Kategori: Sammanfattning av avhandlingar

Publicerat

Hur skriver dagens studenter?

Camilla Grönvall Fransson, pedagogisk utvecklare med inriktning akademisk litteracitet, Mälardalens universitet

Frågan om studenters akademiska läsande och skrivande har med jämna mellanrum blossat upp i olika debattforum de senaste tio åren. Kanske kan man säga att artikeln ”Våra studenter kan inte svenska” i Upsala Nya Tidning i januari 2013 (Enefalk et al.) inledde den moderna debatten om studenters skrivande. Hösten 2024 har denna ”språkkrisdebatt” mestadels handlat om bristande läskompetens – inte bara i skolans tidigare stadier, utan också i högre utbildning. Högskolelärare har vittnat om att studenter inte hinner, orkar eller förmår läsa omfattande kurslitteratur. 

Den här typen av krisdebatt är inte ny (Malmström 2017). Under 1900-talet finns liknande exempel på bristdiskurs, inte minst i tider av snabba samhällsförändringar. Men frågan är hur 2000-talets ibland något onyanserade debatt kan förstås, och vad den är ett uttryck för. I media har de kritiska rösterna hörts starka; forskarrösterna har varit få. En orsak kan vara att det i Sverige faktiskt finns ganska sparsamt med aktuell forskning om studenters skriftspråkskompetens.

Den akademiska skrivforskningen har etablerats i Sverige under 2000-talet. Framförallt har forskningsintresset rört aspekter av skrivandet som inbegriper frågor om ämneslitteracitet och kontext. Så har till exempel akademiskt skriftspråk studerats hos lärarstudenter (Ask 2007; Erixon & Josephson 2017; Hort 2020), ingenjörsstudenter (Hållsten 2008; Eriksson 2014), farmakologistudenter (Lennartson-Hokkanen 2016), studenter i historia respektive nationalekonomi (Blåsjö 2004) samt studenter i socialt arbete och sociologi (Eklund Heinonen, Lennartson-Hokkanen & Nord 2018).  Inom det forskningsparadigm som har varit dominant under 2000-talet, academic literacies-traditionen (jfr Lea & Street 1998), riktas oftast intresset just mot sådana aspekter av skrivande och textskapande. Mer sällan studeras individers skriftspråkliga produktionsförmåga. Det finns därför ganska lite evidensbaserad kunskap om svenska högskolestudenters akademiska läsande och skrivande idag.    

I mitt avhandlingsprojekt intresserar jag mig för högskolestudenters akademiska litteracitetspraktiker. Mer specifikt vill jag synliggöra och förstå deras arbetsprocesser, strategier och uppfattningar av akademiskt läsande och skrivande kopplat till examination. Särskilt intresserar jag mig för studenter som i någon mån har svårt att nå G på skriftliga uppgifter, och hur de hanterar de skriftspråkliga krav som ställs.

Avhandlingens empiri utgörs av tre delstudier. Inledningsvis genomförde jag en generell, enkät bland studenter vid olika utbildningsprogram och olika lärosäten. Dessutom rekryterades fyra studenter till en mer omfattande fallstudie, där jag följde dem under deras arbetsprocess med en autentisk examinationsuppgift. Materialet här består främst av intervjuserier, men också insamlade texter och anteckningar. Den tredje och avslutande delstudien utgörs av en enkät som besvarades av språkhandledare vid språkverkstäder runtom i Sverige.  Materialet samlades in före hösten 2022, alltså innan Open AI lanserade sin stora språkmodell ChatGPT. Det innebär att AI-aspekter av skrivande inte alls syns i min studie.

Resultaten visar  att studenter generellt använder digitala resurser och verktyg i mycket stor omfattning. De mest osäkra skribenterna tenderar att vara de som är mest beroende av verktyg. Utöver universalresursen Google, är synonymverktyg den resurs som används allra mest – i första hand synonymer.se. I studentenkäten, såväl som i fallstudien, framkommer att synonymverktyg har ett mycket specifikt användningsområde. Synonymer används för att byta ut ord i textpartier som har kopierats från en källtext. Detta arbetssätt, patchwriting (Moore Howard 1992), erbjuder ett snabbt sätt att skriva om text ”med egna ord”, som det brukar heta. Men mycket tyder på att detta innebär ett instrumentellt skrivförlopp, där skribenten har låg grad av kognitiv kontakt med innehållet. Det är alltså möjligt eller troligt att denna typ av kopieringsbaserat skrivande inte gynnar lärande i så hög grad som man skulle önska.

Avhandlingens resultat pekar också mot att många studenter är oförberedda på de krav på läsande och skrivande som ställs vid universitetsstudier. Fallstudiens studenter har svårt att riktigt greppa vad som kännetecknar akademiskt språk. De förknippar akademiskt skrivande med detaljer i skrivandet, ofta på ordnivå. Mer konkret nämner de APA-regler och förbud mot vissa ord som typiskt för akademiskt skrivande. I flera fall uttrycker studenterna uppfattningar som verkar vara grova förenklingar – som att och ska ersättas med samt, och lärare ska ersättas med pedagog. Inte heller är lärares respons till så stor hjälp. Informanterna i fallstudien har alla erfarit kommentarer som exempelvis ”Arbeta vidare med skrivandet” eller ”Läs igenom texten före inlämning”. Men hur ska studenterna förstå vad som behöver förbättras mer konkret?

Flera studenter avstår från att fråga examinerande lärare om hjälp. Många använder privata nätverk för att få hjälp, om de inte söker sig till språkverkstaden. Många studenter samarbetar med varandra i examinationsuppgifter, och de söker efter modelltexter att imitera. För eftersom svenska lärosäten vare sig har uppdrag att undervisa, eller ge särskilt stöd, i akademiskt språk, lämnas många studenter ensamma i den akademiska språkutvecklingen.

Inte alla studenter möter lika stora utmaningar i den akademiska skrifthanteringen, men det är inte heller få.  Att avhandlingens resultat speglar en studentpopulation som är språkligt mycket heterogen när det gäller skrifthantering är inte oväntat. Samtidigt är det intressant att det tjugo år efter direktivet om breddad rekrytering finns så liten beredskap för att möta studenters skriftspråksutveckling. Språket är en del av, och ett kraftfullt och nödvändigt redskap i akademiskt arbete. Därför vore det gynnsamt att integrera undervisning om akademiskt språk i högskolans utbildningar (se t.ex. Eklund Heinonen 2015). Därtill finns fortfarande vita fläckar på forskningskartan; kunskapen om studenters skrifthantering och skrivprocesser är ännu otillräcklig. Och kanske behöver vi omformulera frågan om hur dagens högskolestudenter skriver. Kanske borde vi istället fråga oss vilka förutsättningar högskolestudenter får att utveckla sitt akademiska skriftspråk.

Referenser

Ask, S. (2007). Vägar till ett akademiskt skriftspråk. Diss. Växjö: Växjö universitet, 2007. Växjö.

Blåsjö, M. (2004). Studenters skrivande i två kunskapsbyggande miljöer. Diss. Stockholm: Univ, 2004. Stockholm.

Dysthe, O., Hertzberg, F. & Hoel, T.L. (2011). Skriva för att lära: skrivande i högre utbildning. (2., [rev.] uppl.) Lund: Studentlitteratur.

Eklund Heinonen, M., & Sköldvall, K. (2015). Nu har vi ett gemensamt språk – om ämnesintegrerad undervisning i akademiskt skrivande. Högre utbildning, 5(2), 133–138. https://doi.org/10.23865/hu.v5.772

Eklund Heinonen, M., Lennartson-Hokkanen, I. & Nord, A. (2018). ”Mer än bara text och ord”.  Akademiskt skrivande i utbildningar i socialt arbete och sociologi. Uppsala: Institutionen för nordiska språk.

Enefalk, H. et al (2013, 2 januari). Våra studenter kan inte svenska. Upsala Nya Tidning.

Eriksson, A. (2014). Formulating knowledge: engaging with issues of sustainable development through academic writing in engineering education. Diss. (sammanfattning) Göteborg: Göteborgs universitet, 2014. Göteborg.

Erixon, P. & Josephson, O. (red.) (2017). Kampen om texten: examensarbetet i lärarutbildningen. (Upplaga 1). Lund: Studentlitteratur AB.

Hort, S. (2020). Skrivprocesser på högskolan: text, plats och materialitet i uppsatsskrivandet. Diss. Örebro: Örebro universitet, 2020. Örebro.

Hållsten, S. (2008). Ingenjörer skriver: verksamheter och texter i arbete och utbildning. Diss. Stockholm: Stockholms universitet, 2008. Stockholm.

Lennartson-Hokkanen, I. (2016). Organisation, attityder, lärandepotential [Elektronisk resurs] : ett skrivpedagogiskt samarbete mellan en akademisk utbildning och en språkverkstad. Diss. Stockholm : Stockholms universitet, 2016. Stockholm.

Malmström, M. (2017). Synen på skrivande: föreställningar om skrivande i mediedebatter och gymnasieskolans läroplaner. Diss. Lund: Lunds universitet, 2017. Lund.

Publicerat

Lek, musik och fritidshemspedagogik

Mona Persson Aronson, doktor i musikpedagogik

”Att skapa lekvärldar genom musikaliskt lekande” är titeln på en forskningsstudie som jag och Inga-Lill Emilsson, kollega på lärarutbildningen i Karlstad, genomförde tillsammans med barn och lärare på två olika fritidshem hösten 2022. Syfte var att introducera ett förhållningssätt till musik och lek där det inte finns något förutbestämt mål som skulle uppnås, där själva processen och lusten att delta var det primära. Vi hade också förhoppningar om att studiens genomförande skulle kunna leda till diskussioner kring gemensamt musikaliskt lekande, gestaltande och skapande av lekvärldar som en form av fritidshemspedagogik, ett sätt att erbjuda barn frihet att utforska och uttrycka sig musikaliskt med röst och rytm på sina egna villkor tillsammans med andra, både barn och lärare.

Studien är kopplad till forskargruppen Fritidshemspedagogik vid Karlstads universitet och kan beskrivas som praktiknära forskning kring fritidshemmets centrala innehåll och ett av fritidshemmets fyra kunskapsområden som handlar om skapande och estetiska uttrycksformer (Skolverket, 2023) med fokus på musik och lek som skapas i ögonblicket. Ett öppet förhållningssätt till vad som kan förstås som musik, lek och språk berör lärarnas egna deltagande och ljudliga kommunicerande i det musikaliska lekandet. En överdriven språkmelodi, betoning och artikulation kan sägas öka både medvetenheten om den egna rösten och prosodins icke-verbala betydelse som språkhandling. Detta ser jag som ett sätt för fritidshemslärare att praktiskt omsätta fritidshemmets uppdrag att uppmärksamma och tillvarata barnens egna idéer och intressen i ett socialt sammanhang.

I studien sammanförde vi musikaliskt lekande (Aronson, 2022) och gestaltandet av en lekvärld med inspiration av Gunilla Lindqvist (1996; 2002) som under många år arbetade på Karlstads universitet och skrev avhandling ”Lekens estetik” och myntade begreppet lekvärldar. Lindqvist var pionjär inom pedagogiken med idéer som transformerade både förskollärar- och fritidspedagogrollen då hon lät pedagoger gestalta olika barnbokskaraktärer som barnen kunde konfrontera och interagera med. Dialog och dilemma var centrala begrepp som låg till grund för barns delaktighet och engagemang, även äventyret och det icke förutbestämda var viktigt. Öppenheten för det som skulle kunna hända i gestaltningen ledde till att lärarna fick visa nya sidor av sig själva, vilket gjorde dem mer intressanta i barnens ögon.

Det musikaliska lekandet kan liknas vid barns sätt att uttrycka sig röstligt och kommunicera med ljud och rytmer i samband med spontan lek. Beskrivningen av musikaliskt lekande stödjer sig i första hand på Rancières (2011) teorier om emancipation och dissensus. Emancipation handlar om frigörelse av det vi inte tror oss klara av på egen hand, som i detta sammanhang, att som lärare lita på sin spontana förmåga att samspela musikaliskt med barn och andra lärare, vilket kan handla om att förstärka en känsla med rösten eller hitta på en melodi till en fras. Begreppet dissensus används för att ifrågasätta det vi tar för givet kring musik i olika sammanhang. Genom att hitta på något eget så kan vi bryta mot normativa uppfattningar kring vad som kan förstås som musik och hur musik ska uttryckas, vilket i sin tur skapar rum för större variation.

Som deltagande forskare intog jag musikpedagogrollen och introducerade olika aktiviteter som handlade om att använda rösten på olika sätt utan att värdera hur det lät. Vi turades om att initiera olika ljud som alla härmade. Detta varvades med aktiviteter då alla samtidigt hittade på egna ljud. Exempelvis lekte vi att vi hade ett varsitt bi i handen som flög runt i rummet på olika sätt och ibland hälsade på varandra. Vi sjöng även en sång om paket i olika storlekar och former som vi med ljudliga beskrivningar, överdriven prosodi och kroppsspråk förstärkte innebörden av. Efter en stund introducerades vid sidan av det musikaliska lekandet en mycket osäker fiktiv karaktär vid namn “Rosa” som var rädd för att göra misstag, detta för att skapa olika ingångspunkter för deltagande och engagemang. Barnen visade empati och engagerade sig för att hjälpa Rosa och att våga delta vilket hon till slut gjorde genom att öppna, under mycket spänning, en gammal koffert som var märkt med ”Top secret”. Vardagsföremål och leksaker som fanns i den “hemliga resväskan” tillsammans med barnens egna röster och handlingar fungerade som inspiration till det fortsatta musikaliska lekandet och gestaltandet.

Med hjälp av videoinspelningar tolkades deltagarnas påvisade meningsskapande genom deras handlingar (Holgersen, 2002). Utifrån filmerna kunde vi också observera vårt eget handlande och vår interaktion som deltagande forskare. Filmerna transkriberades fram till dess att väskan öppnades och deltagarna spred ut sig i rummet och bort från videokamerorna. Resultat bygger också på viss muntlig kommunikation, då barnen spontant ville berätta vad de hade gjort och vad de förkroppsligade genom sina gestaltningar.

Barnens visade meningsskapande skiljer sig från lärarnas. Barnens deltagande beskrivs som ”inside the flow” medan lärarna väljer en mer observerande position ”outside the flow” (jfr. Hadley, 2002). Vilket visar sig då lärarna utrycker förvåning över att alla barn är så glada och ivriga att delta så direkt och så länge. Lärarna berättar också att de förväntade sig att musiklekandet skulle leda till organiserat spel, ett gemensamt mål och ett tydligt slut, vilket inte var fallet. Barnens meningsskapande beskrivs utifrån 4 teman (i) visa engagemang, (ii) visa empati, (iii) utforska ljud och rytmer samt (iiii) förkroppsliga olika roller. Engagemanget visade sig när barnen omedelbart började härma de ljud med rösten som jag introducerade och de gav sig genast i kast med att pröva alla saker som fanns i den hemliga väskan. Empatin visade sig framför allt i barnens sätt att visa medkänsla med den osäkra Rosa då de tog henne i hand och förklarade att hon inte skulle vara orolig. Barnen utforskade ljud och rytmer dels genom att spela med filtklubbor eller ätpinnar i bambu både med varandra och på olika saker i rummet som ribbstolar, bänkar och andra ting. Vissa roller som barnen hade förkroppsligat blev vi uppmärksammade på först när lekandet var slut och barnen självmant kom fram och ville berätta vad de hade varit, bland annat två detektiver, en journalist och en gestalt med prasslande aluminium hår.  

Studien har genererat en första forskningsartikel (under publicering) och en poddserie i 5 avsnitt https://pedagogvarmland.se/poddar/att-skapa-lekvarldar-genom-musikaliskt-lekande/ Ytterligare en andra artikel som bygger på intervjuer med lärarna i samband med det musikaliska lekandet kommer att handla om deras syn på musikaliskt lekande och lekvärldar som en form av fritidshemspedagogik.

Mona Persson Aronson, september 2024

Referenser:

Aronson, M.E.P. (2022). Förskollärare kan delta i musikaliskt lekande, men avstår: en kvalitativ studie om musikalisk emancipation. Doktorgradsavhandling, Høgskolen i Innlandet.

Aronson, M. P. & Hjalmarsson, M. (under utgivning). Musical play and playworlds create meaning in Swedish school-age educare centres: A matter of engagement, empathy, exploration and embodiment. Nordisk tidsskrift for pedagogikk og kritikk.  

Lindqvist, G. (1996). Lekens möjligheter: om skapande lekpedagogik i förskola och skola. Studentlitteratur.

Lindqvist, G. (2002). Lekens estetik. Psyke & Logos, 23,(437–450).

Rancière, J. (2011). Den okunnige läraren: fem lektioner om intellektuell frigörelse. Glänta.

Skolverket. (2023). Fritidshemmet. Ett kommentarmaterial till läroplanens fjärde del. Skolverket.

Publicerat

English challenges for recently-arrived students

Una Cunningham, Professor of English Language Education, Stockholm University

Sweden’s municipalities and schools have a great deal of freedom in how they organise their teaching programmes for recently-arrived students, that is students who have lived abroad and now live in Sweden and who have begun their schooling in Sweden after year 1 and who have spent less than four years in Swedish schooling. Students aged 16–19 are able to enter the language introduction programme Språkintroduktionen, which is set up to bring students up to a high enough level in Swedish that they can meet the requirements of the subject of Swedish as a second language for year 9. Additionally, they are offered education in other subjects so they can become eligible to study on national programmes at upper secondary school. This education is, of course, in Swedish, the language the students may just be beginning to learn. And the clock is ticking – students cannot start a programme at upper secondary school if they are too old.

Learning two new languages at the same time

The school subject of English has a central place in Swedish secondary education. By the time they leave lower secondary school, students who have attended school in Sweden from an early age have studied the language for years and may also have achieved considerable proficiency from activities outside of school. Recent arrivals who have not had the opportunity or need to study English previously are at a considerable disadvantage when they come as teenagers to Sweden as they are faced with learning not one but two new languages.

Structural challenges

For the upper secondary schools which receive students into the language introduction programme, this leads to scheduling challenges (Cunningham, 2022). In the subject of Swedish as a second language, schools are able to group students for instruction according to their proficiency level. In fact, this is generally the criterion that decides which class a student is placed in. This does mean that if students are taught in intact classes, all of them will be approximately at the same level in Swedish, but not necessarily in mathematics, or any of the other 12 subjects the students need to be eligible to enter study-oriented national programmes at upper secondary school. In the case of English, the consequence is that teachers will be working with beginners in the same class as those who are expected to pass English at year 9 level, or who have already reached an even higher level.

Other schools I have visited manage to schedule English teaching for language introduction students at up to five levels simultaneously: one class is for beginners working with the learning outcomes for English in school years 1–3, the next for years 4–6 and the rest for years 7, 8 and 9, respectively. This does require many teachers who can teach English, but has the huge advantage that students can easily move between English classes, independently of their in Swedish.

Setting students up for failure

Unfortunately, I have also visited schools where the students’ need for appropriate English teaching is not prioritised. Swedish language development is seen as all important and students who are beginners in Swedish may not be allowed to also join classes at lower levels of English due to “Extra Swedish” lessons being scheduled at the same time as the lower of just two levels of English. In consequence, students are placed in groups for English according to irrelevant criteria, creating an impossible situation for teachers and setting students up for failure.

The consequences of this situation, where students who are able and willing to move into upper secondary education but who have not had the opportunity to meet the criteria for grade 9 English, are left in the lap of the student. Students normally need a passing grade in year 9 English before they can start one of the national programmes at upper secondary school, although exceptions can be made for students who have not been able to study English. Unfortunately, this just means that students need to study both the English courses that are part of their upper secondary programmes and also classes at a lower level. They need to pass English to complete their programme.

Content and language integrated learning

Current thinking in the Swedish National Agency for Education is that recently-arrived students should be taught through a kind of content and language integrated learning (CLIL) known as språk- och kunskapsutvecklande arbetssätt (SKUA) [method to develop knowledge and language], accompanied by multilingual study guidance (Reath-Warren, 2017). This SKUA is based on the work of Gibbons (2015; Nationellt centrum för Svenska som andraspråk, 2023). Training in the use of SKUA is often the only professional development available to teachers in the language introduction programme. The target is that SKUA should be used in every subject. Unfortunately, it is neither appropriate nor reasonable for teachers to attempt to simultaneously teach their students English and to support their Swedish language development. English teachers are not offered other more appropriate professional development in, for example, differentiated instruction, which would be very useful given the extremely heterogenous student groups they sometimes work with.

Swedish is not enough!

In every presentation of the language introduction programme the main purpose is given as developing students’ Swedish. Nonetheless, the students are required to pass up to 12 subjects including Swedish and English to pass into the next level.  English is not always seen as important in language education programmes, but English is a core subject in the Swedish school system for many good reasons. English matters to the students and they need it not only to enter upper secondary school but also to manage and flourish as adults in Sweden and beyond.

References:

Cunningham, U. (2022). Språk och lärande i engelska. In Å. Wedin, Språk, lärande och undervisning, Studentlitteratur (pp. 175–194).

Gibbons, P. (2015). Scaffolding language, scaffolding learning: Teaching English language learners in the mainstream classroom. (2. ed.) Portsmouth, NH: Heinemann.

Nationellt centrum för svenska som andraspråk (2023). Lär dig mer om språk- och kunskapsutvecklande arbetssätt.

Reath Warren, A. (2017). Developing multilingual literacies in Sweden and Australia: Opportunities and challenges in mother tongue instruction and multilingual study guidance in Sweden and community language education in Australia. (PhD dissertation, Department of Language Education, Stockholm University).

Skolverket (nda). Språk- och kunskapsutvecklande arbetssätt i studiehandledning.

Publicerat

Balanskonstnärerna – engelsklärare som överbryggar mellan skol- och fritidsengelska och dessutom vet var gränsen går mellan det personliga och det privata

Pia Sundqvist, Professor i engelskdidaktik

Att många elever använder engelska utanför skolan är inget nytt. Det är engelska via YouTube, Twitch, film, dataspel, musikvideor, böcker, sociala medier och en väldans massa streamade tv-serier. Utöver detta är det säkert engelska via en mängd andra kanaler också som forskare, engelsklärare och vårdnadshavare knappt vet vilka de är. Det kan vara svårt att hänga med, helt enkelt. Men en sak vet vi: det är vanligt att ungdomar delar upp engelskan i skolengelska och fritidsengelska, trots att det är ett språk det handlar om. Redan för tolv år sedan i Skolinspektionens kvalitetsgranskning av engelska i årskurs 6–9 lyftes vikten av att i engelskundervisningen bättre överbrygga mellan dessa två ”kulturer” (Skolinspektionen, 2011). En viktig uppgift för engelsklärare sedan ett drygt decennium tillbaka har alltså varit att få ihop engelskan och att i undervisningen i högre grad nyttja den resurs som elevers fritidsengelska faktiskt utgör.

Det senaste decenniet

Skolinspektionens (2011) granskningsrapport av engelskundervisningen pekade således på ett antal problem och det var något av en larmrapport, eftersom den visade på stora skillnader inom skolor när det gällde undervisningens kvalitet. Baserat på totalt 293 observationer av engelskklassrum i årskurs 6 till 9 runtom Sverige, samt enkäter med rektorer, engelsklärare och elever, drog inspektionen dessa slutsatser:

  • Trygga miljöer men få utmaningar
  • För mycket engelska på svenska
  • Stora skillnader inom skolor
  • Dålig anpassning till elevers olika behov
  • Liten möjlighet att påverka
  • Sällan datorer i undervisningen
  • Två ”kulturer”: Engelska i och utanför skolan

    • När det handlade om det sistnämnda, speciellt elevers möten med engelska på fritiden utanför skolan (sk. extramural engelska, Sundqvist, 2009), så utnyttjades denna resurs generellt sett dåligt under de observerade lektionerna. Eleverna berättade till exempel om hur de utanför skolan gärna kommunicerar på engelska i autentiska situationer (fritidsengelska/extramural engelska), men detsamma skedde inte i klassrummet (skolengelska). Skolinspektionen slog fast:

    Att överbrygga dessa två ”kulturer” och få det engelska språket lika naturligt i som utanför skolan, är ytterst angeläget. (Skolinspektionen, 2011, s. 8)

    Utifrån ett likvärdighetsperspektiv var givetvis resultaten av Skolinspektionens granskning oroande, eftersom förutsättningarna för lärande var såpass olika.

    Att överbrygga glappet

    Jag har själv en bakgrund som engelsklärare på högstadiet och gymnasiet och redan då, på 90-talet och första halvan av 00-talet, var det tveklöst så att eleverna lärde sig engelska på fritiden som jag definitivt aldrig hade lärt dem i klassrummet. Om ni bara visste så många fina ord och idiomatiska uttryck en 14-årig elev som slaviskt följde såpoperan Glamour (engelsk titel: The Bold and the Beautiful) slängde sig med, både i tal och skrift! Det var en fröjd att höra och läsa. Som doktorand fokuserade jag därför på att ta reda på mer om sambanden mellan skolengelska och extramural engelska (Sundqvist, 2009 – och ja, positiva samband kunde vetenskapligt visas på) och på den inslagna vägen har jag fortsatt.

    I flera olika forskningsprojekt har jag genom åren undersökt dels hur barn och ungdomar lär sig genom extramural engelska, dels hur skickliga engelsklärare lyckas överbrygga glappet mellan de två ”kulturerna”. För det finns många engelsklärare som fixar det! De är jätteduktiga och deras lektioner innehåller allt det som Skolinspektionen saknade. Jag har börjat kalla dem för balanskonstnärer. Mer om dessa kommer nedan, men först några ord om en internationell studie där vi var nyfikna på vad engelsklärare från olika länder tycker om extramural engelska.

    Engelsklärare från fyra länder om betydelsen av engelska utanför skolan

    I en studie med 534 deltagande engelsklärare från fyra länder (Finland, Frankrike, Sverige och Österrike), där vi ville ta reda på i hur stor grad lärarna ansåg att elevers extramurala engelska var viktig och hade något inflytande på undervisningen respektive lärandet, fann vi bland annat att lärarna från Sverige (och Finland) var mer benägna att hålla med om vikten av att kompensera i klassrummet för vad som vanligen inte lärs utanför klassrummet (Schurz & Sundqvist, 2022). Det var också vanligare att engelsklärarna från norr uppfattade lärandet genom extramural engelska som något positivt, medan de franska och österrikiska engelsklärarna instämde i lägre grad, eller rent av ansåg extramural engelska som skadligt. I studien konstaterar vi att engelsklärarna från Sverige och Finland haft en längre tradition av att faktiskt behöva förhålla sig till elevers extramurala engelska, bland annat eftersom engelskspråkiga tv-program och filmer alltid varit textade i stället för dubbade (som i Frankrike och Österrike), och sådan audiovisuell input är gynnsam för språkutvecklingen (Peters et al., 2016; Peters & Webb, 2018).

    Studien visade också att engelsklärarna från samtliga länder är tämligen överens om vad det är som eleverna framför allt lär sig utanför skolan. Lärarna var till exempel eniga om att extramural engelska har en positiv inverkan på elevernas informella engelska, hörförståelse och vokabulär. Bland de svenska lärarna rankades även en positiv effekt av extramural engelska på elevernas muntliga engelska högt. Lärare från alla fyra länder var dessutom eniga om att extramural engelska inte har någon effekt på elevers skriftliga förmåga, grammatik eller formella engelska. I något fall ansågs extramural engelska ha en negativ effekt.

    Balanskonstnärer, kompensation och incidentellt lärande

    För att återgå till de engelsklärare som jag kallar för balanskonstnärer, dessa engelsklärare kan inte bara överbrygga glappet mellan engelska i och utanför skolan på olika sätt, de vet också var gränsen går mellan det personliga och det privata. De känner den gränsen ned på individnivå. De är helt enkelt extremt professionella i sin yrkesroll och det finns mycket att lära av dem och deras motiverande undervisning (se Henry et al., 2019, för teoretiska förklaringar och konkreta exempel).

    Vad menar jag då med var gränsen går mellan det personliga och det privata? Det är här yrkesprofessionalismen kommer in. En skicklig engelsklärare har goda relationer med sina elever och känner till deras styrkor och svagheter i skolämnet, men också deras vanor när det gäller extramural engelska. Det är lärare som kanske rent av gjort en liten undersökning i sin engelskgrupp, eller i vart fall regelbundet frågar sina elever om hur de använder engelskan på fritiden, till vilka aktiviteter, och hur ofta eller hur länge. Genom att göra en enkel kartläggning av elevers extramurala engelska kan engelsklärare bättre planera (och individualisera) undervisningen och till exempel kompensera för språkliga kompetenser som elever vanligtvis inte lär sig på fritiden, där för övrigt det mesta av lärandet sker incidentellt (engelskans ”incidental learning”).

    Genom min egen forskning vet jag att elever verkligen uppskattar när deras engelsklärare frågar dem om deras engelska utanför skolan och framförallt när läraren bekräftar att det en elev lärt sig utanför skolan också räknas, så att säga. Men, det finns en gräns. En lärare ska inte inkräkta på elevens privata sfär. En del av elevens extramurala engelska måste få stanna kvar där, utanför klassrummet. Att överbrygga glappet måste således ske på rätt sätt och det är en balansgång. Det är här som balanskonstnärerna är så skickliga. De vet exakt var gränsen går.

    Referenser

    Henry, A., Sundqvist, P., & Thorsen, C. (2019). Motivational practice: Insights from the classroom. Studentlitteratur.

    Peters, E., Heynen, E., & Puimège, E. (2016). Learning vocabulary through audiovisual input: The differential effect of L1 subtitles and captions. System, 63, 134–148.

    Peters, E., & Webb, S. (2018). Incidental vocabulary acquisition through viewing L2 television and factors that affect learning. Studies in Second Language Acquisition, 40(3), 551–577.

    Schurz, A., & Sundqvist, P. (2022). Connecting Extramural English with ELT: Teacher Reports from Austria, Finland, France, and Sweden. Applied Linguistics, 43(5), 934–957.

    Skolinspektionen. (2011). Engelska i grundskolans årskurser 6-9. Kvalitetsgranskning. Rapport 2011:7.

     Sundqvist, P. (2009). Extramural English matters: Out-of-school English and its impact on Swedish ninth graders’ oral proficiency and vocabulary (Karlstad University Studies, 2009:55) [Doctoral dissertation, Karlstad University]. DiVA.

    Publicerat

    Se här! Kolla här! Elevers multimodala textproduktion i digitaliserad undervisning

    Annelie K Johansson, doktorand i pedagogiskt arbete med svenska som didaktisk inriktning

    Min allra första lärartjänst var som svensklärare på en högstadieskola på 90-talet. Längst bak i klassrummet stod en ensam dator. Ofta var den påslagen med retfullt blinkande skärm – sällan var den använd av eleverna eller av oss lärare. Om digitala verktyg skulle användas gick klassen tillsammans till en datasal och datorerna användes snarast som avancerade skrivmaskiner. Nu för tiden skriver elever frekvent med varandra på mobiler eller via annan digital teknik och vi har gått från digifierad[1] undervisning, där analoga material överförts till digitala former, till digitaliserad undervisning. Inom skolvärlden har de flesta elever och lärare tillgång till personliga datorer eller digitala enheter av olika slag och det finns uppkoppling till Internet. Elevernas digitala textproduktion pågår så gott som hela tiden, i samband med skolarbete och på egna initiativ.

    Med ett medieekologiskt perspektiv innebär det att lärare och elever befinner sig i en medieekologisk miljö där det inte bara är vad som görs med tekniken som påverkar undervisningen utan också vad tekniken i sig gör med de som ingår i miljön. Ett exempel på detta synliggörs i mina klassrumsinspelningar, när SO-läraren skulle visa en film från nätet och skolans nätverksuppkoppling plötsligt försvann. Förutsättningarna förändrades radikalt för alla på lektionen och läraren övergick smidigt till muntlig presentation av undervisningsstoffet och eleverna till läsande i tryckta läromedel och skrivande med papper och penna.

    Vi vet redan att den digitala utvecklingen har förändrat undervisningen. Vad vi vet mindre om är vad digitaliseringen har inneburit när det handlar om literacitet[2]. I min forskning har jag särskilt intresserat mig för elevers digitala, multimodala skrivande och literacyhändelser i samband med att de ska lösa skoluppgifter. Med literacyhändelse avser jag observerbara interaktioner kring texter. I en digitaliserad undervisningsmiljö innebär det förmågor som att kunna skapa, förstå och tolka texter i olika former men också att hantera teknik och samspela med multimodala uttrycksformer exempelvis vid presentationer.

    Jag har haft förmånen att delta vid videoinspelningar av lektioner på högstadiet i forskningsprojektet Rum för lärande. Utmaningar i det uppkopplade klassrummet[3] och det nordiska forskningsprojektet Connected Classroom Nordic[4], vilket i sin tur är knutet till forskningscentret Quality in Nordic Teaching (Quint)[5]. I projektet bedrivs videoetnografisk forskning och undervisningen har följts i två högstadieklasser under en tidsperiod av fyra år med inspelningar på hösten av fyra sammanhängande lektioner i var och ett av skolämnena svenska, matematik, engelska och SO samt under vissa år även i ämnena NO och bild. Jag analyserar utvalda filmklipp från undervisningen på mycket detaljerad nivå. Det är filmklipp runt en minut som visar hur vissa händelsekedjor utvecklas under lektionerna och jag tittar i detalj på hur en fokuselev interagerar med sin skärm och dator, med omgivande bänkkamrater, med skoluppgiften och läraren.

    I min forskning söker jag efter undervisningssekvenser där eleverna ska lösa skoluppgifter med hög grad av digital multimodal textdesign. Det innebär uppgifter där eleverna använder digitala verktyg och där fler uttryckssätt än enbart språkliga förekommer. De texter eleverna skapar ska också kunna ses som uttryck i det samtida medielandskapet. Mot den bakgrunden letar jag sekvenser där ett gemensamt meningsskapande framträder mellan den som skapar, eller med andra ord producerar texten, och mottagarna vilka också är de som tolkar innebörden. Ett exempel på en sådan uppgift är från en SO-lektion när eleverna ska skriva haikudikter som speglar gammaltestamentliga berättelser vilka behandlats i undervisningen och sedan spelar in videor när de läser upp sina haikudikter. Ett annat exempel från bildämnet är när eleverna ska sätta samman en film i form av en nyhetssändning med inslag av sportreportage, utrikes- och inrikesnyheter, väderleksrapport och kultur. I båda fallen visas och diskuteras sedan filmerna med hela klassen.

    I skrivande stund håller jag på med det första resultatkapitlet i min avhandling som är en fallstudie av en undervisningssekvens i skolämnet svenska där en elev ska förbereda och genomföra en muntlig presentation med Powerpoint som stöd. Det är specifikt literacyhändelser kring Powerpointen jag analyserar. Jag tycker att det är en intressant undervisningssekvens som visar hur komplex en uppgift av det här slaget är och hur inbäddad undervisningen är i den medieekologiska miljön. När en digifierad skoluppgift omvandlas till en digitaliserad uppgift förändras också förutsättningarna för elevernas deltagande och nya former av literacitet framträder. Jag funderar på vilka kunskaper elever behöver och vad det innebär från elevers perspektiv att delta i den här formen av uppgifter. Vad gör eleverna när de deltar i digitaliserade multimodala skoluppgifter? Vad innebär deltagandet för elevers egen identitet och sociala positionering?

    Jag ser elevernas deltagande som ett nätverk av sociala handlingar, där eleven genom sitt agerande uppvisar teknisk kompetens, förmåga att möta skolans krav i interaktion med uppgiften och samtidigt samspelar med klasskompisar. I centrum står de val eleven gör när Powerpointen designas och redovisas. Ett tidigt resultat från mina analyser visar att eleverna blir varandras resurser, inte bara när det gäller tekniska frågor som hur filer sparas på skolplattformen, eller hur designeffekter kan göras i Powerpoint programmet. De blir även varandras resurser när det handlar om bekräftelse vid val av bilder och musik. Eftersom innehållet på skärmen är en del av den gemensamma kommunikationen blir det också viktigt att eleverna kan se varandras skärmar.

    Det är klart att elever ska utveckla sina förmågor att läsa och skriva texter i traditionell mening, men visst kan skrivundervisning i digitaliserade klassrum även innebära att elever får möjligheter att utveckla mer komplexa former av literacitet där fler uttryck än de språkliga blir en del av det gemensamma meningsskapandet. 90-talet ligger ju ändå en bit bak i tiden.

    [1] Ibland används begreppet digitiserad undervisning med samma betydelse.

    [2] I en snäv tolkning av begreppet literacy avses läs- och skrivkompetens. Med en vidare tolkning ses literacy som autentisk kommunikation, med en mängd uttrycksformer i sociala sammanhang.

    [3] CLS-projekt – Uppkopplade klassrum | Karlstads universitet (kau.se)

    [4] CCN-projektet – Connected Classrooms Nordic Study – QUINT – Quality in Nordic Teaching (uio.no)

    [5] Quint – Quality in Nordic Teaching (QUINT) | Karlstads universitet (kau.se)

    Annelie K Johansson, mars 2023

    För dig som vill läsa mer:

    Barton, D. (2007). Literacy: an introduction to the ecology of written language (2 uppl.). Backwell.

    Erixon, P.-O. (2012). Skola och skrivundervisning i ett medieekologiskt perspektiv. I: A.-C. Edlund (Red.), Att läsa och skriva: Två vågor av vardagligt skriftbruk i Norden 1800–2000 (ss. 179-195). Umeå universitet & Kungl. Skytteanska Samfundet.

    Jewitt, C. (2006). Technology, Literacy, Learning: A Multimodal Approach. Routledge.

    Kemmis, S., McTaggart, R., & Nixon, R. (2014). The Action research planner: Doing critical participatory action research. Springer Singapore.

    Kress, G. (2010). Multimodality: A social semiotic approach to contemporary communication. Routledge.

    Olin-Scheller, C. (2019). Svenskämnet och uppkopplade klassrum. I: Caroline Liberg & J. Smidt (Red.). Att bli lärare i svenska (ss. 133-142). Liber.

    Publicerat

    Maskinöversättning och språkinlärning

    Kent Fredholm, fil.dr. i pedagogiskt arbete och romanska språk

    Språkstuderandes bruk av maskinöversättning utgör ett växande forskningsfält med förgreningar bland annat till språkdidaktik, tillämpad språkvetenskap och skrivforskning. Bland tidiga studier märks ofta en skeptisk inställning gentemot tekniken, med artiklar om hur lärare kan upptäcka om elever använt maskinöversättning och hur missbruket kan stävjas. Andra studier har undersökt effekter på texter som skrivs med hjälp av maskinöversättning: hur textlängd, lexikal variation, stavning, grammatisk korrekthet och komplexitet påverkas. Här ses ofta större lexikal variation och textlängd, men blandade resultat i fråga om språklig korrekthet. Några studier har också genomförts där lärares bedömning av maskinöversatta texter jämförts med bedömning av icke maskinöversatta texter. Intressanta resultat här är att maskinöversatta texter ibland fått högre betyg eller bättre omdömen, men att lärare som granskat texterna inte alltid har kunnat avgöra huruvida en text var maskinöversatt eller ej när frågats om vad de trodde.

    I senare studier framhålls maskinöversättning som ett sätt att stärka språkstuderandes metalingvistiska kompetens. Genom att jämföra och diskutera olika översättningar kan den språkliga medvetenheten ökas, åtminstone i teorin. Här märks en mer öppen inställning gentemot tekniken. Eftersom vi vet att språkstuderande använder den, är det förmodligen mer givande att sakligt diskutera den, snarare än att förbjuda den. (Detta betyder dock inte att elever behöver ha tillgång till den alltid eller uppmuntras att använda den varje gång de skall skriva något.)

    Vi känner således till en del om de effekter som användning av maskinöversättning kan få. Trots detta har få studerat vad de som använder tekniken egentligen gör med den, och hur de gör det. Jag ville veta mer om detta och följde därför i mitt avhandlingsprojekt fyra grupper i Spanska 4 på gymnasiet under sammanlagt tre terminer. (Avhandlingen kan laddas ned här. Den innehåller också en fylligare sammanfattning av forskningsläget än vad som kan erbjudas i detta blogginlägg.)

    I mitt projekt fick hälften av eleverna använda nätbaserade resurser (däribland Google Translate), den andra hälften en tryckt ordbok, medan de med jämna mellanrum skrev uppsatser på spanska om teman som var knutna till undervisningen i grupperna och till ämnesplanens centrala innehåll. Genom att spela in datorskärmarna för de elever som hade tillgång till internet kunde jag se vilka resurser de använde, hur de använde dem och vad de gjorde med eventuella sökresultat. Vanliga Google-sökningar förekom när eleverna sökte efter fakta till sina texter och för att slå upp spanska verbparadigm. För att verifiera betydelsen av ord förekom bildsökningar; vid ett tillfälle sökte exempelvis en elev på ordet salchicha för att säkerställa att det verkligen betyder ’korv’, varvid skärmen fylldes av bilder på denna livsmedelsprodukt.

    Den överlägset vanligaste strategin för att söka efter språklig information var dock användningen av Google Translate. I genomsnitt 44 % av ordmassan i de färdiga uppsatserna tillkom med hjälp av maskinöversättning (med stora variationer mellan eleverna, från 6 % upp till 100 % i extremfallen. Elevernas sätt att använda Google Translate kan grovt delas in i tre olika förhållningssätt, som jag kallat för genvägar, omvägar och irrvägar. I den första kategorin möter vi elever som hanterar tekniken effektivt: de slår upp ord som ger tillförlitliga sökresultat, kopierar orden och klistrar med lätthet in dem i sina texter. De här eleverna behärskar kortkommandon som underlättar skiften mellan olika fönster på datorskärmen, kopiering och inklistring. Informationssökningen går snabbt och enkelt och riskerar troligen inte att ta fokus bort från den framväxande texten och dess innehåll. Eleverna behärskar också språken de använder så pass bra att de kan utföra säkra sökningar och snabbt värdera sökresultaten.

    Elever som tar omvägar använder tekniken på mer tidsödande sätt. Här finns elever som utför kontrollöversättningar av ord som de tidigare översatt eller av ord som de själva skrivit utan att först översätta dem. Ibland leder detta till långa sekvenser av kontrollöversättningar fram och tillbaka mellan språken. Merparten av eleverna i mina studier använde tre språk (svenska, spanska och engelska), vilket ytterligare komplicerar sökstrategierna jämfört med om enbart två språk hade varit inblandade. Många av de här eleverna använde inte heller kortkommandon utan växlade långsammare mellan fönster och skrev manuellt av de uppslagna orden, bokstav för bokstav. De litade inte alltid på sitt eget omdöme utan raderade ord de själva skrivit till förmån för förslag från Google Translate, vilka ibland var mindre korrekta eller passade sämre in i kontexten.

    De många kontrollöversättningarna leder ibland också till irrvägar, där elever trots långa söksekvenser aldrig kommer fram till något användbart svar, eller accepterar översättningar som inte är korrekta eller inte passar in i sammanhanget. Detta överensstämmer kanske på ett sätt med den stereotypa bilden av Google Translate-användare som någon som godtager obegripliga översättningar och utan att reflektera använder dem i sin egen textproduktion. Denna bild är dock överdriven; eleverna som deltog i mina studier ansträngde sig i regel hårt för att finna översättningar som de ansåg trovärdiga och användbara, och de godtog ytterst sällan första bästa översättning. De många kontrollöversättningarna som kunde observeras tyder på en vilja att säkerställa så bra översättningar som möjligt. Denna vilja att kommunicera och att göra sig förstådd är något värdefullt att bygga vidare på som språklärare. Tyvärr litade eleverna inte alltid på sina egna språkkunskaper och sin egen omdömesförmåga, utan valde att använda översättningar som var mindre användbara. Det är därför viktigt att språklärare arbetar aktivt med att stärka elevernas tilltro till de egna språkkunskaperna.

    Det är också angeläget att språklärare diskuterar maskinöversättning med sina elever, visar hur tekniken fungerar och var fallgroparna finns: bland dessa kan nämnas idiomatiska uttryck, homografer, svårigheter att få kongruensen rätt i komplexa meningar och att åstadkomma översättningar med korrekt användning av tempus och modus, liksom att erhålla korrekta översättningar av pronomen, inte minst då tekniken inte känner av artighetsnivåer och inte klarar av att anpassa översättningarna särskilt väl efter olika kulturers språkliga konventioner. För att kunna hantera tekniken behöver eleverna gedigna lexikala, grammatiska, pragmatiska och kulturella kunskaper i och om språken de översätter till och från för att kunna avgöra var översättningar brister och för att kunna förutse var problem kan uppstå. Det är därför inte dags – än, åtminstone – att tro att maskinöversättningstekniken gjort oss språklärare obsoleta och onödiga. Vi har tvärtom en viktig roll att spela för att medvetandegöra eleverna om språkens komplexitet, om hur tekniken kan hjälpa oss att hantera språken och – inte minst – att stärka elevernas tilltro till den egna språkförmågan.

    Kent Fredholm, Karlstad, oktober 2021

    Drivs med WordPress