes artikel om att skapa närhet, ”closeness”, i online-undervisning. Hon underströk vikten av att ställa direkta frågor och upprepa nyckelbegrepp under lektionens gång. Enligt henne är det grundläggande att i början av ett seminarium ägna några minuter åt att säga studenternas namn och fråga hur de mår eller hur vädret är i deras del av världen, dessutom ge dem en positiv kommentar för att visa att man som lärare lyssnar och är intresserad av vad de berättar (Fiock 2020). Vid implementeringen av denna strategi var jag nervös, trots förhoppningen om att frågebeteendet skulle ge positiv effekt. Resultatet blev dock över förväntan. Det som jag mest befarade, att mina upprepningar skulle uppfattas som tjatighet, var inte fallet. Vidare, studenterna var mer aktiva än tidigare och de visade förtrogenhet med kursinnehåll, upplägg och lärare. Genomströmningen i kurserna förbättrades avsevärt och kursvärderingarna, som får anses vara ett kvitto på kvalitén i undervisningen, innehöll kommentarer som: ”en kanonbra kurs, har lärt mig otroligt mycket, toppenbra struktur, suverän lärare som ser oss studenter, läraren är the Queen!” (2021, 2022).
Avslutande reflektioner
Ett förändrat pedagogiskt förhållningssätt är grundläggande för online-undervisningen. I det fysiska rummet kan lärarens direkta och upprepade frågor upplevas forcerade och integritetskränkande. Däremot, i det virtuella rummet omvandlas samma frågebeteende till en gynnsam pedagogisk strategi och investering i tid (Fiock 2020). Ur ett ämnesdidaktiskt perspektiv är induktiva metoder centrala eftersom studenten på så vis hamnar i fokus för lärandeprocessen (Alonso, Castrillejo och Orta 2012). För att säkerställa kunskaperna är dessutom undervisningens struktur och upplägg avgörande, något som kräver gedigna förberedelser. Samtidigt är det viktigt att arbeta med mindre grupper (Boelens, De Wever och Voet 2017), en aspekt som jag anser vara högst relevant för språkundervisningen.
En sak som jag emellertid har funderat över är vad slags rum det virtuella rummet egentligen är. När vi lärare möter studenter via distansundervisningsprogrammet öppnas samtidigt ett antal fysiska rum. Det som sker i dessa utrymmen fångas av mikrofon och kamera så att både studenter och lärare påverkas, till exempel när ett barn dyker upp i bild eller en hund skäller. För att upprätthålla studenternas uppmärksamhet brukar jag i sådana fall exempelvis säga, ’aha, där har vi en liten assistent’ eller ’oj, hos Lisa finns det en duktig vakthund’. En annan aspekt i dagens online-undervisning är att överväga hur examinationer ska genomföras på ett rättssäkert sätt – i synnerhet med tanke på artificiell intelligens (AI) som är i full färd med att segla upp på den didaktisk-pedagogiska himlen. Så när allt kommer omkring får vi kanske i framtiden glädjen att möta studenter på campus igen.
Referenser
Alonso, E., Castrillejo, V.A., Orta, A. (2012). Soy profesor/a 1 och Soy profesor/a 2. Madrid: Edelsa.
Alonso Raya, R. et al. (2009). Gramática básica del estudiante de español (A1 – B1). Barcelona: Difusión.
Boelens, R., De Wever, B., & Voet, H. (2017). Four key challenges to the design of blended learning: A systematic literature review. I: Educational Research Review, 22, 1 – 18.
Fiock, H. S. (2020). Designing a Community of Inquiry in Online Courses. I: International Review of Research in Open and Distributed Learning. Volume 21, Number 1.
Giovannini. et al. (2000). Profesor en acción 1, 2 y 3. Madrid: Edelsa.
Ongstad, S. (2004). “Fagdidaktikk som forskningsfeldt”. I: Kunnskapsstatus for forskningsprogrammet KUPP. Kunnskapsutvickling i professionsutdanning og profesjonsutövning, Oslo: Norges forskningsråd.