Nils Dverstorp, lektor i svenska språket
Översättningen av Bibeln till svenska under 1500-talet brukar inom svensk språkhistoria markera övergången från fornsvenska till nysvenska. Det här arbetet inleds med en översättning av Nya Testamentet 1526, vilket följs upp av en översättning av hela Bibeln 1541. För en student i språkhistoria, som har tragglat sig igenom runinskrifter och snåriga och obegripliga medeltida texter, känns nog Bibelöversättningarna riktigt moderna. Plötsligt går det att läsa och förstå texten utan några större problem. Studenten studsar kanske till över stavningen eller märkliga och ålderdomliga ordval, men på det hela taget är texten begriplig för en modern läsare. Effekten av 1400-talets omfattande språkförändringar blir plötsligt konkreta och tydliga. I sin hemtenta i språkhistoria kan studenten tryggt konstatera att vi är hemma: ”Det här är svenska!” Det som händer i språkhistorien därefter handlar i stort sett om språklig puts, om vi ska vara lite krassa: Äldre ord försvinner och ersätts med modernare, stavningen justeras successivt och en och annan egendomlig böjning försvinner. För den religiöst lagda blir symboliken kanske uppenbar: Det ska till en översättning av Bibeln för att bringa lite ordning i svenska språket.
En student i språkhistoria får alltså lära sig att det är under 1500-talet som Bibeln översätts till svenska. Och det kan väl få vara sant, om man avser en programmatisk och organiserad översättning. Men delar av Bibelböckerna fanns faktiskt översatta redan tidigare. Samma år som Nya Testamentet översattes skrevs exempelvis en handskrift i Vadstena kloster där man samlade de översatta Bibelböcker som man då hade tillgång till. Handskriften har idag katalognummer A 1 i Kungliga bibliotekets handskriftssamling. På samma sätt som med den största delen av det bevarade medeltida materialet vet vi inte namnet på den som skrev handskriften. Men hon – för det var en kvinna – avslutar åtminstone sitt arbete med upplysningen att ”Denna bok skrevs av en konventssyster, Anno domini 1526”. Konventet i fråga var Vadstena kloster, som under medeltiden var vår absolut största och viktigaste kulturinstitution. Vadstena klosters bibliotek har beräknats uppgå till omkring 1400 volymer, vilket är en ansenlig mängd böcker, även med europeiska mått mätt.
Handskriften A 1 innehåller alltså översatta Bibeltexter. Den inleds med de fem Moseböckerna. Därefter följer ytterligare böcker från Gamla Testamentet: Josua, Domarboken, Judit, Ester, Rut samt Första och Andra Mackabéerboken. Handskriften avslutas med den nytestamentliga Uppenbarelseboken. Flera av dessa böcker översattes på 1400-talet av Nicolaus Ragvaldi och Jöns Budde, som båda var birgittinska munkar i Vadstena kloster respektive Nådendals kloster i Finland. I en nyutkommen bok föreslår Lars Wollin att initiativet till att samla Bibeltexter i en stor handskrift kom från Hans Brask, biskop vid Linköpings stift, och att detta ska förstås som en motreformatorisk handling, ett försök att skapa en sorts alternativbibel.
När det gäller Moseböckerna är översättaren dock okänd, även om flera röster har höjts för att det var Magister Mattias, den Heliga Birgittas biktfader, som ombesörjde översättningen. Det har hur som helst skett redan på 1300-talet, och det finns indikationer på att det skedde på initiativ av eller åtminstone i nära anslutning till Birgitta. I hennes levnadsbeskrivning sägs nämligen att hon ”läste helgonlegender och Bibeln, som hon hade låtit översätta åt sig till svenska” (”Stundom owerlæsande hælghra manna liuerne ok bibliam hulka hon hafdhe latit scriwa sik a swensko” från handskriften A 33). Man vet också från en inventarielista från Stockholms slott (SDHK 5311) att kung Magnus Eriksson hade ”en stor bibel på svenska” (”vnum grossum librum biblie in swenico”), med vilket förmodligen avses översättningen av Moseböckerna. Att det skulle ha funnits en hel bibel på svenska redan på 1300-talet är osannolikt.
I likhet med praktiskt taget all fornsvensk text så finns inget original till översättningen av Moseböckerna bevarad. Den finns istället bevarad i senare avskrifter. Vid sidan av handskriften A 1, som alltså är från 1526, finns översättningen av Moseböckerna också i en handskrift från ca 1430 (Thott 4 i Det Konglige bibliotek i Köpenhamn). Även denna handskrift kan härledas till Vadstena kloster, men den här gången är skrivaren en man, en munk i klostret. Trots att det skiljer 100 år mellan de båda handskrifterna Thott 4 och A 1 kan man på grund av gemensamma fel i texten konstatera att de är avskrifter från samma förlaga, som nu är försvunnen men som av språket att döma har varit en 1300-talshandskrift.
Och nu kommer det lustiga: Trots att det skiljer 100 år mellan tillkomsten av de båda avskrifterna uppvisar de ett motsatt språkhistoriskt förhållande: Den yngre handskriften uppvisar ett betydligt äldre och ursprungligare språk än den äldre handskriften. Förklaringen till detta är sannolikt att skrivaren av Thott 4, alltså handskriften från 1430-talet, medvetet har moderniserat och bearbetat texten, medan avskriverskan i A 1 mer slaviskt har kopierat sin förlaga.
Min egen tes är att skrivaren i Thott 4 har bearbetat och moderniserat texten för en mottagare utanför klostret, en lekman som av något skäl ville ha tillgång till de fem Moseböckerna i svensk språkdräkt. Detta är naturligtvis svårt att leda i bevis, men andra har varit inne på samma tankegångar. Skriverskan i A 1 har inte haft några sådana ambitioner. Hon har kopierat texten så som den stod i förlagan, utan försök på att modernisera eller anpassa. På detta sätt skapas också en sorts omvänd språklig kronologi: En yngre avskrift har ett ålderdomligare språk och ursprungligare text, ett fenomen som inom klassisk filologi brukar beskrivas med frasen recentior non deterior, alltså något i stil med ’yngre men inte sämre’. Detta får naturligtvis också språkhistoriska komplikationer: En äldre handskrift kan alltså innehålla ett yngre och modernare språk än en yngre handskrift. Den språkhistoriestudent som till äventyrs jämför Nya Testamentet med texten i A 1 (som är föredömligt utgiven av Olof Thorell 1959) kommer att bli förvånad över hur stora skillnader de båda texterna uppvisar. En text nedskriven samma år som den begripliga översättningen av Nya Testamentet kastar plötsligt studenten tillbaka till 1300-talets krångliga språk. Den traditionella synen på språkförändring, som en kontinuerlig och ständigt pågående moderniseringsprocess, får sig här en törn. Gammalt och nytt traderas sida vid sida. Samtidigt som Sverige tar steget från fornsvenska till nysvenska med en modern översättning av Nya Testamentet traderas 1300-talets språk i handskriften A 1.
Ålderdomligt och modernt sida vid sida. Recentior non deterior. Allt för att krångla till det för en student i språkhistoria.