Vad är bäst? Att låta studenterna sköta gruppindelning själva, att låta dem önska gruppkollegor, eller att som lärare enväldigt bestämma vem som arbetar med vem?
Grupparbete vid studier är ett mycket användbart pedagogiskt verktyg. I ett annat inlägg diskuterar vi detta (Grupparbete som arbetsform i undervisning). Men en risk är att det sociala hierarkispelet ställs på sin spets i den lilla arbetsgruppen. Om gruppen inte fungerar och en deltagare blir marginaliserad, ignorerad eller tydligt utstött, blir effekten av detta större i den lilla studentarbetsgruppen än i den större kursgruppen. I den lilla gruppen finns inga alternativ att fly till. Det här behöver vi lärare fundera över och ta hänsyn till.
När läraren av pedagogiska skäl väljer att jobba med grupparbete och då som bieffekt utsätter studenterna för det sociala spel som arbete i grupp innebär, ligger också ansvaret på läraren att genomföra detta så att de sociala utslagningsriskerna blir så små som möjligt.
Att vara den som “inte blev vald” eller hamnade utanför är en mycket stark negativ upplevelse. Vi människor har ett grundläggande behov av positiva relationer med andra. Att inte bli sedd och att inte få sin tillhörighet manifesterad genom att accepteras i gruppen gör till slut att människor blir sjuka. Speciellt utsatta för risken att hamna utanför är den som uppfattas som annorlunda jämfört med normen i gruppen, t.ex. den som är i minoritet i något avseende Det kan handla om faktorer som ålder, kön, etnicitet, socialt beteende som uppfattas som annorlunda av de andra eller om funktionsnedsättning eller -variation, osv.
Situationen när deltagarna i en kurs uppmanas att bilda grupper hör till de mest negativt laddade för många studenter. Kommer jag att bli vald? Kommer jag att bli avvisad om jag tar initiativ?
Läraren sätter samman grupperna
En enkel åtgärd är att läraren helt enkelt eliminerar momentet där några deltagare kan uppleva att de ”blev över”. Läraren sätter samman grupperna.
Det går att göra på olika sätt för att markera att det inte handlar om att väljas eller inte väljas, att inte bli sorterad efter yttre attribut som ålder, etnicitiet, kön, osv. Läraren kan i stället välja något uppenbart irrelevant och godtyckligt system (t.ex. utifrån födelsedag i månaden, alfabetisk ordning eller lottning).
Ett annat (nästan) lika godtyckligt system är att forma grupper i en distanskurs vartefter nya deltagare anmäler sig eller utifrån angivet intresseområde eller studiesituation (Som önskemål om dag- eller kvällsarbete).
Ibland kan det vara klokt att ändå tilämpa viss handpåläggning när läraren misstänker att några studenter önskat intresseområde eller anmält sig i klump på strategiskt sätt. Läraren bör inte tveka att justera gruppindelningen om hen upptäcker att några studenter försöker att manipulera den avsedda godtyckliga indelningen.
Träning för arbetslivet
En annat argument för lärarens enväldiga gruppindelning är att universitetsutbildningar nästan utan undantag syftar till att förbereda deltagarna för yrkeslivet. Och i yrkeslivet har man sällan förmånen att själv få välja sina arbetskamrater.
Ändra grupperna ibland!
Universitetets åtagande är att erbjuda alla studenter en rimligt lika chans att genomföra studierna. Oavsett hur arbetsgrupper sätts samman så kommer några att fungera bättre än andra och några att fungera riktigt dåligt. Att lärarna sätter samman studentarbetsgrupperna syftar till att minska social utslagning men kommer inte att ändra på att grupperna fungerar olika bra.
När vi lärare utformar aktiviteterna under kursen, och väljer grupparbete som arbetsform för vissa moment, så måste vi också ta ansvar för att hantera situationer när det visar sig inte fungera. Lika viktigt som att minska utslagningsrisken genom att ta på sig ansvaret att dela in i grupper är att inte heller låsa in studenter i grupper som uppenbart inte fungerar. Se därför till att byta gruppindelning då och då, t.ex. mellan varje kurs eller delkurs.
Om studenter upplever sig inlåsta i dysfunktionella grupper under mycket lång tid, t.ex. hela terminen eller låsåret, ökar risken att de ger upp och hoppar av utbildningen. Deras förväntningar på att läraren ska interventera för att rädda dem, och alltså vara den som löser gruppens problem, ökar. Motivationen att ändå “stå ut” och invänta ny gruppindelning minskar.
Däremot kan vetskapen om att en “dålig lottning” vid gruppindelning i en kurs snart kommer att gå över och snart ersättas av en ny chans, bidra till att studenter är mer benägna att gilla läget i den “dåliga” gruppen och fokusera på att acceptera och göra vad som kan göras i den tillfälligt ogynnsamma situationen.
Byt alltså gruppindelning ibland!