Kategori: Pågående projekt

Publicerat

Pojkar i skogsbygd berättar om läsning – en svenskundervisning om läsaren

Stig-Börje Asplund, Docent i pedagogiskt arbete, Karlstads universitet

Birgitta Ljung Egeland, Universitetslektor i svenska språket, Karlstads universitet

Så snart det pratas om pojkar och läsning görs det ofta till ett problem. Pojkar anses läsa både för lite och för dåligt, inte minst om man jämför med flickor. Det finns också mycket forskning som bekräftar den bilden, och även om denna forskning har varit viktig för att fördjupa vår förståelse för pojkars relation till läsning har den på ett ganska ensidigt sätt förankrat sina förklaringar i pojkars maskulinitetskonstruktion. Ofta har den också lyft fram en syn på läsning där den skönlitterära, pappersburna boken utgjort normen. I en pågående studie vill vi uppmärksamma hur klassbakgrund och den plats där man bor och går i skolan kan få betydelse för hur man ser på sig själv som läsare. Vi har därför valt att studera pojkar med arbetarklassbakgrund och som växer upp på landsbygden, för att på så sätt också bidra med kunskap om vilken betydelse den rurala kontexten – präglad av bl.a. jakt, fiske, lant- och skogsbruk – får för den läsning pojkarna investerar i.

I vår tidigare forskning har vi beskrivit gapet mellan skolans läspraktik och de platsbaserade läspraktiker som rurala arbetarpojkar och arbetarmän engagerar sig i (se t.ex. Asplund & Ljung Egeland, 2020; Asplund & Goodson, under utgivning; Scholes & Asplund, 2021), och det är med erfarenheterna av dessa studier som vi nu har startat upp ett läsprojekt som genomförs i samarbete med en svensklärare på ett yrkesgymnasium. I projektet genomförs en läsundervisning där fokus ligger på läsaren, det vill säga på undervisning om läsaridentiteter och där rurala yrkespojkars berättelser om läsning får ta plats. Utgångspunkten för undervisningen är således manliga yrkeselevers berättade erfarenheter av läsning, och här tar projektet avstamp i dels den narrativa forskningstradition som ser på berättandet och berättelser som betydelsefulla resurser i arbetet med att utveckla undervisning, dels literacyteorier som belyser det ömsesidiga samspelet mellan individ, kontext och läsning som social praktik.

I undervisningen får eleverna bland annat berätta om sina egna erfarenheter av läsning, men också ta del av sina klasskamraters erfarenheter. De får även intervjua en manlig bekant eller släkting om dennes relation till läsning. Frågor som kretsar kring ”Varför ska man läsa?”, ”Vem är jag som läsare?” och ”Vad har format mig som läsare?” utgör undervisningens centrala frågeställningar. När temaarbetet avslutats genomförs sedan intervjuer med elever där vi vill undersöka vad temaarbetet gjort med deras uppfattningar om sig själva som läsare. Vi ställer oss frågorna: Vad har pojkarna lärt sig om sig själva och andra som läsare när deras berättelser om läsning utgjort utgångspunkt för den läsundervisning de mött? Vilka nya perspektiv och möjliga framtida berättelser om sig själva som läsare har temaarbetet initierat?

Under vårterminen 2022 genomfördes i samarbete med en lärare och tre klasser ett temaarbete i mindre skala och med erfarenheterna därifrån har vi tillsammans med läraren arbetat fram ett undervisningsupplägg som nu ska prövas i två nya klasser under höstterminen. Projektet kan beskrivas som ett praktiknära samarbete där undervisningen utvecklas i en iterativ process där lärarens och elevernas inspel är avgörande för hur upplägget formas och omformas. Under vårterminen genomförde vi också intervjuer med några av pojkarna och under höstterminen kommer intervjuer genomföras med nya elever. Genom intervjuerna möter vi en grupp pojkar som bl.a. kan beskrivas som pragmatiska läsare där den läsning de investerar i ofta omsätts i konkreta, fysiska handlingar som att meka med bilar eller att röra sig ute i naturen och jaga. Pojkarna framträder också som mycket medvetna läsare, och även om de inte alltid uppskattar den läsundervisning de möter i skolan sätter de ett värde i att engagera sig i den.

Vi menar att projektet är viktigt därför att det riktar ljuset mot en grupp elever vars lokala läspraktiker inte getts så mycket uppmärksamhet. Med sin praktiknära ansats och med berättelsen som pedagogisk resurs är en målsättning att också bidra med kunskap om hur lokala läspraktiker kan integreras i svenskämnets läsundervisning. Projektet syftar alltså till att både bidra med disciplinär kunskap om lokala läspraktiker hos yrkespojkar i lands- och skogsbygd, och med kunskap om vad en läsundervisning som tar sin utgångspunkt i sådana lokala läspraktiker gör med yrkeselevers berättelser om sig själva som läsare.

Stig-Börje Asplund och Birgitta Ljung Egeland, september 2022

Referenser:

Asplund, S. B., & Egeland, B. L. (2020). Maskulina läspraktiker genom tid och rum. Platsens betydelse för arbetarmäns relation till läsning. Educare (4), 33-59.

Asplund, S-B. & Goodson, I. (under utgivning). Rural Working-Class Men and Reading: Processes for Re-appropriating Written Culture. Language and Literacy.

Scholes, L. & Asplund, S-B. (2021). The making of male reader identities across generations: assemblages of rural places in shaping life as a male reader in Australia and Sweden. BritishJournal of Sociology of Education, 42(8), 1192-1209.

Publicerat

Kan man läsa Värmland?

Sofia Wijkmark, docent i litteraturvetenskap

Ungas intresse för läsning är en ständig fråga i debatten och det finns många idéer om hur motivationen för litteraturen ska väckas. En tanke som prövats i bland annat Danmark är att undersöka den didaktiska potentialen hos litteratur som har ett regionalt, platsbaserat perspektiv, och som relaterar till det sammanhang där eleverna själva befinner sig. Vi, Sofia Wijkmark, Martin Stolare och Christina Olin-Scheller, vill förstås pröva detta i Värmland, och det planerar vi att göra genom att i litteratur- och historieundervisningen jobba tillsammans med lärare och elever kring regionalt orienterade texter. Idén uppkom när vi deltog i konferensen ”Understanding Bildung in the Antropocen” och upptäckte att vi tänkte lika kring det regionala perspektivets betydelse för undervisning om hållbarhet och miljö. Christina och Martin presenterade erfarenheter från tidigare studier och påtalade att kommande forskning bör fokusera på konkreta undervisningsupplägg där perspektiv från humaniora får en central plats. Sofia, som kommer från det nyligen avslutade projektet En värmländsk litteraturhistoria, presenterade sina tankar om att undersöka hur det materialet kunde transformeras till ett didaktiskt sammanhang med ekologiska frågeställningar. Vi såg genast potentialen i att koppla samman våra idéer i ett gemensamt projekt där En värmländsk litteraturhistoria kan användas som utgångspunkt.

Tanken är att utgå från ett platsbaserat läsande (place-based reading), en ämnesdidaktisk forskningsbaserad modell (se ex. Casey, 1993; Eggersen & Barfod, 2020) där sociala, kulturella, historiska och geografiska dimensioner vävs samman med läsning av specifika litterära texter. Genom den platsbaserade läsningen skapas möjligheter att utforska platsens historiska dimensioner och implikationer, och därigenom öka förståelsen för den plats där man lever och verkar. I ett första steg planerar vi en småskalig pilotstudie där vi samarbetar med en gymnasielärare och tillsammans planerar och genomför undervisning med fokus på vad som i detta sammanhang kan ses som kraftfull kunskap (powerful knowledge) (Gericke, Hudson, Olin-Scheller & Stolare 2018). Det skönlitterära materialet som vi avser att arbeta med består av tre texter som tillhör olika genrer och som väldigt konkret knyter an till olika platser: Selma Lagerlöfs roman Gösta Berlings saga (1891) som utspelar sig i trakterna runt Fryken, Gustav Frödings dikt ”Skogsrået” (1891) som utspelar sig i trakten runt sjön Alstern utanför Karlstad och Lars Lerins illustrerade berättelse Det tysta köket (2002) som utspelar sig i Sunnemo. De tre texterna kan även på olika och kanske lite oväntade sätt kopplas till frågor om natur, klimat och hållbarhet.

Varför är då detta projekt viktigt? Vad som görs i en region och på en specifik plats, av de människor som lever där (har levt och kommer att leva), görs i samverkan med ekologiska förhållanden. Vi lever idag i en ekologisk kris och för att kunna lösa problemen behöver vi hitta bättre sätt att föreställa oss, att fantisera om och tänka kreativt kring människans relation till omgivningen, och detta är litteraturens och andra konstarters funktion (Buell 1995). I projektet får eleverna möjlighet att betrakta sin livssituation och platsens nutida karaktär i ett historiskt ljus, men också att skapa scenarier för hur den kan se ut i framtiden. Genom att i undervisningen sätta fokus på den värmländska litteraturen och landskapets historia, kan man närma sig det som inom bioregionalismen kallas reimagining, alltså att föreställa sig och reflektera över platsen där man bor och sin relation till den på ett nytt sätt. De svåröverskådliga frågorna om klimat och hållbarhet kan på så sätt knytas till det situationsunika och till individen och incitament till handling kan skapas om lärare och elever får möjlighet att arbeta aktivt och nära med dessa centrala framtidsperspektiv. Att arbeta med lokal kultur, som exempelvis litteratur, och historia i olika former kan, som Louise Vinge, professor emerita i litteraturvetenskap, har betonat, ”höja självkänslan och skapa en ny framtidstro och förändrad atmosfär” (Vinge 1999, s. 14). Den värmländska litteraturhistorien blir alltså en resurs att förstå hur dessa narrativ formats, men också hur de kan tolkas i relation till samspelet människa-natur, inte minst i ett framtida perspektiv. På så vis handlar det kanske helt enkelt om att följa Frödings uppmaning till oss läsare att rent fysiskt uppsöka den diktade platsen:

Åt Gösthultskanten i Gunnerudsskogen, 
bortom Västanmossen vid Bråttorpslogen, 
just där håller skogsrån till, 
gå dit och se, om ni vill!

Sofia Wijkmark, mars 2022

I projektgruppen ingår även Christina Olin-Scheller, professor i litteraturvetenskap och Martin Stolare, professor i historia

Referenser

Buell, L. (1995). The Environmental Imagination: Thoreau, Nature Writing, and the Formation of American Culture. Belknapp Press of Harvard University Press.

Casey, E. S. (1993). Getting Back into Place. Toward a Renewed Understanding of the PlaceWorld. Indiana University Press.

Eggersen D.V. & Barfod. K. (2020). ”På det store hav. Stedbaseret litteraturundervisning på Strandingsmuseum St. George”. Nordic Journal of Literacy Research, 6(2), 2020, 97–116. http://dx.doi.org/10.23865/njlr.v6.2277

Gericke, N., Hudson, B., Olin-Scheller, C., & Stolare, M. (2018). ”Powerful knowledge, transformations and the need for empirical studies across school subjects”. London Review of Education, 16(3), 428–444.

The Bioregional Imagination. Literature, Ecology and Place. (2012). Red. Tom Lynch, Cheryll Glotfelty och Carla Ambruster. University of Georgia Press.

Wijkmark, S. (2012). “Jag borde väl ändå nu känna värmlandsnaturen? Selma Lagerlöf ur ett regionalt perspektiv” i Hemmaplan: Den regionala litteraturens traditioner, tekniker och funktioner, red. Margaretha Ullström & Sofia Wijkmark. Karlstad University Press.

Vinge, L. (1999) “Behöver vi regional litteraturhistoria?” i Skånska läsningar. Akademiförlaget Corona.

Publicerat

Svenskämnenas organisering och innehåll i en tid av förändring

Susanne Duek, lektor vid institutionen för pedagogiska studier och utbildningsledare vid rektorsutbildningen, samt Anna Lindholm, lektor i svenska som andraspråk vid institutionen för språk, litteratur och interkultur

Som de flesta läsare av denna blogg säkert redan vet, finns det sedan 1995 två likvärdiga svenskämnen i svensk skola (grundskolan och gymnasiet): svenska som andraspråk (sva) och svenska (sve). De båda ämnenas kursplaner för grundskolan och gymnasiet har hittills sett mycket lika ut. Den reviderade läroplanen (Lgr22) som ska implementeras ht 2022 visar på ett tydligare sätt än föregångaren vad som skiljer ämnena åt. Här kan ni läsa jämförelser mellan de två svenskämnena och om vad som skiljer dem åt i Lgr22.

Vi vet att de båda ämnena inte sällan undervisas i gemensamma grupper och att elever ibland får betyg i sva, fast de i själva verket har undervisats i sve av lärare som kan sakna behörighet att undervisa i sva. Detta är naturligvis anmärkningsvärt. Därtill finns det lärare som under en övergångsperiod gavs behörighet att undervisa i sva, men som inte har någon som helst utbildning i ämnet. På pappret är de alltså behöriga, men saknar utbildning för att undervisa i detta ämne. De reviderade kursplanerna där skillnaderna mellan svenskämnena är påtagliga väcker frågan om det från hösten 2022 kommer att vara möjligt att bedriva undervisning som tidigare och, inte minst, frågan om det går att undervisa de båda ämnena i samma undervisningsgrupp? Nationellt centrum för svenska som andraspråk kommenterar denna fråga på följande sätt:

Vi på NC menar att det kan vara mycket svårt, och ibland faktiskt omöjligt, för en ensam lärare att samtidigt undervisa i modersmålssvenska och svenska som andraspråk i samma undervisningsgrupp, så att båda kursplanerna efterlevs och alla elevers behov tillgodoses.

Under våren 2022 kommer Skolverket att offentliggöra en översyn av svenskämnena. Enligt Ämnesläraren kommer Skolverket att föreslå en hopslagning av de båda ämnena. Under senhösten 2021 debatterade forskare och representanter från Skolverket denna fråga i Altinget. Forskarna som deltog i denna debatt menar att en sammanslagning av ämnena skulle vara olycklig på flera plan, och att de största förlorarna skulle vara elever i behov av undervisning i sva. Det eventuella förslaget på en inkorporering av ämnena kommer alltså nästan samtidigt som den nya kursplanen för sva ska sjösättas. Med tanke på de nu förtydligade skillnaderna mellan ämnena verkar dessa budskap motstridiga. Frågan om det efter implementeringen av de nya kursplanerna kommer att vara möjligt att undervisa i de båda ämnena i samma klassrum återkommer vi till.

Sedan hösten 2021 arbetar undertecknade tillsammans med Jenny Uddling, lektor vid Högskolan i Borås, med projektet ”Sva-ämnets vara eller inte vara” där vi undersöker vilka antaganden hos rektorer och lärare samt andra faktorer som ligger till grund för sva-ämnets lokala utformning i fråga om organisering och undervisning.

Under hösten har knappt hundra skolledare svarat på en enkät som kartlägger organiseringen för de båda svenskämnena. Därefter har vi genomfört intervjuer med totalt 16 lärare och skolledare. I intervjuerna har vi på ett djupare plan undersökt skolledarnas och lärarnas uppfattningar om och reflektioner kring framför allt sva-ämnet och dess organisering och utformning ute på skolorna. Både enkäterna och intervjuerna visar att det finns en rad olika varianter av hur man väljer att organisera sva-undervisningen. Detta är inte särskilt överraskande. Bland annat Skolinspektionen (2020) och Skolverket (2018) har tidigare pekat på att variationen är stor och att kvaliteten på undervisningen i sva inte sällan är bristfällig.

Förutom de varierande sätten att organisera sva-undervisningen visar intervjusvaren också att de valda sätten att organisera undervisning i sva grundas i lärares och rektorers kunskaper om och erfarenheter av flerspråkiga elever, ideologier och tillgång till utbildade sva-lärare. Organiseringen är ofta flexibel, men på flera håll saknas objektiva bedömningar och rutiner för vilka elever som ska undervisas i sva. I några fall är det en fråga om personella resurser om eleven kan få undervisning i sva, alltså en fråga om dels tillgång till sva-lärare, dels beroende på hur många elever som för tillfället behöver sva-undervisning. När många elever är i behov av sva-undervisning kan skolor ibland prioritera de som har störst behov, även om det finns andra elever som också har rätt till undervisning i sva. Många av lärarna i vår studie efterfrågar möjligheten att ha någon form av förberedelsegrupp eller ett eget förberedande ämne: svenska för nyanlända.

Den diskussion om sva-ämnet som pågår och den ovan nämnda översynen av ämnena styr delvis de skilda sätten att organisera de båda ämnena. NC:s ovan citerade uttalande har varit avgörande för åtminstone en skola som har valt att omorganisera de båda ämnena till separata undervisningsgrupper från ht 21 med rektors motivering att ”det är så här vägen framåt nu kommer att se ut”. En lärare som arbetar på skolan säger: ”vi kan ju inte fortsätta å ha sva integrerat i svenskundervisningen”. Läraren menar att skillnaderna mellan ämnena i Lgr22 är för stora för att kunna undervisa sve och sva tillsammans. Generellt ser vi att rektorerna har stor tillit till sina sva-lärare och tar stöd i deras kunskaper. När rektor själv har goda kunskaper ger detta avtryck i verksamheten och rektor kan då själv utgöra stöd för lärarna i arbetet med att utveckla sva-undervisningen. Vid alla de skolor som vi undersökt pågår aktiva samarbeten mellan rektor och sva-lärare och flexibla organisationer är en nödvändighet i detta bitvis snåriga arbete. Några har, medan andra saknar, rutiner och bedömningsunderlag för vem som ska läsa sva. För de som saknar rutiner görs ibland godtyckliga bedömningar, menar flera av lärarna.

Slutligen, tillbaka till frågan om det kommer att vara möjligt att undervisa sve och sva integrerat framledes? Vi menar att det inte finns något enkelt svar på den frågan. Men en förutsättning för att det överhuvudtaget ska vara möjligt är att undervisande lärare har kunskaper om och är utbildade för att undervisa i både svenska och svenska som andraspråk. Kursplanerevideringen tycks ha satt igång diskussioner om organisering, bedömning och sva-ämnets innehåll och utformning ute på skolorna ­– en mycket viktig diskussion, anser vi. 

Susanne Duek och Anna Lindholm, februari 2022

Drivs med WordPress